Om våra bibliotek
Fult är bara förnamnet
Så här vackert är ett bibliotek i Budapest
KB är snyggare än många andra
Det här kanske är en rätt så oviktig aspekt av biblioteken, när det värsta är att så många försvinner, men varför måste de bibliotek vi har här i Sverige vara så fruktansvärt fula utanpå? I andra länder ligger ofta biblioteken i vackra, pampiga gamla byggnader. Men inte här. Här måste vi ha böcker i riktigt fula baracker som verkar vara formgivna ungefär som skokartonger. Är det verkligen nödvändigt? Böcker är ofta magiska, kan inte byggnaden de förvaras i också få vara det?
Vad jag gillar-Onsdag
1. Sommaren. Trots regnet varannan dag eller så.
2. Vegansk makaronipudding med näringsjäst och sojaprotein. Vi kom just på ett nytt recept och det blev jättegott. Jag ska lägga ut receptet på vår veganhemsida.
3. Böcker (tryckta böcker, eböcker, biblioteksböcker…)
4. Biblioteket. Jag älskar lugnet och tystnaden där inne.
5. Att utforska 3D-världar. Det är så avslappnande, kul och intressant.
Några (bok- och veganrelaterade) ärenden
Idag åkte jag till en grannstad för att få gjort några (bokrelaterade) ärenden. Äntligen fick jag min Cybook reparerad till ett bra pris (fast jag önskar förstås att jag inte hade tappat den). Medan jag väntade gick jag till biblioteket och lånade deckaren (Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang), som jag egentligen skulle ha velat läsa som ebok, men det går inte längre. Nu har jag upptäckt att jag inte kan läsa de andra två som finns i serien så här långt heller. Det innebär att jag måste åka tillbaka ett par gånger och låna de andra. Den jag allra helst skulle ha velat köpa är Inte flera mord, för omslaget är så vackert.
Efter det åkte vi ut till köpcentret för att se om några av våra veganprodukter fanns. Tyvärr fanns det inte så mycket, men vi fick i alla fall tag i en del ost. Och VEGO, den veganska choklad vi tycker bäst om och som vi oftast måste köpa på nätet.
Bokrelaterade problem
I natt, alldeles innan jag skulle sova, fick jag reda på att den novell jag hade köpt till min Kindle (eller i alla fall trodde jag att jag köpt den) inte hade blivit betald. Det kom ett meddelande om att betalkortet inte fungerade som det skulle. Men det borde göra det. Jag vet att det finns pengar på det. Dessutom märkte jag att sist jag försökte ladda ner de senaste gratisböckerna hade jag glömt wifi på så batteriet var nästan tomt. Det gör mig så irriterad.
En annan sak som irriterar mig är att de nyutgivna Maria Langdeckarna (från 2013) inte längre finns att köpa i tryckt form utan bara som extremt dyra eböcker. Nästa bok i serien som jag tänkt läsa går inte heller att låna på biblioteket (som ebok alltså). Jag som hade tänkt köpa hela serien, på grund av de vackra omslagsbilderna och för att de där gammaldags pusseldeckarna är så kul att läsa. Nu kommer jag ju inte att kunna göra det. Så dumt att inte trycka upp tillräckligt många ex till alla som vill ha dem. Ännu mer irriterande är att jag bara fått se en av filmerna. Av någon anledning lyckades jag missa alla de andra när de gick på fyran.
Större delen av dagen har för övrigt varit irriterande, tyvärr. Till exempel upptäckte jag att jag inte har mina nya solglasögon där jag vet att jag la dem. Och nu sken ju solen efter flera veckor av regn. Jag ville gå tillbaka till biblioteket för att sitta och läsa i några timmar men det var så varmt och jag hade redan gått min vanliga promenad så jag gick inte. Förhoppningsvis kan jag gå i morgon. Fast egentligen behöver jag åka till grannstaden och få några saker åtgärdade (bland annat att få min Cybook Odyssey reparerad). Jag kanske går till deras bibliotek i stället och lånar nästa bok i deckarserien, fast i tryckt format för de har faktiskt fått tag i den här nya upplagan. Om man nu kan lita på onlinesökningen.
Biblioteksbesök
Dagen började inte så bra. Jag var trött, efter att just ha kommit tillbaka från en ganska tröttande resa (mer om det senare), men trots det vaknade jag alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Då bestämde jag mig för att gå till Blomsterlandet och leta efter några zucchiniplantor till trädgården. Den enda jag hittade hade någon form av sjukdom. Så där hade jag ingen tur. När jag fortfarande var där inne, mötte jag en kvinna som var på väg ut igen, åt ”fel” håll. Tydligen ville hon inte komma i närheten av mig, så hon gjorde ett getliknande hopp och snubblade över ett ställ med gödning eller något sånt. Va? Jag kan försäkra att jag var helt ren och snyggt klädd.
Efter det där gick jag till biblioteket och satte mig ner för att läsa i ett par timmar i lugn och ro och nu känner jag mig mycket bättre. 
Tack kära bibliotek och bok. Ni är bättre än ett spa.
Medan mörkret faller av Anna Lihammer
Lysande skrivet om en skrämmande, avlägsen men ändå sorgligt välbekant tid.
