Två chocker på samma dag
Igår var det en ganska omskakande dag. Särskilt kvällen.
När jag gav min nymfparakit mat och vatten, flög han plötsligt ut ur sin voljär, rätt ut i köket, där mamma lagade till något på spisen, med ryggen åt honom. En av katterna och en av hundarna var där också. Så det är lätt att föreställa sig en massa hemskt.
Jag skrek rätt ut efter min syster. Det gör jag oftast när det är någon kris. (Tack!) Hon lyfte upp honom och släppte in honom i hans lyxiga palats. Han verkade inte alls tacksam. 
Eftersom han är en fågel och dessutom ganska gammal var jag naturligtvis ganska orolig. Tänk om chocken hade skadat honom allvariigt? Men i morse, var han precis som vanligt, så antagligen var jag orolig i onödan.
Lite senare, när jag var på väg ner för att ge mina katter mat och gå och lägga mig själv, knuffade min systers keeshond min lhasa apso nerför trappan. Jag var på väg ner och plötsligt hörde jag en rejäl duns. Där satt hon, min bebis, på trappsteget bakom mig. Jag inbillade mig en massa fruktansvärt som t ex brutna ben och inre blödningar.
Men lhasa apso är tuffa hundar. Hon verkade inte alls påverkad av den ofrivilliga flygturen. Idag är hon precis som vanligt.
Vilken lättnad. Jag älskar dem allihop så mycket att jag bara inte står ut med att förlora dem.
Uppdaterad site
Nu har hela siten fått en rejäl ansiktslyftning. Min syster har gjort ett jättejobb, och nu är det äntligen klart! Utseendet kom jag på, mer eller mindre, men min syster la till lite dekorationer så det ser ännu snyggare ut. (Om jag nu får säga det själv.)
Välkommen in och ta en titt!
Nu igen
Nu har SVT gjort det igen. Klantat sig med programtablån. Nej, jag menar inte bristen på sevärda program under helgerna. Det väntar jag mig numera. Om man inte är pensionär eller dokusåpa- och tävlingsprogramsentusiast, finns det inte mycket att se.
Nej, det jag klagar över nu är ”bara” kollisionen mellan de enda två sevärda programmen den här julhelgen. Död och försvunnen respektive Kommissarie Lynley. När de sista avsnitten av Lynley äntligen kommer, då lägger de första avsnittet av de två allra sista (om jag förstått rätt) avsnitten samtidigt som näst sista delen av en annan deckarserie.
Dåligt, SVT. Hur tänker ni egentligen? Struntar ni helt i oss som fortfarande tycker om deckarserier mm? Eller tänkte ni inte alls?
Jag bryr mig inte om att maila och klaga längre. De svarar ändå inte. Så därför kommer det här gnälliga inlägget istället.
Om jag hade råd skulle jag köpa DVD-boxar istället. Dem kan man i alla fall lita på.
Tretton på dussinet
Jag brukar känna det så här ibland. Att det jag skriver är dåligt och tråkigt och helt saknar originalitet. Ibland är jag mer hoppfull. Men… Sanningen är den att jag vet att det finns massor av tjejer som jag själv, en del väldigt unga, en del lite äldre, som skriver om nästan samma ämnen och teman som jag. Många av dem skriver lika bra eller bättre.
Vad har jag att komma med egentligen?
När jag tänker så här vet jag bara att jag aldrig kommer att få mina böcker publicerade. Vem skulle vilja läsa dem?
Fast så tänker jag att många andra, sämre författare inte bara är publicerade utan också säljer som smör. Då tänker jag varför inte jag? Om de lyckas, kan väl jag. Jag är kanske till och med något bättre än de här författarna som jag inte ska nämna vid namn. De kanske tillhör dina favoriter. Det sista jag vill är att förolämpa läsarna.
