Resa till Malmö
Igår var jag iväg en tur till Malmö. Jag skulle träffa en kompis. Idag är jag helt utmattad och har ont i hela kroppen, för vi gick och gick och gick… Det känns som jag har sett hela Malmö nu, men så är det nog inte.
Det bästa av allt är att vi (min syster följde med för att få shoppa lite i en större stad), hittade en jättebra vegetarisk restaurang. Jag har inte varit ute och ätit på länge. Eftersom jag inte reser så mycket just nu, brukar jag inte ha någon anledning att göra det.
Maten var fantastisk, besöket var jättekul och det var trevligt att äntligen få träffa min kompis ”på riktigt”.
C.R.A.Z.Y
På juldagen 1960, föds Zac, som fjärde sonen i en familj som så småningom får totalt fem söner. Redan när han föds, dör han, men läkarna lyckas få liv i honom. Då tappar hans äldre bror honom i golvet. Under de följande tjugo åren dör Zac nästan två gånger till.
Zac visar sig tidigt vara annorlunda än sina bröder. Han har t ex en vit lock i håret. Hans religiösa mamma får snart intrycket av att han är någon form av kristusgestalt, särskilt älskad av Jesus. Hon tror att han har förmågan att bota sjuka. Vad han definitivt kan är att få sin yngste bror att sluta gråta och somna snällt.
Zac är ovän med åtminstone en av sina äldre bröder men annars älskar alla honom. Själv älskar han sina föräldrar, men märker snart att han har karaktärsdrag som gör att pappan betraktar honom med tvivel och oro. Är Zac kanske ingen ”riktig” man? Redan innan Zac är vuxen kämpar han emot sin personlighet. Han vill ju inte att pappan ska sluta älska honom.
Innerst inne inser Zac snart att han inte är som andra pojkar. Han dras till andra killar, bl a kusinens sexige pojkvän. De två röker marijuana tillsammans på ett rätt så intimt sätt.
Till slut kan inte Zac dölja sin rätta läggning längre, och det blir en explosiv uppgörelse med pappan, som kör iväg sonen. Zac försvinner då ur landet (Kanada) och reser till Israel för att fullgöra pilgrimsresan som mamman alltid drömt om att göra.
Samtidigt drabbas familjen av en katastrof, just när Zac nästan lyckats bli vän med sin äldre bror.
I filmen får man följa ungdomskulturen under tjugo år. Det blir mycket musik och sjuttiotalsmode.En sak som jag personligen uppskattade var att filmen var på franska.
Jag tyckte mycket om den här filmen, trots att den var ganska sorglig. Ändå slutar den lite hoppfullt. Om du gillar historia och musik kanske du kommer att gilla den här filmen.
Se den, om du tycker att det här låter intressant, annars finns det ju många andra filmer du kan välja.
Höök
Det verkar finnas ett oändligt intresse för deckarserier här i Sverige, och jag kan inte annat än hålla med. Deckare är (eller kan i bästa fall) vara spännande. En aktuell serie på SVT heter Höök. Första säsongen finns numera att köpa på DVD.
Här finns ytterligare en tuff, kvinnlig polis. Det är jättebra. En sak jag tycker mindre om med många av de här kvinnliga poliserna är att de är rätt så otrevliga. Tuff behöver inte betyda elak. Eva Höök är ovänlig och osmidig mot sina underlydande. Visserligen är åtminstone en av dem rejält negativ till henne. Det är en äldre manlig kollega som själv sökte hennes jobb, men inte fick det. I övrigt har hon en mycket äldre manlig kollega, en som är något yngre och så en äldre kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon kunde vara lite vänligare mot sina kollegor. Jag tror det lönar sig i längden.
Privat lever Eva Höök med sin son som är tretton år och tidigare har blivit mobbad. De två bor hemma hos Evas bror, som är socialarbetare. Brorsan har inte särskilt mycket personlighet.
’
Under seriens gång får man veta en del om Eva Hööks privatliv. Detsamma gäller några av hennes underlydande.
I början av serien handlar det om en serie brutala mord, som verkar ha ett samband med varandra. Längre fram går man in på bl a problemet med trafficking.
Det här är en rätt okej serie. Kanske inte som de bästa brittiska eller amerikanska, men ändå ganska bra. Om den skulle gå i repris, kan jag rekommendera den. Detsamma gäller säsong 2. Något förvirrande är det nu en ny skådespelare som spelar Eva Höök, och det verkar ha gått flera år sedan sist. Hennes son som i slutet av säsong 1 var ungefär fjorton år är nu arton, har en några år äldre flickvän och är på väg att flytta hemifrån.
Den danska serien Anna Pihl har blivit väldigt populär. Personligen kan jag inte förstå det. Till skillnad från Anna Pihl, handlar faktiskt Höök om ”riktiga” deckarfall, inte en polis vardag, om du förstår skillnaden. Jag föredrar att följa ett fall, där man samtidigt får se delar av polisernas privatliv, framför en serie där man får följa allt i en polis liv, och dessutom i förbifarten får se lite av fallen hon ska lösa. Hoppas det förklarar lite hur jag ser på saken.
