Cool ny bok
Jag läste just en fascinerande artikel om en 93 år gammal kvinna från Storbritannien som just har debuterat som romanförfattare. Ja, det stämmer. Hon är 93 år gammal. Hon säger att hon har skrivit ”sen hur lång tid tillbaka som helst” eller ”i hundra år”, eller nära på. Jag antar att det kommer att dröja lika länge innan jag blir publicerad.
Boken hon skrev verkar också jätteintressant. Det är en feministisk thriller. Det skulle inte jag ha gissat på när jag fick veta att författaren är 93 år…
Jag längtar verkligen efter att få läsa hennes bok.
Äldre personer börjar visst bli trendiga. Unga vill vara gamla (det läste jag i tidningen häromdagen). Personligen fattar jag inte varför. Jag tänker alltid vara ung. Och jag kommer också att bli en berömd, firad bestsellerförfattare. Visst.
Det påminner mig om rappar-Greta. Ni vet hon med ringsignalen Jolly Bob från Aberdeen. På göteborgska, självklart. Hon har ett väldigt spännande förflutet förresten. Lite av en frihetshjälte. På sätt och vis som Lorna Page, författaren.
Om 20 är det nya 50, som det stod i tidningen, så kanske 90 är det nya 30?
Eccentric Circles av Rebecca Lickiss
Fantasyboken Eccentric Circles (vet inte om den har översatts till svenska än) kan jag verkligen rekommendera. Författaren – Rebecca Lickiss – är förhållandevis ny. Jag känner bara till en bok till av henne. Den heter Never After. Båda är kul, intressanta och välskrivna, men jag tycker att Eccentric Circles är något bättre.
Kanske beror det på att det handlar om en tjej som har en del gemensamt med mig. Inte den roliga, men totalt helknäppa hippiefamiljen, utan hennes övriga situation. Hon är nämligen en singeltjej som också är opublicerad författare. Där slutar tyvärr likheten. Fast jag kanske inte ska säga tyvärr. Det händer en hel del saker i hennes liv som jag inte skulle vilja hände i mitt liv.
När boken börjar har hennes mormorsmor (jag tror det är mormorsmor, men när jag läste om boken, verkade det som det var mormor istället, men jag tror ändå att kvinnan var två generationer äldre, hon var nämligen över hundra år gammal) just dött. Piper som huvudpersonen heter får ärva släktingens hus, för hon är ju så bra på böcker.
Hennes uppgift blir att städa ur huset och sortera alla böcker hennes äldre släkting samlat på sig. Medan hon håller på med det får hon med hjälp av sin släkt, som driver henne till vansinne – varför förstår jag faktiskt inte, de verkar kul – ett jobb i en bokhandel. Lyckliga hon.
Men medan hon håller på att göra i ordning i huset upptäcker hon en del ovanligt. Det finns nämligen mer utrymme bakom huset än som borde kunna finnas. Närmare bestämt en hel fantasyvärld. Hon möter också en otroligt vacker alv – som är bard eller något sådant – han kallar sig rimsmed eller ordsmed, som den direkta översättningen blir. Dessutom finns det en dvärg – som har en egen grotta där han hackar fram ädelstenar, en gammal grinig trollkarl som bor i ett torn och flera riktigt irriterande småälvor som flyger omkring och busar, ibland ganska elakt.
Snart får Piper veta att hennes mormor (eller mormorsmor) blev mördad och hon måste ta reda på vem som gjorde det. Men boken är lite mer komplicerad än så. Förutom mordfallet, handlar det om hur vår världs litteratur påverkar och förändrar Faerie – den där andra världen.
Ett exempel är att en alv (elf) tidigare ansågs vara vad vi skulle kalla en liten nisse, som vanligtvis kunde ses sittande på en flugsvamp, men efter Tolkiens monumentala insats är alverna numera långa, vackra och poetiska.
Det här är en ganska unik idé inom fantasylitteraturen.
Hur som helst, Piper blir kär i Aelveron (den sexige alven) men vet inte om hon kan lita på honom. Så småningom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han tidigare förfört hennes mormorsmor och sedan dödat henne. För att öka förvirringen hittar Piper också ledtrådar som pekar på andra fantasyvarelser. Dessutom bråkar småälvorna hela tiden och Piper irriteras som vanligt på sina släktingar.