I slutändan vet jag bara en sak och det är att jag inte vet någonting. Det är en betydligt intelligentare person än jag som hittat på det där, men det är i alla fall sant.
Kvinnor som älskar bögar
En kvinna som heter Linda Leopold har just kommit ut med en bok som heter Kvinnor som älskar bögar.
DN skriver intressant om boken.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=714349
I artikeln berättas om olika typer av ”faghags”. Alltifrån den ”traditionella” faghagen som går på gayklubbar och klär och sminkar sig som en transa, via unga tjejer som älskar bögporr, till kvinnor som är gifta med homosexuella män.
En förklaring till att fler kvinnor tycker om bögporr verkar vara att man är trött på den traditionella underordningen av kvinnor i vårt samhälle. Den förklaringen tror jag på. Det kan naturligtvis finnas fler. Överhuvud taget tycker inte jag att kvinnor som tycker om bögporr på något sätt ska behöva ursäkta sig. Män gillar ju lesbisk porr. Om det är ok, borde det ju vara samma sak tvärtom.
Slash, inklusive dess japanska variant yaoi nämns också i artikeln.
Allt det här verkar vara en trend som kommer mer och mer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett litet positivt tecken i allt negativt i vårt samhälle.
Själv känner jag igen en hel del. Inte det där med att klä upp sig och sminka sig som en transa, men en del av det andra.
Dessutom, personligen är jag inte alls enbart en faghag. Jag gillar också, minst lika mycket, mjuka, snälla, undergivna heterosexuella killar. Man kan säga att jag helt enkelt gillar de flesta sorters killar, utom de stöddiga, dominanta.
Skriver original igen
Men det blev inte så bra som jag hade hoppats. Kanske höll inte idén jag hade, fullt ut. Jag får kämpa på. Skriva mer original, innan jag kan koppla av igen med fanfiction.
En period var jag rätt nöjd med det mesta jag skrev. Jag hade flyt. Men nu har jag visst tappat det.
Om bara kreativiteten kommer tillbaka, ska jag förhoppningsvis få fler, intressanta idéer som fungerar. Jag får hoppas det.
Fast jag kanske ska se det på ett annat sätt. Nu har jag ju kommit igång i alla fall. Den här första novellen var bara lite uppvärmning. Nästa blir jag nog lite mer nöjd med.
Betaläsaren som försvann
En gång för inte så väldigt länge sedan hade Tonica faktiskt en betaläsare. Det var bara en, men det betyder ändå mycket att ha en annan person som granskar ens berättelser. Bäst av allt är om personen i fråga (ok, man kan lika gärna tala klartext – tjejen det handlar om) kan det fandom som berättelsen utspelar sig i. Om det är en originalberättelse kan ju betaläsaren peka ut stavfel och grammatikfel. Förhoppningsvis.
Min betaläsare (jag ska inte nämna några namn) tröttnade helt enkelt. På mina berättelser, på mig, jag vet inte, något var det säkert. Nu känns det jätteledsamt att inte ha någon publik alls längre. Visst droppar det in en och annan besökare fortfarande, men nästan alla (av de få som kommer) stannar i ett par sekunder.
Tydligen har jag inte lyckats att nå ut till publiken. Eller så skriver jag sämre. Eller kanske har läsarna tröttnat på det jag skriver. Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Det känns nästan overkligt att min hemsida – Agri Sublunares – fd The Sublunar Fields – fd Tonica’s World – en gång fick in hundratals besökare varje vecka.
Mina fics finns omnämnda på en del stora fandomsiter. Ja, utan att jag först hörde av mig och bad att få byta länkar med dem. Men jag la genast dit deras länk om jag inte redan hade den i min länksamling, fast det hade jag oftast. Två personer har använt mina fics i sina avhandlingar.
