Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Konsert i Second Life igen
Ikväll gick hela familjen till en Russell Eponymkonsert i Second Life.
Detta är min mamma, som stod och lyssnade på musiken tills hon fick myror i byxorna och ville gå:
Här står min syster och jag och vi kunde stanna hela konserten ut:
Min syster och jag på konserten
På konsert igen
Ikväll var jag på en konsert inne i Second Life igen. Det var en välgörenhetskonsert med Simon & Garfunkelsånger. Den här gången var mamma med inne i 3D-världen. Det var kul, fast det tog evigheter för mamma att komma in med sin avatar på mini-laptopen. Jag kommer definitivt att fortsätta att gå på de här evenemangen.
Sexig video
Jag hittade den här i Metro och tänkte jag skulle dela den här. Jag vet faktiskt inte om ljudet ska vara så här eller inte, men även utan ljud tycker jag det fungerar ganska bra.
Bara för att jag är ledsen…
En del saker går aldrig över, ibland hjälper tiden lite – eller en vacker sång.
En uppdatering
Det är väl dags för en liten uppdatering av vad jag har haft för mig den senaste tiden.
Först den dåliga nyheten: de senaste dagarna har jag haft den värsta förkylning jag kan minnas att jag har haft i alla fall de senaste tio åren. Usch. Nu börjar jag bli bättre (förutom hostan), lyckligtvis, för jag har planer för de närmaste dagarna. Mer om det senare.
Hela sommaren har jag ägnat mig åt lite väl mycket shopping. Mest kläder men också en ryggsäck som jag verkligen älskar. Inte för att jag egentligen behövde den, men i alla fall…
Jag har nog nämnt det här några gånger redan, men vi har också ägnat en stor del av början av sommaren åt att försöka få några hantverkare att komma ut till vår stuga i skogen och dra in vatten. De var tydligen på semester allihop. Så vi missade vårt tillfälle att få vara hela sommaren på landet. Snyft. Det skulle kunnat vara okej, om jag nu hade trivts här, men som de flesta av mina läsare vet, gör jag inte det. Ja, ja… Det kanske ändrar sig snart.
Hur som helst, i förra veckan var jag och mamma ute och lyssnade på musik. Jag hade ingen aning om att det bodde så många musikälskare i den här hålan. Det var en del musik jag redan kände till, som den av Gluck och en del som jag också kände till lite grand, som Benjamin Britten och som jag faktiskt tyckte bättre om än jag trodde (jag gillar ju mest äldre klassisk musik) och så ett stycke av Alice Tegnér. Det var också en del jag inte direkt älskade, men det var i alla fall kul att komma ut.
Yohio – Heartbreak Hotel
Äntligen en sång som jag gillar:
So so vegan (satir)
Eller besök min Tumblr, där det ser lite roligare ut än bara en understruken länk.
C.R.A.Z.Y
På juldagen 1960, föds Zac, som fjärde sonen i en familj som så småningom får totalt fem söner. Redan när han föds, dör han, men läkarna lyckas få liv i honom. Då tappar hans äldre bror honom i golvet. Under de följande tjugo åren dör Zac nästan två gånger till.
Zac visar sig tidigt vara annorlunda än sina bröder. Han har t ex en vit lock i håret. Hans religiösa mamma får snart intrycket av att han är någon form av kristusgestalt, särskilt älskad av Jesus. Hon tror att han har förmågan att bota sjuka. Vad han definitivt kan är att få sin yngste bror att sluta gråta och somna snällt.
Zac är ovän med åtminstone en av sina äldre bröder men annars älskar alla honom. Själv älskar han sina föräldrar, men märker snart att han har karaktärsdrag som gör att pappan betraktar honom med tvivel och oro. Är Zac kanske ingen ”riktig” man? Redan innan Zac är vuxen kämpar han emot sin personlighet. Han vill ju inte att pappan ska sluta älska honom.
Innerst inne inser Zac snart att han inte är som andra pojkar. Han dras till andra killar, bl a kusinens sexige pojkvän. De två röker marijuana tillsammans på ett rätt så intimt sätt.
Till slut kan inte Zac dölja sin rätta läggning längre, och det blir en explosiv uppgörelse med pappan, som kör iväg sonen. Zac försvinner då ur landet (Kanada) och reser till Israel för att fullgöra pilgrimsresan som mamman alltid drömt om att göra.
Samtidigt drabbas familjen av en katastrof, just när Zac nästan lyckats bli vän med sin äldre bror.
I filmen får man följa ungdomskulturen under tjugo år. Det blir mycket musik och sjuttiotalsmode.En sak som jag personligen uppskattade var att filmen var på franska.
Jag tyckte mycket om den här filmen, trots att den var ganska sorglig. Ändå slutar den lite hoppfullt. Om du gillar historia och musik kanske du kommer att gilla den här filmen.
Se den, om du tycker att det här låter intressant, annars finns det ju många andra filmer du kan välja.
