Det levande slottet
Filmen Det levande slottet – Howl’s Moving Castle – av den japanske filmskaparen Hayao Miyazaki, bygger på den walesiska författaren Diana Wynne Jones’ bok Det levande slottet. Det har blivit en ganska annorlunda historia än boken filmen bygger på. Många av DWJ:s fans hatar filmen. Vissa har aldrig läst boken och vet inte vad som saknas. Jag tillhör de få som tycker om båda. Visserligen är det mycket som saknas i filmen jämfört med boken, men det är ändå fascinerande att få ”se” allt det man bara tänkt sig tidigare.
Howl – som har ryckte om sig att stjäla unga flickors hjärtan – är verkligen så fåfäng och metrosexuell som han framstår i boken. Väldigt söt. Egentligen stjäl han bara flickornas hjärtan på det sättet att han förför dem, får dem att älska honom och så lämnar han dem.
Det som spelar den viktigaste rollen i filmen är nog titelns slott. Tänk att bo i ett slott som kan vandra omkring vart man vill? Dessutom, slottet kan byta form när Howl vill. Anledningen är en elddemon som heter Calcifer. Han lever på ett sätt i symbios med Howl eller snarare med hans slott. Det är Calcifer som får slottet att ”leva”.
Men jag kanske ska börja med en kort resumé av vad filmen handlar om. Huvudpersonen – om man inte räknar Howl – är en tjej som heter Sophie. Hon är dotter till en numera död hattmakare. Mamman dog tidigt, men pappan gifte om sig, så Sophie har en styvmor. I boken finns det två systrar, men i filmen bara en. Det är lite svårt att förstå allt på grund av det, men å andra sidan får väl inte allt plats i filmen.
Sophie vet att det aldrig kommer att gå väl med en äldsta dotter i en familj, så hon väntar sig inte mycket. Däremot har hon mycket sunt förnuft och båda fötterna på jorden.
En dag träffar hon både en mycket vacker ung man, som hjälper henne att ta sig till konditoriet där hennes syster jobbar, och en häxa – Ödehäxan – som lägger en förbannelse över henne. Plötsligt är Sophie inte en hattmakarlärling längre, utan en gammal tant. Eftersom hon inte vill visa sig för resten av världen så där vandrar hon istället iväg.
Ute i ödemarken dit Sophie tar sig får hon se det berömda slottet men också en fågelskrämma som dyker upp vart hon än går. Fågelskrämman hjälper henne ta sig in genom slottets bakdörr och där anställer hon sig själv som Howls hushållerska/städerska.
Hon hoppas kunna få sin förbannelse bruten, men för att få det, måste hon lösa Calcifer, elddemonen, från sin förbannelse. Det är ganska komplicerat, allt som händer. Mer komplicerat blir det av att allt känns lite avhugget, på grund av att filmskaparen måste försöka få in hela handlingen i filmformatet.
Trots det tycker jag att Det levande slottet är en väldigt spännande och bra film. Om du gillar fantasy och tecknade filmer, kommer du nog att tycka om den här. Men det är nog bäst att du läser boken också.
Jag ska bara nämna att en del av rösterna görs av Vanna Rosenberg, Kim Sulocki och Johan Ulvesson. Den senare är perfekt som den gnällige Calcifer. I den engelskspråkiga versionen gör Billy Crystal Calcifers röst. Det måste också passa bra.
Bleak House
Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.
Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.
Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.
En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.
Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.
Abhorsen
Abhorsen är sista boken i trilogin om Sabriel. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den här boken. Här fortsätter kampen mot de onda krafterna. Sabriels son hittar sitt rätta yrke. Han var Abhorsen-under-utbildning men är det verkligen rätt för honom?
I den här boken får man träffa Lirael igen och dessutom ”den vanryktade” hunden. Hon gör vad hon gör bäst – är vanryktad. Till och med när ett pris måste betalas, hittar hon ett sätt att – undgå det, eller nästan i alla fall.
Man kommer i kontakt med fler ”levande” döda, och det som är ännu mer skrämmande – en människa som har blivit smittad av det onda. Han är god, men något inne i honom är det inte och det finns inte mycket hopp för honom. Det är tydligt, redan från början, att han kommer att få ett tragiskt slut. Om nu inte Lirael och Sabriels familj kan göra något för att rädda honom.
I slutet av boken är jag fortfarande nöjd med handlingen och karaktärerna, så jag kan rekommendera den till alla som tycker om lite annorlunda fantasy. Den här trilogin är faktiskt med bland de fantasy-läsupplevelser som jag tyckt bäst om någonsin.
Lirael
Lirael är en Clayr utan att vara ”synsk”. Hon kan inte se in i framtiden. Clayr är ett folk av ”fjärrskådare”, som bor under en glaciär långt norrut. Mer eller mindre vid nordpolen, verkar det som. Lirael är en särling bland dem. När hon är vuxen, har hon fortfarande inte fått sin gåva, så hon får börja arbeta i biblioteket.
