Dick Harrisons Historieblogg och SvD
På sista tiden har det blivit mycket svårare för mig att följa historikern Dick Harrisons mycket intressanta blogg, Historiebloggen. Den ingår nämligen i dagstidningen Svenska Dagbladet. Som många andra tidningar har den börjat bli mest för prenumeranter, även online. Man får läsa ett litet antal artiklar gratis varje månad, men efter det är det stopp. De får naturligtvis göra hur de vill med det, men jag skulle gärna vilja slippa prenumerera på just den tidningen bara för att få ta del av en av mina favoritbloggar. DN skulle jag gärna betala för, men av olika skäl är jag inte lika intresserad av att ha SvD.
För mig och för många andra, skulle jag tro, vore det betydligt trevligare om Dick Harrison helt enkelt hade en egen, personlig blogg, som hans hustru Katarina och många andra. Antingen på sin arbetsplats, nämligen Lunds universitet, eller helt enkelt någon annanstans, till exempel WordPress eller Blogger eller vad han nu vill.
Visserligen lägger jag mina ”gratisartiklar” på att läsa just Dick Harrisons blogg och avstår från nyhetsartiklarna, men det räcker oftast inte, för jag tycker de flesta inläggen är så intressanta att de är väl värda att läsa.
Tråkigt.
Om mitt skrivande just nu
Tidigare har jag bloggat lite om en novell (eller snarare ett kapitel i Nils Holgersson) av Selma Lagerlöf som handlade om två floder som konkurrerade och kämpade emot varandra, men till slut gick upp i varandra och blev en och samma flod. Är det bara jag som tänker slash? Eventuellt kanske Selma Lagerlöf kunde förstått min tankegång? Jag tänker i första hand på hennes ”moderna” och kanske rentav feministiska personlighet. Å andra sidan ska man inte underskatta hennes ”lärarinnepersonlighet”. Jag misstänker att Selma, bortsett från sina jämlikhetssträvanden, var ganska traditionell. Inget ont i det. De flesta människor, till och med världsberömda författare är barn av sin tid. Man kan inte vänta sig mer.
Jag har också fantiserat lite om slash i Maria Langs deckare. Hon kanske skulle förstått, om nu inte Selma Lagerlöf hade gjort det. Fast lite Einar Bure-Christer Wijk-slash är ju inte alls lika bisarrt som flod-slash. 😉
Men de här idéerna brukar nästan alltid stanna vid just idéer för jag tycker inte man ska stjäla andra författares huvudpersoner.
Det är en helt annan sak när det gäller tv-serier och filmer. Efter lite forskning på nätet hittade jag och läste en sida publicerad av en tjej som var både magisterstudent (eller doktorand) i juridik och slash (och fanfiction)-intresserad. Enligt henne kan det för övrigt anses vara ”rimlig användning” att man lånar huvudpersoner av en annan upphovsman (eller kvinna). Dessutom ansåg hon att det var rättvisare att inte bygga sin ”fankreation” på något som existerar i samma medium (vilket gör det svårt med ”stora” och ibland gamla fandom, som representeras av böcker, tv-serier och filmer, ibland annat också, t ex spel). Så jag har skrivit massor av fanfic som bygger på tv-serier och filmer men i princip bara ett som bygger på en bok (fast jag har en och annan idé om några till, som aldrig blivit skrivna).
En annan sak som jag har lite skrupler om är att skriva om verkliga personer. Jag gör det ibland (eller gjorde det i alla fall förr) offline, men i stort sett aldrig online (med undantag av historiska personer som för mig och, tror jag, nästan alla i vår tid är att jämföra med fiktiva personer). Dessa fic bygger för övrigt också i första hand på tv-serier eller filmer och alltså de skådespelare som gestaltar rollfigurerna (eller i det här fallet, de verkliga personerna).
Ett litet problem jag har när det gäller fanfiction numera och i första hand slash, är att jag efter en lång tids depression, har tröttnat på romantik och kärlek i böcker och filmer. I och för sig har jag aldrig gillat renodlade kärleksromaner (lika lite som gillar böcker om vampyrer, varulvar och zombier – så där, nu har jag nog stött bort åtminstone 90 % av eventuella, potentiella läsare). Däremot tycker jag att kärlek i kombination med någon annan genre (vanligtvis historiskt) är helt okej. Följaktligen har jag läst ganska många också.
Alltså har jag tröttnat ganska rejält på alla mina gamla idéer om slash, helt enkelt för att det ”bara” är kärlek, när man väl vant sig vid wow-faktorn – kille-kille – så sexigt. Missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att två snygga killar som har sex är bland det sexigaste som finns. Men puttenuttig kärlek tråkar ut mig (inom fiktionen). Och inom fanfiction skriver man ju liksom inte (i alla fall inte jag) hela romaner om ett deckarfall eller science fiction, magi eller vad det nu är. Vad jag funderar på är att kanske skriva fic med slash-inslag, men som handlar om något annat. Något jag börjat roa mig med på senare år är humorfic, men det är ju ganska svårt med humor, alla har ju olika smak. Jag älskar också angst, så det är ju absolut förstahandsvalet.