Det är till exempel så, vilket jag, och antagligen de flesta läsarna, tycker är kul, att hennes familj utan någon som helst förvåning accepterar Aelveron. När Piper protesterar påpekar en familjemedlem att han ju i alla fall har större anledning än de flesta att tro sig vara en alv – han ser ju ut som en. Pipers lillebror väser ilsket att den där snyggingen aldrig ska få träffa hans flickvän.
Till slut löser Piper fallet, räddar Faerie och sin egen värld, och lyckas ge mormors spöke frid. Inte dåligt för en arbetslös författare. Och efter allt det har hon fortfarande kvar Faerie på sin egen bakgård och sitt jobb i bokhandeln.
Läs boken, du kommer att tycka om den. Den är både rolig, spännande, intressant och romantisk.
Denna titel finns ännu inte hos Bokus, men här finns en annan av henne
The Invisible Ring av Anne Bishop
Här kommer nästa bok i min serie om mina favoritböcker. The Invisible Ring av Anne Bishop. Den utspelar sig i en värld som hon visst har skrivit om tidigare. Det finns en hel serie. Den har jag av olika skäl inte läst (än?). Men den här fristående boken är väl värd att läsa.
Världen den utspelar sig i upplever jag som ganska mörk. Det finns två ”arter” av människor, Blood – som lever väldigt länge – flera hundra år i alla fall, och så ”vanliga” människor. Om jag har fattat det hela rätt, kan båda typerna ha magiska krafter.
Det finns en hel intressant mytologi eller vad man nu ska kalla det, bakom alltihop. Jag kan nämna ett par detaljer. En tjej måste ha sin s k virgin night (jungfrunatt) då hon förlorar oskulden till en erfarnare man. Han bör helst tillhöra en högre magisk nivå. Då kan han hålla henne tillbaka bättre. Det där låter kanske lite anti-feministiskt, men det är det faktiskt inte. Efter sin virgin night har tjejen uppnått sin vuxna magiska nivå, som oftast är högre än den mannen som hjälpte henne av med oskulden har.
Om mannen som ska hjälpa tjejen genom sin virgin night misslyckas, och hon tar skada, blir hon trasig på något sätt. Hon får sitt liv förstört och hennes krafter blir försvagade. Det där kan tyvärr sättas i system av hänsynslösa män.
Den som har magiska krafter har också en sorts ’inventory’ – något som de som spelar dataspel nog känner igen. Man kan alltså bära omkring en del saker osynligt.
Boken börjar med att en relativt ung man säljs på en slavauktion. Det ska vara som en sorts straff för honom. Han förslavades för omkring tio år sedan när han blev förförd av en ond, men sexig kvinna. Hon satte då på honom en slavring (gissa var den sitter…!) Efter det var han tvungen att lyda henne. Han blev en sk pleasure slave – alltså en typ av sexslav.
När han till slut fick nog av förnedringen hon och hennes älskare utsatte honom för dödade han dem. Nu ska han alltså säljas till någon annan.
Han köps av en ökänd häxa som brukar köpa upp slavar och föra dem genom svår terräng hem till sitt land. De där slavarna försvinner sedan spårlöst, och alla utgår från att de blir dödade, antagligen på ett fruktansvärt sätt. Redan när hon väljer ut honom, byter hon ut hans slavring, som tydligen kan göra honom fruktansvärt illa, om han inte lyder, mot en annan, osynlig. Titelns ring.
Men häxan är varken den han tror hon är, eller ond. Det finns däremot en ond häxa, som har en egen pleasure slave som är Blood – alltså långlivad. Han kallas för sadisten för han hatar kvinnor (överklasskvinnor som hans ägare, inte tjänare och andra slavar.) Men egentligen är han helare – någon form av läkare. Han bär också en slavring – på samma ställe som huvudpersonen. Hans ägare är fienden som jagar huvudpersonerna genom hela boken.
Han kommer in i handlingen lite senare, men man vet att huvudpersonen och han känner varandra, för den som tillhör Blood har lärt upp den yngre sexslaven, så han lättare ska stå ut.
