Jakthundarna av Jørn Lier Horst

När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.

Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.

Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.

Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.

Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.

Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer ”äkta deckare” än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.