När det gäller original är det lite grand tvärtom (även om jag fortfarande älskar slash och angst). Där skriver jag i första hand deckare, fantasy, science fiction och historiskt), och nästan aldrig om kärlek och sex.
Det har förresten låst sig lite när det gäller att skriva. Jag väntar mig ju att varje gång jag skriver något mer än ett blogginlägg, mejl eller i en chatt, så ska det vara åtminstone lika bra som det jag skrev sist, och helst bättre. Antagligen är det dumt av mig, men jag kan inte sluta tänka så.
Några överraskningar
Igår var det dags för några små överraskningar. Jag var ute och reste rätt så långt (fast inom regionen). Det var husvisning ganska långt bort och alltså måste jag åka med SJ. Stort misstag. Hade jag vetat vad som skulle hända hade jag nog avstått från visningen. Resan var en eländig upplevelse nästan från början. Jag orkar inte gå in på alla detaljer för då blir jag rasande igen och det har jag just lärt mig är väldigt farligt för hälsan. Men jag ska akta mig för att åka med SJ igen, det är helt klart.
Fast jag upplevde ett par små positiva överraskningar också.
Mäklaren var riktigt söt och trevlig. Det är nog allra första gången det har hänt. Någon enstaka har varit rätt okej tidigare, och flera så där, tyvärr har vi också stött på ett par som har varit riktigt otrevliga. Killen var både ung och som sagt söt och trevlig. Wow. Det var verkligen en positiv överraskning. Jag kollade upp honom och det visar sig att han är 25.
Så tog vi oss långsamt mot Göteborg och där åkte vi på nästa råsop rätt i ansiktet.
Strandsatta i Göteborg för sex timmar framåt (hela natten, med andra ord) var vi lite griniga minst sagt. Då upptäckte jag att det gick att åka buss till en grannstad och tänkte att om taxi från Gbg är för dyrt kanske det går med taxi från grannstaden? Och lite forskning på nätet visade att så var det faktiskt. Mycket dyrare än en buss- eller tågresa förstås, men mycket billigare än ett hotellrum och väldigt smidigt jämfört med att sitta på stationen i sex timmar. Så vi beställde en taxi och väntade oss väl samma typ av gammal gubbe som alltid kommer och hämtar en i en taxi. Så fel var det. Killen var både snygg och väldigt artig och trevlig. Det var trots allt lite plåster på såren som SJ rivit upp. Undrar varför en så trevlig och uppenbarligen bildad kille kör taxi? Finansierar studier kanske?
Högtidlig konsert med teater och baroquemusik
Baroque-festivalen är tillbaka. Invigningen startade med en stämningsfull konsert i Varnhems klosterkyrka. Stråkar, naturtrumpeter och stämsång av röster som kunde ta både den högsta operatonen och den lägsta bastonen – det är endast några av de faktorer publiken i Varnhems klosterkyrka fick ta del av under onsdagskvällen.
Läs mer här.
Väldigt tråkigt att jag missar det här. Önskar så att jag hade kunnat gå.
Gamla svartvita filmer
I allmänhet tycker jag om gamla svartvita filmer. Jag har flera favoriter från 1930, -40, -50 och -60-talen. Men nu på sista tiden har jag sett några gamla svenska filmer som jag tyckte var väldigt dåliga. En av dem hade jag sett som liten och då tyckte jag den var riktigt rolig (Sjunde himlen). Jag visste inte att jag var så barnslig vid den åldern (ca 12 år). Mitt vuxna jag hatade den, och detsamma gällde Gröna hissen (vilken otrolig smörja). Nu förstår jag varför min mormor inte gärna såg de där gamla filmerna från när hon var ung. De var ”jåliga”. Jag kan verkligen hålla med. En annan film, Kristin kommenderar, trodde jag faktiskt att jag skulle tycka om men det gjorde jag alltså inte, fast den var inte så dålig som de andra. Bara tråkig och på ett sätt deprimerande. Slutligen var Hjärter knekt extremt deprimerande på alla sätt. Jag satt och uppfann nya vändningar som skulle ha passat i alla fall mig, om inte alla i en modern publik. Det är inte för inte som jag är en gammal slashförfattare. Haha. Vilken anakronism.
The Boy in the Dress, UK 2014
Det finns ingen svensk titel på den här filmen och det tycker jag är ganska dåligt. Man kunde gott ha ansträngt sig lite. Pojken i klänningen duger väl lika bra som originaltiteln? Men om man vill skulle man säkert kunna komma på något ännu bättre. Synd.
Den här filmen kunde jag se gratis på SVT Play, och den ligger faktiskt kvar i ca en vecka till, så det går fortfarande att se den.