Häxan som köpt upp huvudpersonen har köpt några andra slavar också och tillsammans ger sig allihop iväg på sin farliga resa. Under resans gång upptäcker huvudpersonen en massa saker. Bland annat blir han kär i häxan, som är mycket yngre än man tidigare har trott. Häxor kan uppenbarligen maskera sig så de ser yngre och snyggare ut.
Hon är inte ond alls, som sagt, utan vill bara rädda så många slavar, och dessutom djur, som möjligt.
Den som har läst min blogg tidigare, förstår nog att jag tycker jättemycket om den här boken, trots att den kan vara ganska mörk, som sagt.
Jag ska inte gå in på vad som händer mera, men det lurar många faror på huvudpersonernas väg genom vildmarken.
Det här är en intressant, men ibland hemsk bok, med många minnesvärda karaktärer. Läs den, men bara om du tycker om den här typen av fantasy. Om du gillar det gamla vanliga, där tjejer blir våldtagna och förslavade, kan du låta bli.
Ursula Le Guin 2
Nu tänkte jag att det var dags att fortsätta mina kommentarer av Ursula LeGuins Övärlden-serie. Det blev ju till slut tre böcker till i serien, fast i många år trodde man att det inte skulle bli några fler. Den yttersta stranden verkade vara en typisk ”sistabok” i en serie. Inga direkta lösa trådar.
Hur som helst, efter många år kom det alltså en bok till i serien, helt oväntat – Tehanu. Den gången var det visst meningen att det skulle bli sista delen i serien. Som jag nämnde tidigare tog författaren upp mer om kvinnornas ställning i Övärlden.
Tenar från Gravkamrarna i Atuan dyker upp i den här boken igen. Nu är hon äldre och änka, vilket innebär att hon är mer eller mindre osynlig. Hon blir utkastad från sitt hem av sonen som återvänder oväntat efter många års frånvaro. Han har varit till sjöss. En gammal trollkarl har testamenterat sitt hus till Tenar, så hon flyttar dit istället.
Hon har på ett sätt fått gå i lära hos trollkarlen så nu är hon en ganska bra helare. En dag kallas hon ut för att ta hand om en liten flicka som har svåra brännskador. Det visar sig också att hon har blivit sexuellt utnyttjad och övergiven av sin familj. Männen som utnyttjade henne verkar ha varit medlemmar av hennes familj. Men egentligen har hon ett helt annat ursprung.
Tehanu – den lilla flickan – överlever och blir kvar hos Tenar men är numera väldigt blyg och tyst.
Jag inser plötsligt att jag inte kommer ihåg hela handlingen så bra. Det är några år sedan jag läste boken sist. Hur som helst får Tenar en förbannelse över sig och Ged också. Han har ju kommit tillbaka till henne och bor tillsammans med henne, efter att förlorat sina krafter. Tyvärr betyder det att han inte kan hjälpa Tenar.
Hjälpen kommer istället från ett oväntat håll. Till slut får Tenar och Ged veta vilket ursprung Tehanu verkligen har.
Berättelser från Övärlden är en samling kortare berättelser som man kan höra på namnet. En av dem är längre än de andra. Den handlar om en flicka som vill bryta det manliga monopolet på utbildning i magi. Det lyckas inte, men då har hela världen ändrat sig drastiskt. Man får intrycket att mer är på väg. En riktig revolution.
Det är vad som händer i den absolut allra sista boken – Burna av en annan vind. Där får man en förklaring till vart drakarna har tagit vägen. Fast det fanns några få kvar när Ged blev Drakmästare. Det betyder helt enkelt någon som drakar talar med.
Som jag nämnt tidigare är Geds kultur baserad på magi – andra kulturer också, men deras är speciellt på ett viktigt sätt. Det har något att göra med deras fruktansvärda dödsrike. För länge sedan ingicks en pakt, men det fungerar inte längre. Förresten, vem vill hamna i ett sådant hemskt dödsrike?
Jag ska inte gå in på för många detaljer om den här boken. Läs den själv. Vad jag kan nämna är att den är ännu mörkare och mer ”vuxen” än de andra böckerna tillsammans, utom Tehanu. Den hade jag inte velat läsa när jag var omkring 11 år. Sexåriga flickor som blir våldtagna för att de är annorlunda. Det är ju sånt man drömmer mardrömmar om. Och den här boken är ganska lik en mardröm också.
