Storm
Jag tänkte börja kommentera en del filmer jag har sett de senaste åren. För mig, som bor i en liten stad, är det inte självklart att få se alla filmer jag vill. Men nu har jag ordnat det. Därför har jag sett fler filmer de senaste sex månaderna än jag gjort på flera år. Trevligt. Det är kul med lite omväxling. Annars blir det mest tv (förutom böcker, musik mm).
Här kommer några kommentarer om en svensk film. Storm. Huvudrollerna spelas av Eric Ericson (De drabbade m fl), Eva Röse (De drabbade m fl) och Jonas Karlsson (Livet är en schlager m fl). Eftersom jag bor i Västsverige känner jag igen flera av platserna där filmen spelats in och det känns förstås kul. Av en tillfällighet gick jag också förbi när scenen på torget spelades in (den med karuseller osv). Då anade jag förstås inte vad det handlade om.
Handlingen kretsar kring Donny (”DD”). Han är en rätt äcklig typ som glider omkring på de trendiga inneställena i Stockholm. Livet och andra människor är bara kulisser och rekvisita i hans jakt på lätta, snabba upplevelser som gratis drinkar, bjudkokain mm. Han dejtar inte för det anser han är för dyrt, men däremot studerar han sexiga tjejer noga för att som han kallar det ”ha det lite mysigt” senare på kvällen.
Plötsligt kastas hans bekväma, ytliga liv över ända. En mystisk kvinna mer eller mindre landar i hans taxi. Då har Donny redan sett henne sänka sig ner från en vägbro, ner på hans nivå. Eftersom Donny aldrig engagerar sig i någon annan är han mest orolig för att han själv ska råka illa ut, men mot sin vilja dras han in i den mystiska kvinnan, Lovas (uttalat med å) äventyr.
Det ser ut att bli riktigt farligt ibland. En hotfull man i mörka kläder följer Lova vart hon än går och verkar vara ute efter att tysta henne för gott. Nu när Donny är inblandad, måste han också fly från den mörkklädde mannen.
Efter hand börjar Donny inse att det inte alls är någon slump att han dragits in i de dramatiska och mystiska händelserna. Allt verkar ha med hans förflutna att göra. Till slut måste han välja mellan att lita på den mörkklädde mannen eller Lova. Valet han gör kommer att få stora konsekvenser för hans fortsatta liv.
Jag ska inte berätta mer, men filmen är verkligen spännande och intressant. Visserligen ser den lite grand ut som ett dataspel, men jag tycker det är gjort på ett bra sätt. Jag vet att vissa som sett filmen klagat på dialogen, men jag tycker man får en rimlig förklaring till varför det låter som det gör. Se filmen så får du också veta vad det gäller.
När jag betygsatte filmen på några filmsajter gav jag den en fyra av fem möjliga. Det är möjligt att du inte håller med, men antagligen kommer du i alla fall att tycka den var värd att se.
Den fantastiska Mrs Pritchard
Brittiska serier är oftast väldigt bra. Till och med en del komedier kan vara bra, fast där finns det inga garantier. En del är väldigt konstiga, ur svensk synvinkel. En som jag har uppskattat väldigt mycket är Ett herrans liv (The Vicar of Dibley). Det handlar om en kvinnlig kyrkoherde i en hemsk byhåla i England. Kyrkoherden spelas av fantastiskt roliga Dawn French.
Det här var för ganska många år sen, men häromåret, gick en annan, mer aktuell serie – Den fantastiska mrs Pritchard (The Amazing Mrs Pritchard). Här har vi en annan fantastiskt rolig kvinna. Titelrollen spelas av Jane Horrocks som är känd från flera andra komediserier. Här spelar hon en kvinnlig föreståndare för ett varuhus som av en slump dras in i politiken och plötsligt blir Englands premiärminister.
Man har svårt att hålla sig för skratt, men det är inte en enbart komisk serie. Jag tycker att avsnittsförfattarna får in en och annan känga mot det politiska systemet och alla gamla idiotiska sedvänjor där.
Tyvärr har den populära Mrs Pritchard inte riktigt räknat med hur hårt en politiker – och värst av allt, hennes familj – blir granskade. Hennes man har ett och annat skelett i garderoben, och äldsta dottern klantar också till det. Bl a viker hon ut sig, vilket får rätt så enorma proportioner, bokstavligt talat. En morgon är en jättebild av henne projicerad mot parlamentsbyggnaden.