På Internet Movie Database, finns en ganska ofördelaktig recension där filmen jämförs negativt med boken som den tydligen bygger på. Det tycker jag är lite orättvist. Visst, jag har inte läst boken, och det skulle jag faktiskt gärna göra, men eftersom jag inte har gjort det tyckte jag riktigt bra om filmen.
Den handlar om en pojke som heter Dennis som bor i England. Hans liv är tråkigt och deprimerande. Hans mamma har lämnat familjen, som förutom Dennis består av pappan och en äldre bror. Det enda roliga i livet som Dennis har är fotbollen (och sin bästa kompis och lagkamrat Darvesh). Och Dennis är väldigt bra. Han är stjärnan i sitt lag.
Tyvärr har hans pappa blivit djupt deprimerad över att ha förlorat sin fru och är därför inte riktigt närvarande för sina söner. Man får se flera sorgliga små detaljer som illustrerar detta. Till exempel har pappan bränt alla foton av mamman, utom ett som Dennis lyckats gömma undan, bara lite svett i kanterna. Pappan kommer inte längre till matcherna, men Darvesh och hans mamma gör det så Dennis har i alla fall dem.
En dag när han går till Rajs tidningsaffär, får Dennis se ett nummer av Vogue och blir besatt. Från första stund älskar han glamouren och glittret och det är både roligt och rörande när det gäller en så här ”typiskt pojkaktig” liten pojke.
Alla i skolan beundrar en tjej som heter Lisa, som är lite av en rebell, älskar mode och drömmer om att bli modeskapare. En dag upptäcker hon att Dennis också läser Vogue och de blir vänner. Hon får också snart reda på att Dennis älskar hennes klänningar och får honom att prova en. Senare syr hon en egen åt honom också. För att testa den, får hon honom att gå med till tidningsbutiken där han faktiskt, mirakulöst nog, inte blir igenkänd. Lisa presenterar honom som sin nya utbytesstudentkompis Denise, från Frankrike.
Senare när Dennis känner sig väldigt nere, vill han testa sin nya förklädnad i skolan, och fast Lisa verkar lite tveksam, lyckas de snart genomföra sin lilla show. De klarar sig till och med förbi skolans expeditionssekreterare som varje dag vakar noga över elevernas skoluniformer och varje liten avvikelse noteras och straffas.
Till att börja med blir upplevelsen allt Dennis önskar sig, men efter ett tag blir det lite komplicerat.
Jag går inte in på vad som händer därefter, men trots komplikationerna och problemen, slutar filmen ganska lyckligt. Som jag nämnde förut är det en trevlig film som får en att känna sig bra, med roliga personer, fantastiska skådespelare och en väldigt intressant handling också.
Evig eld av Jonas Moström
Den här boken följer samma stil som Jonas Moströms andra deckare. Jag gillar dem, även om jag ibland kan le lite förvånat över huvudpersonernas såpaliknande förvecklingar i privatlivet. Nästan alla har varit otrogen minst en gång, till exempel. Men som jag nämnt tidigare, utspelar sig böckerna ibland i Östersundstrakten, vilket är roligt för mig som en gång bott där. Även de som inte utspelar sig där är naturligtvis också intressanta. Jag har absolut ingenting emot böcker som utspelar sig i Stockholm eller Skåne. Tvärtom. Men det är alltid roligt när man får lära känna en ny trakt.
Det som utmärker just den här boken är att jag faktiskt sympatiserade mer med mördaren och en annan brottsling i boken än poliserna, eftersom jag förstod de förras motiv (även om jag själv skulle ha valt en helt annan väg). I jämförelse med dem och deras motivation kändes poliserna lite som robotar. De följer lagens bokstav men struntar i rättvisan. Bara en av poliserna hade över huvud taget lite förståelse för mördarens motiv (och det var för övrigt en person jag kanske inte hade gissat skulle göra det).
Som så ofta förr i många aktuella deckare finns det en koppling till historien och det tycker jag, som mina läsare nog redan vet, är väldigt intressant. Däremot får nog inte den där kopplingen gå för långt, för då kan jag tröttna. Hellre då en helt historisk deckare än en som valsar fram och tillbaka mellan tidsepokerna i vartannat kapitel. Det känns på något sätt lite långsökt. I Evig eld går det absolut inte för långt, blandningen kändes helt lagom.
Så blev den stilige Alan del av Robin Hoods följe
I Robin Hood-filmer förekommer ibland en sångare vid namn Alan-a-Dale. Har han existerat, eller är han ett påhitt? Många andra figurer i Robin Hood-historien har ju visat sig ha en verklig bakgrund.
Läs mer här.
Alfabetet saknar tre bokstäver
Alfabetet hör till mänsklighetens bästa uppfinningar. Men har vi de bokstäver vi behöver? skriver Lars-Gunnar Andersson.
Läs mer här.