Biblioteket är ett enormt ställe, fullt med låsta rum och salar som kan vara farliga att gå in i. Det har byggts upp under generationer och inte alla bibliotekarier kommer ens ihåg varje enskilt rum i det, eller säkerhetsmekanismerna som skyddar dörrarna.
Här är ett exempel på hur stort och farligt det här stället är: när Lirael börjar arbeta där, får hon en visselpipa, så hon kan kalla på hjälp om hon skulle behöva.
Ganska snart efter hon börjat arbeta där, hittar Lirael en liten statyett av en hund. Den har den ovanliga egenskapen att den kan bli levande – i naturlig storlek för en hund. Hunden berättar för Lirael att hon heter ”Den vanryktade hunden”.
Hon blir Liraels enda vän, och hjälper henne att utforska det vidsträckta biblioteket, efter arbetstidens slut. Den delen av boken är som ett eget äventyr.
Så en dag får Lirael veta vad som är hennes sanna öde. Inte förrän då förstår läsaren vilken koppling hon har till Sabriel.
Lirael måste lämna sitt hem och resa långt bort för att hjälpa till med att hindra en stor ondska från att sprida sig. Hon får också veta vilket som är hennes rätta yrke.
Hennes uppdrag för henne bortom livets gränser.
Den här berättelsen är väldigt mörk och skrämmande. Du kommer att få läsa om flera ”levande döda” och flera av huvudpersonerna råkar ut för stora faror.
Som den första boken i serien om Sabriel, är Lirael väldigt välskriven, spännande och skrämmmande. Jag tyckte om Lirael redan från början och jag kunde till och med identifiera mig lite med henne. Jag har inte heller hittat min plats i livet. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att upptäcka mitt ”öde”, som Lirael, men det gör det i alla fall lättare att förstå hennes situation, trots de uppenbara skillnaderna.
Jag tyckte om det mystiska och till och med olycksbådande biblioteket och mest av allt ”Den vanryktade hunden.” En väldigt bra följeslagare för ett så farligt uppdrag.
Om du tyckte om Sabriel, är jag säker på att du kommer att tycka om Lirael också.
Sabriel
Jag är verkligen glad att jag upptäckte boken Sabriel av den australiske författaren Garth Nix. När jag hade läst den första boken kom det snart en uppföljare – Lirael. Då höll jag redan tummarna att den tredje delen i trilogin skulle komma snart. Jag minns inte exakt hur länge jag fick vänta. Inte så lång tid tror jag.
Alla tre böckerna är fantastiska. Välskrivna, fantasifulla och detaljrika. Jag är speciellt förtjust i kartorna och hela kulturen. Sabriels värld är trovärdig och på ett sätt realistisk.
Jag kommer inte ihåg om jag har nämnt det här tidigare, men jag är lite trött på de vanliga svärdsfäktande ”medeltida” fantasyböckerna. Det betyder inte att jag inte kan bli gripen av en sån berättelse.
Chansen är bara större att jag fastnar för en välskriven berättelse som utspelar sig i en värld som liknar vårt sena 1700-tal och det tidiga 1800-talet. Jag tycker också väldigt mycket om fantasy som utspelar sig i en värld liknande vår 1900- eller 2000-talsvärld.
En del av dem kan bli lite som en blandning mellan science fiction och fantasy. Normalt är jag egentligen inte förtjust i modern SF, men i den här utformningen fungerar det för mig.
Men tillbaka till Sabriel. I första boken är hon en ung flicka som fortfarande går på internatskola. Där går hon för att hennes pappa är Abhorsen – en sorts god nekromantiker. Hur som helst har han starka magiska krafter. Han bor i en slags magisk värld som – bokstavligt talat – finns alldeles intill den ’moderna’. I det här fallet är det motsvarande det tidiga 1900-talet. När jag säger bokstavligt, betyder det att det finns en verklig gräns man kan korsa. Gränsområdet är ganska speciellt.
Teknologi fungerar inte så bra, så soldaterna som vaktar gränsen kan inte använda sina gevär där, utan måste ha bajonetter och andra skarpa vapen. Beroende på hur vinden blåser kan en massa farliga varelser komma över till den moderna sidan av gränsen. Soldaterna är där för att hindra dem från att göra det.
Sabriel har redan varit inne i dödsriket medan hon lärt sig nekromanti av sin pappa. Hon har i alla fall varit på andra sidan de första grindarna. Bortom dem blir det svårare.I teorin kan hon väcka döda eller i alla fall kalla tillbaka deras själar, men det ska hon egentligen inte göra. Det är för farligt.
Trots det väcker hon upp en liten kanin som blivit påkörd av en bil. Sabriel kan inte motstå frestelsen att göra det, när hennes lilla skolkamrat står och gråter över sin lilla kanin. Inget farligt händer på grund av det, men snart blir det farligt ändå.