Som jag nämnde tidigare, är till och med Ged rädd för dödsriket. Den här gången har han inget hopp alls om att undkomma med livet i behåll eller ens sin själ.
Men jag kan också berätta att jag avskyr böcker med olyckliga slut, och jag kan rekommendera den här boken, så du kan ju dra dina egna slutsatser av det. 
För det mesta när en serie visar sig bli lång – fler än tre till fyra böcker – brukar jag bli väldigt misstänksam. Lyckligtvis hade jag ingen anledning till det. Jag ångrar definitivt inte att jag läste hela serien och jag vet att jag kommer att läsa om den flera gånger. Vem som helst som tycker om välskriven fantasy borde uppskatta serien om Övärlden.
Bara en varning. Som jag redan påpekat ett par gånger är en del av böckerna väldigt mörka och tragiska. Trots det kan jag inte säga att de är deprimerande.
Jag kunde bara inte sluta läsa, för jag hade fäst mig så vid Ged och Tenar och Tehanu och jag ville veta hur det gick för dem. Ursula LeGuin kan verkligen vara stolt över vad hon åstadkommit. Det skulle jag ha varit om det hade varit jag. Om du inte har läst de här böckerna än, har du något att se fram emot. Sätt igång. jag är riktigt avundsjuk på dig.
Ursula LeGuin 1
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Ett litet bibliotek som antagligen är nedlagt nu. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig.
Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Ganska snart köpte jag själv hela serien – då bestod den av tre böcker. Numera finns det några till.
Här har Ursula LeGuin skapat en fascinerande värld. Den är så väl uträknad och genomtänkt att man verkligen kan föreställa sig hela världen och de olika kulturerna.
Första boken, Trollkarlen från Övärlden, handlar om en liten getvaktande pojke vars mamma dör när han är liten. Ged visar sig ha talang för magi och får så småningom hjälpa byhäxan. En dag anfaller fiender ön han bor på och med hjälp av list och lite magi lyckas han rädda sin by. Då skickas han iväg för att gå i lära hos en trollkarl.
Ged träffar där en flicka som han försöker imponera på, och råkar illa ut. Magikern han går i lära hos skickar honom då till trollkarlsskolan Roke.
Men skuggan Ged släppt lös följer honom överallt. Resten av boken handlar om hur Ged lyckas rätta till det onda han orsakat i ungdomlig oförstånd.
Nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, handlar om en ung prästinna utan namn. Hon tjänar namnlösa gudar och lever ett tråkigt och lite skrämmande liv. En dag dyker det upp en man – de enda män hon tidigare sett är eunucker, utom vissa krigare som hon sett på håll. Hon blir genast fascinerad av mannen som vågat tränga sig in i det allra heligaste.
Hennes uppgift är att döda mannen, men hon känner sig konstigt ovillig att göra det. Hon kan inte motstå att söka upp honom och prata med honom, trots att hon inte borde göra det. Arha – den ätna – kan inte glömma honom och så småningom leder det till en stor omvälvning i hennes liv. Ged – för det är Ged som dykt upp igen, nu som Ärkemagikern från Roke – ger henne tillbaka hennes namn och för henne bort från gravkamrarna där hon tillbringat hela livet, så långt tillbaka hon kan minnas.
Ged hade ett uppdrag, som han lyckas fullfölja, samtidigt som han hjälper Tenar – den före detta prästinnan.
Man anar att hon blivit förälskad i honom, men en trollkarl måste leva i celibat så han lämnar henne. Visserligen blir det i en ganska fördelaktig situation, men livet för en kvinna är inte särskilt positivt någonstans i Övärlden.
Tredje boken, Den yttersta stranden, är betydligt mörkare. Magin börjar sina i Övärlden. Efter som allt är genomsyrat av magin, går inget annat så bra heller. Ged får sällskap av en ung prins som fått i uppdrag att försöka rädda sitt land. Snart upptäcker Ged att det som händer inte skett av en slump. Någon ligger bakom krisen. Spåren leder honom hela vägen till dödsriket. Det är en fruktansvärd värld, där mamman inte bryr sig om sitt barn och allt är uttorkat och dammigt. En ändlös tillvaro av plågor. Till och med en trollkarl är rädd för döden.