Och nu vill ingen se åt mina berättelser. Det känns lite sorgligt, men så är det väl. Jag hade tänkt att göra en videopodcast (alltså en liten film) och lägga på siten. Det kanske skulle kunna locka tillbaka läsarna. Om det inte redan är för sent. Förresten var det jag och min betaläsare, med lite hjälp från en och annan (vad hette det nu igen – jo, nu minns jag) kompis, som skulle spela in filmen. Ok, glöm det.
Det här inlägget kunde lika gärna ha kallats Läsarna som försvann. Fast nu räcker det med eländet. Skriva är nämligen fortfarande det bästa jag vet och läsa det näst bästa, även om det låter lite internt att sitta och läsa sina egna berättelser.
Svenska tjejers sexvanor
Nuförtiden läser jag nästan inget annat än om svenska tjejers sexvanor, och det är inte det jag är mest intresserad av när jag tittar i tidningarna! Men överallt står det.
De gillar att bli tvingade, gärna av ett helt gäng killar. Hårda tag, dvs från killen mot dem. Och så naturligtvis lesbiskt sex. Alltså inte lesbiska tjejer. Heterosexuella. Det jag inte fattar är hur heterosexuella tjejer kan gilla sånt. Ligger inte det i begreppet heterosexuell, att man gillar motsatta könet?
Är det bara jag som gillar andra typer av hårda tag? Alltså av mig, mot killen? Eller… när vi nu diskuterar sånt här – killarna. Är jag ensam om att tända på att se två eller flera snygga killar vara tillsammans, eller åtminstone kyssas?
Jag är visst hopplöst töntig och ”ute”. Fast… om jag nu är den enda helt heterosexuella tjejen kvar – (inte riktigt sant, jag känner åtminstone en tjej till som är som jag), borde det då inte bli fler killar kvar till mig (oss)?
Man kan ju alltid hoppas. Och alla ni andra. Lycka till. Hoppas ni får mycket kul i livet. Om bara ingen oskyldig blir skadad, hoppas jag att alla ska få som de vill. Och så – låt mig få några av killarna som ni ju ändå inte vill ha…
Ordförklaringar
Vad betyder egentligen yaoi? Jag har aldrig funderat på det, men när jag nyligen läste en artikel om det, insåg jag att det är en form av bokstavsförkortning – akronym. Det betyder (översatt från japanskan till engelska): ”no climax, no punch line, no meaning”. Man skulle kunna säga att det är samma sak som en PWP-berättelse (det betyder plot? what plot? – med andra ord det har ingen handling, allt är bara en skildring av hur två läckra killar har sex med varandra). Men tydligen har en del humorister lyckats utläsa en annan förklaring av uttrycker yaoi – nämligen något som betyder ”Stop!” My butt hurts!”. Den som hittade på detta har uppenbarligen inte läst speciellt mycket slash… Att det gör ont är aldrig en ursäkt för att sluta.
Jag kom just på att slash kanske inte heller har förklarats tillräckligt. Slash är ett / vilket står för pairing. Av någon anledning har slash kommit att enbart betyda ett förhållande mellan män, fast man alltid kan beskriva den pairing man skriver om så, även när man har ett sk het adultförhållande. Femslash (eller femmeslash) bygger naturligtvis på grunduttrycket slash. Ett tidigt exempel på slash är vad fansen kallar K/S alltså Kirk/Spock. De kommer från Star Trek TOS (The Original Series) ifall herrarna skulle vara obekanta. Man skulle alltså aldrig kalla en Kirk/Uhura eller en Spock/Chapel-berättelse för slash. Varför vet jag inte.
Dessutom sägs det, men jag tror inte på det, att slash vanligen är mer sexuellt detaljerade berättelser. Det finns nämligen slash som inte innehåller ens en kyss. Poängen är bara att kärlek förekommer mellan två män (eller pojkar). De behöver inte göra något, bara de känner det så. Jag tror till och med att obesvarad kärlek faller under slash.
Varför jag skriver
Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.
Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.
Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.
En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.
Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.
Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.
När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.
Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.
Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.
Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.