Sabriel studerar ”vanlig” magi i skolan, som därför inte ligger för långt bort från gränsen. Deras lärarinna kallas ”magistrix”. Det tycker jag låter som en cool titel. Bara de äldsta flickorna får studera magi, men Sabriel är förstås redan väldigt bra på det.
När faran kommer efter henne måste hon återvända till sitt hem på andra sidan gränsen för att försöka stoppa det onda som kommit från en annan dimension. Hon får hjälp av en sorts kattvarelse. Egentligen är det en demon som fångats av en tidigare Abhorsen. Den är ganska motvillig, men är tvungen att lyda en Abhorsen eller en blivande Abhorsen.
Det blir flera ”levande döda”, något som jag inte tycker så mycket om, en mystisk sovande person, svärd, ringklockor och massor av magi i den här boken. Jag ska inte gå in på för många detaljer om handlingen, men en sak kan jag säga. Den är inte lämplig för de yngsta läsarna. Delar av historien skrämde mig och jag var ganska vuxen när jag läste böckerna.
Sabriel är en hjältinna som jag gillar. Hon är tuff utan att vara grym och hon har integritet. Det är tydligt att hon är av det ”rätta virket” för att efterträda sin pappa när det blir dags.
Om du tror att du kommer att gilla en lite annorlunda fantasyvärld, chansa. Läs Sabriel. Om du tycker om den, kommer du att gilla de andra två böckerna i trilogin.
”Min” bok
Idag såg jag ”min” bok ”live” för första gången. Eller, jag har faktiskt redan sett och tagit i ett redigeringsex. Vi fick möjlighet att redigera texterna innan den riktiga upplagan gick i tryck. Men nu är den faktiskt tillgänglig i bokhandlar. Ok, det är väl egentligen inte min bok. Det är en bok där jag har bidragit med två noveller och en dikt. Men det är i alla fall första gången jag har fått något publicerat på papper.
Tidningar eller skräp?
Min mamma älskar att läsa morgontidningarna. Pappersupplagorna, inte onlineversionerna. Eftersom jag ofta är uttråkad, läser jag dem oftast också,, men jag är inte alls lika entusiastisk. Varför då? Det finns faktiskt flera anledningar. Först och främst slösar det enorma mängder papper, dödar träd och bidrar till förstörelsen av våra skogar. För övrigt, på morgonen är det nyheter, på kvällen är det bara skräp. En annan anledning är alla bilagorna. En del – som kulturbilagan – är helt ok, men de flesta – om bilar, husköp, sport etc – är bara skräp ända från början. Värdelösa sopor som min mamma måste betala för. Det är därför jag verkligen föredrar onlineversionerna. Jag får läsa det jag är intresserad av, och jag kan strunta i resten. Förutom annonserna, som får sajterna att ladda så långsamt att jag blir galen, men det är en annan historia…
Vilken typ av musiker ska du gifta dig med?
Musiker
Obs! På engelska!
Singer-Songwriter
Intellectual, Rough, Moderately Glamorous
You want to see your partner popular. You want them to give out autographs. Only, not too popular, not too many autographs. You value intellect too much not to realize the emptiness of superficial popularity. You’d rather tie your life with someone who uses their talent for deep analysis of life and for the expression of their most intimate experiences. You don’t even mind if their singing is not perfect – in fact, you like things a little rough. Plus, you may be absolutely sure that whether things work out great between you or whether you’ll end up fighting bitterly, all those twenty fans will hear about it on the next record of your lover.
Gör testet här.
Långhåriga katter
När jag går upp på morgonen, vill min katt gärna stanna kvar i sängen. Han älskar värmen och det bekväma. Ibland lyckas han till och med krypa in en bit under täcket och ligger med huvudet på kudden. Inte när jag är där, men någon gång under dagen. Det är på kvällen som han blir mer aktiv.
Lustigt nog är han långhårig. Jag har märkt att de långhåriga mer tycker om värme än de korthåriga. Man kunde kanske tro att det skulle vara tvärtom, men jag antar att de korthåriga är mer aktiva och bryr sig inte om att ta sovmorgon, som de långhåriga.
När jag är riktigt sömnig men måste gå upp ändå, älskar jag när min katt ligger kvar i sängen och får lite mer sömn än jag. 
Fortfarande utmattad och har träningsvärk
Jag blev tvungen att åka söderut igen. Den här gången också slutade det med att jag fick gå och gå flera kilometer. Så precis när jag började återhämta mig från min förra resa, känner jag plötsligt likadant igen. Jag var uppenbarligen inte i så god form som jag trodde, efter mina dagliga promenader. Dags att börja gå mycket snabbare. Pulsgång, kanske. Så fort jag känner mig lite bättre.