Men eftersom det finns fler böcker i serien inser du nog att Ged på något sätt klarar sig. Han går dock inte oförändrad ur upplevelsen. När allt är över är hans hår grått och hans krafter uttömda. Istället är det den unge kungasonen som stiger fram som en ny typ av härskare – magikerkungen.
Ged förs medvetslös till Tenars hem. Hon har hunnit med att gifta sig, få barn och bli änka. Eftersom Ged förlorat sina krafter får han älska en kvinna.
Jag återkommer till resten av böckerna i serien.
Om du tycker om väl utvecklade fantasyvärldar med en hel mytologi och historia, och – en viktig detalj – kartor, kommer du nog att uppskatta Ursula LeGuins Övärlden-serie. Karaktärerna är minnesvärda och man har lätt för att tycka om dem.
Första boken är på många sätt mer en barn/ungdomsbok än de övriga.
Andra boken, Gravkamrarna i Atuan är på ett sätt en kärlekshistoria, väldigt romantisk och sorglig, men om du inte tycker om det, så är den också mycket annat.
Den tredje boken är mer vuxen och som sagt, mörk. Dödsskräcken är påtaglig. Man förstår vad som väntar Ged och de andra i hans värld – fast inte Tenar – hon kommer från en annan kultur, och av någon anledning innebär det att hon inte behöver frukta det otäcka dödsriket.
Man lever sig verkligen in i Övärlden och fascineras av de olika öarna med sina kulturer. Det finns till och med människor som lever hela sina liv ute på öppna havet. Alltsammans skildras skickligt och medryckande av LeGuin.
Om jag ska nämna något som jag upplever som negativt, är det att hela Övärlden är ganska kvinnofientlig. All fast egendom ägs av män. Kvinnor räknas knappast, mer än som barnaföderskor och arbetare.I början kommenterar inte författaren det här på något sätt. Man får intrycket av att hon tar det som självklart. Det kanske inte är så konstigt. Hon är född på 1920-talet..
Längre fram i serien verkar det som hon fått upp ögonen för det här problemet och man får lite synpunkter på det, utifrån Tenars synvinkel. Det blir mer i de böcker jag ska berätta om senare.
Den här serien är bland mina absoluta favoriter, så jag vågar mig på att rekommendera den. Hoppas du kommer att ha lika mycket nöje av den som jag har haft och fortfarande har.
Kvinnor som älskar bögar
En kvinna som heter Linda Leopold har just kommit ut med en bok som heter Kvinnor som älskar bögar.
DN skriver intressant om boken.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=714349
I artikeln berättas om olika typer av ”faghags”. Alltifrån den ”traditionella” faghagen som går på gayklubbar och klär och sminkar sig som en transa, via unga tjejer som älskar bögporr, till kvinnor som är gifta med homosexuella män.
En förklaring till att fler kvinnor tycker om bögporr verkar vara att man är trött på den traditionella underordningen av kvinnor i vårt samhälle. Den förklaringen tror jag på. Det kan naturligtvis finnas fler. Överhuvud taget tycker inte jag att kvinnor som tycker om bögporr på något sätt ska behöva ursäkta sig. Män gillar ju lesbisk porr. Om det är ok, borde det ju vara samma sak tvärtom.
Slash, inklusive dess japanska variant yaoi nämns också i artikeln.
Allt det här verkar vara en trend som kommer mer och mer. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett litet positivt tecken i allt negativt i vårt samhälle.
Själv känner jag igen en hel del. Inte det där med att klä upp sig och sminka sig som en transa, men en del av det andra.
Dessutom, personligen är jag inte alls enbart en faghag. Jag gillar också, minst lika mycket, mjuka, snälla, undergivna heterosexuella killar. Man kan säga att jag helt enkelt gillar de flesta sorters killar, utom de stöddiga, dominanta.
Revolutionen
En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.
I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.
I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.
Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.
En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.
En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.
Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.
Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.
Länge leve bloggen!