Pappan har klantat sig värre, och tyvärr kan han inte låta bli att berätta för dottern, som till slut berättar för mamman och så var den korta framgångssagan slut. Mr Pritchard spelas av Steven Mackintosh som varit med i flera tv-serier och filmer. En väldigt duktig skådespelare. Särskilt den yngsta dottern är väldigt rolig. Den äldre är väl rätt rolig också, men verkar mer ha blivit vald på grund av sitt utseende.
Flera biroller är också riktigt intressanta. Man skymtar flera bekanta ansikten. Mest kvinnor, men det finns också en riktigt gullig ung man som har en affär med en betydligt äldre kvinna.
Hur som helst, här är en kort, avgränsad serie som nog de flesta ska orka med att se.
Ursula Le Guin 2
Nu tänkte jag att det var dags att fortsätta mina kommentarer av Ursula LeGuins Övärlden-serie. Det blev ju till slut tre böcker till i serien, fast i många år trodde man att det inte skulle bli några fler. Den yttersta stranden verkade vara en typisk ”sistabok” i en serie. Inga direkta lösa trådar.
Hur som helst, efter många år kom det alltså en bok till i serien, helt oväntat – Tehanu. Den gången var det visst meningen att det skulle bli sista delen i serien. Som jag nämnde tidigare tog författaren upp mer om kvinnornas ställning i Övärlden.
Tenar från Gravkamrarna i Atuan dyker upp i den här boken igen. Nu är hon äldre och änka, vilket innebär att hon är mer eller mindre osynlig. Hon blir utkastad från sitt hem av sonen som återvänder oväntat efter många års frånvaro. Han har varit till sjöss. En gammal trollkarl har testamenterat sitt hus till Tenar, så hon flyttar dit istället.
Hon har på ett sätt fått gå i lära hos trollkarlen så nu är hon en ganska bra helare. En dag kallas hon ut för att ta hand om en liten flicka som har svåra brännskador. Det visar sig också att hon har blivit sexuellt utnyttjad och övergiven av sin familj. Männen som utnyttjade henne verkar ha varit medlemmar av hennes familj. Men egentligen har hon ett helt annat ursprung.
Tehanu – den lilla flickan – överlever och blir kvar hos Tenar men är numera väldigt blyg och tyst.
Jag inser plötsligt att jag inte kommer ihåg hela handlingen så bra. Det är några år sedan jag läste boken sist. Hur som helst får Tenar en förbannelse över sig och Ged också. Han har ju kommit tillbaka till henne och bor tillsammans med henne, efter att förlorat sina krafter. Tyvärr betyder det att han inte kan hjälpa Tenar.
Hjälpen kommer istället från ett oväntat håll. Till slut får Tenar och Ged veta vilket ursprung Tehanu verkligen har.
Berättelser från Övärlden är en samling kortare berättelser som man kan höra på namnet. En av dem är längre än de andra. Den handlar om en flicka som vill bryta det manliga monopolet på utbildning i magi. Det lyckas inte, men då har hela världen ändrat sig drastiskt. Man får intrycket att mer är på väg. En riktig revolution.
Det är vad som händer i den absolut allra sista boken – Burna av en annan vind. Där får man en förklaring till vart drakarna har tagit vägen. Fast det fanns några få kvar när Ged blev Drakmästare. Det betyder helt enkelt någon som drakar talar med.
Som jag nämnt tidigare är Geds kultur baserad på magi – andra kulturer också, men deras är speciellt på ett viktigt sätt. Det har något att göra med deras fruktansvärda dödsrike. För länge sedan ingicks en pakt, men det fungerar inte längre. Förresten, vem vill hamna i ett sådant hemskt dödsrike?
Jag ska inte gå in på för många detaljer om den här boken. Läs den själv. Vad jag kan nämna är att den är ännu mörkare och mer ”vuxen” än de andra böckerna tillsammans, utom Tehanu. Den hade jag inte velat läsa när jag var omkring 11 år. Sexåriga flickor som blir våldtagna för att de är annorlunda. Det är ju sånt man drömmer mardrömmar om. Och den här boken är ganska lik en mardröm också.
Som jag nämnde tidigare, är till och med Ged rädd för dödsriket. Den här gången har han inget hopp alls om att undkomma med livet i behåll eller ens sin själ.
Men jag kan också berätta att jag avskyr böcker med olyckliga slut, och jag kan rekommendera den här boken, så du kan ju dra dina egna slutsatser av det. 
