Jag måste göra några översättningar igen
Ok, jag ger mig. Jag förstår att jag måste översätta mina Wallanderfanfic till engelska. När jag läste resultatet av en onlineöversättning insåg jag att så här kan det inte fortsätta. Du anar inte hur dumt det såg ut. Hoppas verkligen ingen tror att jag skriver så dåligt på riktigt. Översätta är så tråkigt, men eftersom det uppenbarligen finns en efterfrågan, måste jag göra det. Dessutom kanske det är en bra idé av en annan anledning. I alla fall försöker jag intala mig det. Om jag börjar jobba med något, kanske jag kommer in i det här med att skriva igen, och i så fall kanske jag lyckas avsluta min roman till slut. Det hoppas jag i alla fall.
Oemotståndliga frön
Idag la jag märke till att min nymfparakit, Alexander, hade hackat ett litet hål i en påse med parakitblandning som jag hade köpt till honom. Han satt där och åt frön och såg väldigt nöjd ut med sig själv. Och det kan han gott vara. Han är så intelligent. Jag blev verkligen imponerad. Däremot blev han inte glad när jag hällde upp innehållet i en glasburk.Ja, ja. Han kommer ju att få alltihop förr eller senare. Jag önskar bara att jag hade kunnat ta ett foto av honom. Kanske någon annan gång.
De enda skrivartips du någonsin kommer att behöva
Jag läste just den här artikeln och märkte att jag höll med författaren. Just de där två tipsen är nog de mest fundamentala och förtjänar verkligen att formuleras. Vilka är de? Läs artikeln själv och ta reda på det. (Obs! På engelska!).
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Vad är en vegan?
För mig som har varit vegan i flera år nu, känns begreppet helt självklart och naturligt. Men jag har förstått att det finns andra som inte har en aning. (Det finns också många som inte bryr sig heller, men det är en annan historia.)
Så, vad är en vegan? (Obs! Videon är på engelska.)
Och här är svaret. En definition i alla fall. (Obs! Den här videon är också på engelska.)
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
So so vegan (satir)
Eller besök min Tumblr, där det ser lite roligare ut än bara en understruken länk.
Nyheter för en gångs skull
Jag har faktiskt några nyheter att berätta om. Inget händer egentligen här, som du nog har gissat, men just nu är det faktiskt något på gång. Jag har börjat plugga på universitetet igen. Ett sista försök att få en examen. Kanske borde jag inte ha lagt ut det här. Vem vet om det kanske jinxar mina chanser, men de var ju inte så stora från början, så jag tar risken.
Hittills har jag bara varit på introduktionen och första föreläsningen (och jag kommer inte att kunna gå på nästan några) men så här långt ser det bra ut. Det verkar intressant och inte så svårt som jag var rädd för i mina värsta sömnlösa ögonblick.När det gäller folket i min grupp, finns det i alla fall omkring 14 killar, så det är ju trevligt, fast de flesta är inte riktigt min typ. Alltför många av dem är för unga (för mig, och det säger verkligen en hel del, haha) och resten – jag vet inte riktigt. De flesta av de drygt tjugo andra studenterna är tjejer och de är också tonåringar. Omkring 19, de flesta. Jag behöver väl inte nämna att jag var osynlig för alla i gruppen, kanske läraren medräknat.(Och han var inte min typ heller, alldeles för gammal, t ex.)
Gårdagen började ganska bra, men som det står i mitt förra inlägg så började det gå utför snabbt. Trots det har jag nu officiellt tre trevliga saker att notera här i bloggen (för gårdagen).
1. Jag vaknade vid en normal tid på morgonen och jag var helt utvilad! (Fast jag hade förstås varit vaken i 48 timmar för att klara det, men ändå.)
2. 1000 personer har läst mitt Kalla Spår-fic, Winding Road, på FanFiction.net!
3. Jag såg en ganska kul film igår (Dinotopia). Jag älskar den världen.
En annan sak – jag tror att jag kanske har ADHD. Det skulle kunna förklara en del. Jag har inte fått någon diagnos än, men allt jag har läst hittills verkar stämma bara alltför bra. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. På ett sätt skulle det vara lite läskigt att ha ett handikapp av något slag, men å andra sidan skulle det vara en lättnad att veta att jag inte bara är dum, misslyckad och värdelös utan anledning.
Det är allt så här långt. Uppdaterar senare (om det finns något att uppdatera).
De nio intelligenserna
Jag läste nyss en artikel om de nio typerna av intelligens. Precis som jag alltid har misstänkt tillhör jag den språkliga typen, och det är ju inte så dåligt. Kanske begär jag för mycket, men jag hoppades faktiskt att jag skulle ha en liten aning av åtminstone en av de andra, men det ser inte så ut. Det har det aldrig gjort. Missförstå mig inte, det är inte så att jag klagar. Språklig intelligens duger bra. Det är bara det att jag tänkte att kanske – Ja, ja. Man kan inte få allt. Jag har känt ett antal personer som inte verkade ha ens en av de där intelligenserna, så varför klagar jag egentligen?