Det är 1934. Mörkret faller över Europa. Det blåser kallt här hemma i Sverige. En högt uppsatt akademiker i Uppsala, hittas mördad på ett lika speciellt som bestialiskt sätt. Uppsalapolisen vill inte ta i fallet med tång så de skickar efter en kriminalkommisarie från 1930-talets Rikskrim. Det blir den udda Carl Hell som får uppdraget. Han tvingar sig till att få med sig en socialistisk polissyster eftersom ingen av de andra kollegorna är lika intelligent och självständig. Jag behöver väl knappast säga att det är ett mycket ovanligt och impopulärt beslut?
Jag tycker särskilt mycket om historiska deckare och den här visade sig vara både historisk, väldigt välskriven och fascinerande. Inte konstigt att jag läste intensivt och avslutade boken så snart det bara var möjligt. Den som till äventyrs har läst mina recensioner tidigare vet nog också att det är enormt viktigt för mig att huvudpersonerna är sympatiska (mer eller mindre) och jag skulle nog säga att de här två är det. Det är inte nödvändigt att alla är jättesnälla och mysiga, det är inte alls så, men i vanliga fall brukar de flesta personer i deckare vara så extremt osympatiska att jag inte orkar bry mig om vad som händer dem. Så är det lyckligtvis inte i Medan mörkret faller. Särskilt Carl Hell, med sitt traumatiska förflutna fängslar mig. Maria Gustavsson har också sina komplicerade hemligheter med sig i bagaget.
Författaren är arkeolog, vilket känns som en bra bakgrund för en deckarförfattare.
Boken finns att låna som e-bok från biblioteket, men finns naturligtvis också att köpa i flera olika format. Jag lånade den, men tänker köpa den nu.
Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen i den här planerade serien om krimininalkommissarie Hell.
Mitt bästa biblioteksminne
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig. Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Handlade lite – och annat
Igår åkte jag och handlade i grannstaden. Den ligger kanske tio-femton minuters bilresa härifrån (lite längre med buss som jag åker). Det är egentligen löjligt hur annorlunda det känns att vara där. Det är antagligen bara inbillning och säger något om hur mycket jag vantrivs här, men när jag kommer till någon annan stad känner jag mig mer säker på mig själv och till och med smalare (haha), fast i grund och botten är staden inte så annorlunda än den här, bara större.
Först gick jag på synundersökning och så försökte jag välja nya bågar. Efteråt passade jag på att handla lite mat. Det finns så mycket mer att välja mellan i den här större staden än där jag bor, till exempel jättgoda (soja)glassstrutar.
Till slut åkte jag in till centrum och gick till biblioteket för att skaffa ett lånekort. Än en gång, där finns så mycket mer att välja mellan. För en eller ett par månader sedan gick jag till den här mindre stadens bibliotek för att leta efter ett par böcker, och hade tänkt sitta där och bläddra i dem för att avgöra om jag ville låna dem eller inte. Det visade sig att ingen titel fanns inne. Det här andra biblioteket hade åtminstone en av dem (jag kollade faktiskt inte på ungdomsavdelningen – det kändes lite fånigt för mig att gå dit). Jag önskar bara att jag hade haft tid att sätta mig ner och bläddra lite. Kanske lånar jag några nästa gång.
De hade förresten mina böcker. En av dem hade de satt på sidan av bokhyllan för att puffa för den. Det känns helt overkligt.
Mediatek?
Häromdagen var jag och tittade på en nybyggd skola i närheten. Det var faktiskt min gamla skola – fast en ny byggnad förstås. Estetiskt sett borde den här nya byggnaden inte nämnas på samma dag som den fula gamla skokartongen där tidigare elever – däribland jag – gick. Men det finns tyvärr annat som är ännu sämre än när jag själv gick på skolan.
Visst finns det massor av bordtennisbord och ett och annat spelbord – bord med fia och backgammon målat på. Det är säkert kul för den typen av unge. Ute på skolgården finns det t om en gunga. (För tretton- till sextonåringar?) Skolsalarna är ljusa, rymliga och ser ut att passa bra för de ämnen som ska undervisas i därinne. Jag såg fina slöjd, hemkunskap-, bild- och musiksalar. Så långt är väl allt bra.
Men av en bekant till bekant har jag hört att undervisningen är under all kritik och det sk mediateket visade sig verkligen vara en besvikelse. När jag gick in där väntade jag mig en modern datasal. Vad jag hittade var ett tunnsått bibliotek med några få hyllor med böcker och ett bord med fyra datorer (?!) Det fanns t om nästan lika många datorer i textilslöjdsalen. Om jag hade varit tvungen att gå på skolan och jag är oerhört tacksam att jag slipper – jag fick en mindre ångestattack så fort jag klev in genom dörrarna, detta pga mindre trevliga minnen från min skoltid – hade jag blivit jättebesviken på det biblioteket/mediateket. Jag hade antagligen läst de böcker som intresserade mig på ett par månader. Och efter det, resten av högstadietiden, vad hade jag gjort då? Gått till stadsbiblioteket?
Dåligt! Ser det ut så på alla högstadieskolor numera så tycker jag synd om de tjejer (och killar) som är som jag. Fast det skulle jag nog ha gjort ändå. Men i alla fall, ett välfyllt bibliotek hade ju kompenserat lite.