För det mesta när en serie visar sig bli lång – fler än tre till fyra böcker – brukar jag bli väldigt misstänksam. Lyckligtvis hade jag ingen anledning till det. Jag ångrar definitivt inte att jag läste hela serien och jag vet att jag kommer att läsa om den flera gånger. Vem som helst som tycker om välskriven fantasy borde uppskatta serien om Övärlden.
Bara en varning. Som jag redan påpekat ett par gånger är en del av böckerna väldigt mörka och tragiska. Trots det kan jag inte säga att de är deprimerande.
Jag kunde bara inte sluta läsa, för jag hade fäst mig så vid Ged och Tenar och Tehanu och jag ville veta hur det gick för dem. Ursula LeGuin kan verkligen vara stolt över vad hon åstadkommit. Det skulle jag ha varit om det hade varit jag. Om du inte har läst de här böckerna än, har du något att se fram emot. Sätt igång. jag är riktigt avundsjuk på dig.
Ursula LeGuin 1
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Ett litet bibliotek som antagligen är nedlagt nu. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig.
Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Ganska snart köpte jag själv hela serien – då bestod den av tre böcker. Numera finns det några till.
Här har Ursula LeGuin skapat en fascinerande värld. Den är så väl uträknad och genomtänkt att man verkligen kan föreställa sig hela världen och de olika kulturerna.
Första boken, Trollkarlen från Övärlden, handlar om en liten getvaktande pojke vars mamma dör när han är liten. Ged visar sig ha talang för magi och får så småningom hjälpa byhäxan. En dag anfaller fiender ön han bor på och med hjälp av list och lite magi lyckas han rädda sin by. Då skickas han iväg för att gå i lära hos en trollkarl.
Ged träffar där en flicka som han försöker imponera på, och råkar illa ut. Magikern han går i lära hos skickar honom då till trollkarlsskolan Roke.
Men skuggan Ged släppt lös följer honom överallt. Resten av boken handlar om hur Ged lyckas rätta till det onda han orsakat i ungdomlig oförstånd.
Nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, handlar om en ung prästinna utan namn. Hon tjänar namnlösa gudar och lever ett tråkigt och lite skrämmande liv. En dag dyker det upp en man – de enda män hon tidigare sett är eunucker, utom vissa krigare som hon sett på håll. Hon blir genast fascinerad av mannen som vågat tränga sig in i det allra heligaste.
Hennes uppgift är att döda mannen, men hon känner sig konstigt ovillig att göra det. Hon kan inte motstå att söka upp honom och prata med honom, trots att hon inte borde göra det. Arha – den ätna – kan inte glömma honom och så småningom leder det till en stor omvälvning i hennes liv. Ged – för det är Ged som dykt upp igen, nu som Ärkemagikern från Roke – ger henne tillbaka hennes namn och för henne bort från gravkamrarna där hon tillbringat hela livet, så långt tillbaka hon kan minnas.
Ged hade ett uppdrag, som han lyckas fullfölja, samtidigt som han hjälper Tenar – den före detta prästinnan.
Man anar att hon blivit förälskad i honom, men en trollkarl måste leva i celibat så han lämnar henne. Visserligen blir det i en ganska fördelaktig situation, men livet för en kvinna är inte särskilt positivt någonstans i Övärlden.
Tredje boken, Den yttersta stranden, är betydligt mörkare. Magin börjar sina i Övärlden. Efter som allt är genomsyrat av magin, går inget annat så bra heller. Ged får sällskap av en ung prins som fått i uppdrag att försöka rädda sitt land. Snart upptäcker Ged att det som händer inte skett av en slump. Någon ligger bakom krisen. Spåren leder honom hela vägen till dödsriket. Det är en fruktansvärd värld, där mamman inte bryr sig om sitt barn och allt är uttorkat och dammigt. En ändlös tillvaro av plågor. Till och med en trollkarl är rädd för döden.
Men eftersom det finns fler böcker i serien inser du nog att Ged på något sätt klarar sig. Han går dock inte oförändrad ur upplevelsen. När allt är över är hans hår grått och hans krafter uttömda. Istället är det den unge kungasonen som stiger fram som en ny typ av härskare – magikerkungen.
Ged förs medvetslös till Tenars hem. Hon har hunnit med att gifta sig, få barn och bli änka. Eftersom Ged förlorat sina krafter får han älska en kvinna.
Jag återkommer till resten av böckerna i serien.
Om du tycker om väl utvecklade fantasyvärldar med en hel mytologi och historia, och – en viktig detalj – kartor, kommer du nog att uppskatta Ursula LeGuins Övärlden-serie. Karaktärerna är minnesvärda och man har lätt för att tycka om dem.