Så besviken
Jag kan inte låta bli att känna mig besviken. Idag såg jag för första gången hur min LiveJournal ser ut för den som inte är inloggad – dvs de flesta av mina kompisar. Kanske väntar jag mig för mycket, men jag valde faktiskt avsiktligt ett ’basic’-konto så jag skulle få en snygg blogg, utan de flesta funktioner betalkontona har. Och nu har de hittat ett sätt att snuva oss dubbelt upp. Vi får nöja oss med de grundläggande, enklare funktionerna, men måste ändå stå ut med annonserna.
Jag hatar annonser på sajter jag besöker. I alla fall oftast. Jag vet några sajter där för det första annonserna är så diskreta att om jag inte letar efter dem märker jag dem inte, och för det andra är annonserna så riktade. Jag hittar varor och tjänster som jag är intresserad av. Men i de flesta fall är annonserna en ögonpina. Och nu har LJ sällat sig till de där giriga typerna. Ursäkta, men det är faktiskt så jag känner det. Om inte LJ hade varit ett så trevligt community skulle jag sluta använda det, men från och med nu tror jag inte att jag kommer att blogga där. Jag ska bara lägga ut en länk till min riktiga blogg/hemsida. Den som är intresserad av mina inlägg får klicka på länken och gå vidare från sajten.
Originalnoveller
Jag har fortfarande inte kommit igång med att skriva färdigt min roman, men jag har fått idéer till två originalnoveller. Först trodde jag att jag skulle komma igång med att skriva direkt, samma natt. Natten är ju min favorittid för att skriva.
Men tyvärr inte. Fast jag har i alla fall tänkt ut nästan allt som ska vara med i berättelserna. Handling, personer osv. Jag har väl bara blivit nervös. Efter att jag har skrivit några stycken noveller på sista tiden, som jag blev ganska nöjd med, är jag rädd att misslyckas med de här.
Detsamma gäller för min roman också, fast ännu mer.
Ja, ja. Det är kul att skriva, men det är viktigt att läsa också. Lyckligtvis har jag några böcker som jag kan läsa.
Hundar
Idag när jag var ute och gick med min systers hund, mötte jag en tjej som var ute med sina två hundar. En av dem var särskilt gullig. En liten tax. Lhasa apso är min favoritras, och jag tycker också om de andra tibetanska raserna, men jag är väldigt förtjust i taxar också.
Till skillnad från de flesta hundägare som man träffar på nuförtiden, lät den här tjejen hundarna hälsa och lukta lite på varandra, men konstigt nog tyckte inte hennes hanhund, en långhårig chihuahua, om min systers hund. Tjejen trodde att hon var en hanhund också. Antagligen känner hon inte till keeshondar särskilt bra. Den här är till och med ganska liten för att vara en tik.
Hur som helst, ur min synvinkel och min systers hunds, var det här en ganska bra dag.
Ingen inspiration
Plötsligt tappade jag inspirationen för att skriva. Jag tror jag vet varför. Den sista tiden har mitt humör svängt upp och ner. Vissa kvällar är det nära att jag börjar gråta. Däremellan mår jag hur bra som helst. Ja, ja. Det där med att blogga och skriva fanfiction kan vänta. Mitt problem är egentligen att jag inte har skrivit färdigt min roman, men där har inget ändrat sig så det är en annan sak.
Jag har förstås två andra avslutade böcker som jag ska skicka in till ett förlag. Om jag nu bara kan hålla humöret uppe och jag gör mitt bästa när det gäller det. Går ut och går, åker till och med på korta små utflykter och letar efter intressanta motiv att fotografera, ser på DVD och till och med någon enstaka gång något på tv.
Fast när det gäller tv är det här nog den värsta perioden på länge. Just nu är det bara en sak som är värd att se, om jag nu minns rätt. Missförstå mig inte. Jag skulle nog klaga lika mycket om det var ett eller flera program per kväll, men det här går alldeles för långt åt andra hållet. Nej, vänta. Heroes ska visst komma tillbaka. I så fall ska jag inte klaga.
Får man vara hundrädd?
Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.
Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.
Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?
I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.
Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)
En typisk situation är som följer:
Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.
En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.
Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.
Cool ny bok
Jag läste just en fascinerande artikel om en 93 år gammal kvinna från Storbritannien som just har debuterat som romanförfattare. Ja, det stämmer. Hon är 93 år gammal. Hon säger att hon har skrivit ”sen hur lång tid tillbaka som helst” eller ”i hundra år”, eller nära på. Jag antar att det kommer att dröja lika länge innan jag blir publicerad.
Boken hon skrev verkar också jätteintressant. Det är en feministisk thriller. Det skulle inte jag ha gissat på när jag fick veta att författaren är 93 år…
Jag längtar verkligen efter att få läsa hennes bok.
Äldre personer börjar visst bli trendiga. Unga vill vara gamla (det läste jag i tidningen häromdagen). Personligen fattar jag inte varför. Jag tänker alltid vara ung. Och jag kommer också att bli en berömd, firad bestsellerförfattare. Visst.
Det påminner mig om rappar-Greta. Ni vet hon med ringsignalen Jolly Bob från Aberdeen. På göteborgska, självklart. Hon har ett väldigt spännande förflutet förresten. Lite av en frihetshjälte. På sätt och vis som Lorna Page, författaren.
Om 20 är det nya 50, som det stod i tidningen, så kanske 90 är det nya 30?