Första boken är på många sätt mer en barn/ungdomsbok än de övriga.
Andra boken, Gravkamrarna i Atuan är på ett sätt en kärlekshistoria, väldigt romantisk och sorglig, men om du inte tycker om det, så är den också mycket annat.
Den tredje boken är mer vuxen och som sagt, mörk. Dödsskräcken är påtaglig. Man förstår vad som väntar Ged och de andra i hans värld – fast inte Tenar – hon kommer från en annan kultur, och av någon anledning innebär det att hon inte behöver frukta det otäcka dödsriket.
Man lever sig verkligen in i Övärlden och fascineras av de olika öarna med sina kulturer. Det finns till och med människor som lever hela sina liv ute på öppna havet. Alltsammans skildras skickligt och medryckande av LeGuin.
Om jag ska nämna något som jag upplever som negativt, är det att hela Övärlden är ganska kvinnofientlig. All fast egendom ägs av män. Kvinnor räknas knappast, mer än som barnaföderskor och arbetare.I början kommenterar inte författaren det här på något sätt. Man får intrycket av att hon tar det som självklart. Det kanske inte är så konstigt. Hon är född på 1920-talet..
Längre fram i serien verkar det som hon fått upp ögonen för det här problemet och man får lite synpunkter på det, utifrån Tenars synvinkel. Det blir mer i de böcker jag ska berätta om senare.
Den här serien är bland mina absoluta favoriter, så jag vågar mig på att rekommendera den. Hoppas du kommer att ha lika mycket nöje av den som jag har haft och fortfarande har.
Språk – svenska
Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.
Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
Språk
Jag håller på att göra om en gammal hemsida helt, så jag tänkte använda en del av det som stod på min ”språksida” istället. Innehållet passar bättre på en blogg ändå.
Om du är intresserad av att lära dig språk kanske du kommer att tycka att det här är intressant.
Jag tänkte berätta lite om de språk som jag har studerat och andra som jag tycker är intressanta. För mig har det här med att lära mig språk blivit vanebildande. Jag vill på ett sätt samla på språk. Två eller tre räcker inte. Jag vill kunna många. Fast jag inser förstås att jag har haft tur som inte tycker det är alltför svårt, inom vissa gränser. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig något språk flytande utom mitt eget – svenska – och så engelska (eller som jag brukar kalla det – anglo).
Det är inte bara språket i sig som jag tycker är kul. När man studerar ett språk lär man sig mycket om landet eller länderna där språket talas. Litteraturen, konsten, musiken, historien – allt möjligt ingår i språkstudierna.
Tibet som inte är en självständig nation idag, har en otroligt fascinerande kultur. Om jag kunde, skulle jag hemskt gärna vilja lära mig tibetanska, fast det skulle antagligen vara oerhört svårt för mig, eftersom det tillhör en annan språkfamilj än något annat språk jag har lärt mig hittills. De använder för övrigt också ett annat alfabet.
Tibetanska talas bara av omkring en miljon människor – fast jag har läst andra siffror också, t ex tre miljoner – i vilket fall som helst är det ett ganska litet språk, räknat i antal personer som talar det. I Bhutan talas en tibetansk dialekt – dzongkha – av omkring två miljoner personer. Bhutans kultur är väldigt lik den tibetanska, eller i alla fall den kultur som finns i delar av Tibet.
Det område som kallas Tibet varierar i storlek beroende på hur man räknar. Till och med lågt räknat är det i alla fall större än Västeuropa.
En väldigt intressant sedvänja som praktiseras i delar av Tibet är vid sidan av polygami (att en man är gift med flera kvinnor) som tydligen bara är vanligt bland de allra rikaste, också polyandri (när en kvinna är gift med mer än en man). De äkta männen är oftast bröder,
Ny berättelse
Sent igår natt blev jag färdig med en berättelse som jag har jobbat med. Eller rättare sagt blev jag klar med översättningen så nu finns den på båda språken. Den blev bra, tror jag, fast jag är ju lite partisk. Haha.
Jättegulligt
Min yngsta katt var inne i datorrummet. Jag blev tvungen att gå ut i ett par minuter. När jag kom tillbaka höll hon på att ta fram ett foto på mig… Tydligen tyckte hon att jag hade varit borta så länge att hon blev tvungen att friska upp minnet lite…
Flickdetektiver och skadskjutna kråkor
Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.
Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.
Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.
Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.
Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av ”Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.
Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på ”tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.
Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små ”tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.
Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. ”Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.
Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig ”hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.
Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag ”läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.
Är det för mycket begärt?
Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.
