Döden i grytan H-K Rönblom
Idag läste jag färdigt en gammal deckare jag hittade i en bokhylla här i huset (eller snarare det jag nyss flyttat ifrån). Den måste ha varit min mammas en gång i tiden eller min pappas. Hur som helst, den är från 1950-talet, och för mig känns det ju som ”historiskt”, fast den naturligtvis var helt ”nutida” när författaren skrev den.
Jag älskar att läsa de här gamla böckerna. Det känns så mysigt med den här tiden (trots en del könsdiskriminering som de dåtida läsarna kanske inte uppfattade), oskyldigt, ofarligt, harmlöst…
Fallet var också intressant, men det var nog själva miljön – en kvällstidning (som på den tiden nog var betydligt mer seriös än dagens kvällstidningar) – som var mest intressant. Jag gillade många av huvudpersonerna också. Det här var långt innan författarna kom på att stora delar av läsekretsen (dock inte jag själv) uppskattade extremt otrevliga huvudpersoner mer än trevliga. ”Privatdeckaren” är en läroverksadjunkt (alltså lärare) men han har en viss koppling till tidningen och lyckas under fallets gång få ett vikariat. Jag ska inte gå in på mordet/morden men kopplingen till en tidningsredaktion var det som var allra mest intressant.
Om det skulle gå att få tag i den idag på något sätt – i ny upplaga, som lånebok eller från ett antikvariat – kan jag verkligen rekommendera den för en läsare som är intresserad av klassiska pusseldeckare.
En skugga blott, av Maria Lang
Nu har jag läst färdigt den sista av de sex nyutgivna Maria Lang-deckarna. Den här utspelade sig mest i en lokal som jag inte riktigt förstod mig på. Fanns den eller något motsvarande på riktigt? Eller har Maria Lang hittat på den? Det verkade vara någon sorts klubb för humaniorastudenter och det var i och för sig en trevlig idé. Där fanns bibliotek och arbetsrum för både studenter och forskare. HumB. Det här är i och för sig väldigt långt före min tid, men den här typen av lokaler kan mycket väl ha funnits i Stockholm omkring 1950.
Boken börjar med att Puck oväntat kommer hem tidigare än beräknat från sin vistelse i Egypten där hon vårdat sin sjuka pappa. När hon kommer in i sin lägenhet hittar hon en död kvinna i sitt badkar. Då drar Puck omedelbart slutsatsen att Einar inte bara har varit otrogen utan också är skyldig till mordet. Det tycker inte jag alls är någon logisk slutsats, men man kanske kan skylla den på hennes panik när hon hittar liket hemma hos sig.
Maria Lang är inte särskilt snäll mot de kvinnliga huvudpersonerna. En av tjejerna är direkt dum i huvudet och en av de andra är inte någon särskilt framstående student. Båda är mest där de är för att jaga någon lämplig äkta man. Däremot är hon betydligt mer vänlig i sina beskrivningar av de manliga huvudpersonerna. Det verkar som antingen Einar eller Puck är lite halvt om halvt otrogna mot varandra i varje bok, fast de samtidigt är väldigt kära i varandra. Jag förstår inte riktigt det där. Det verkar åtminstone också som det är något lite mellan Puck och Christer Wijk också. Men jag antar att det är för mycket att hoppas på att det också kunde vara något lite mellan Einar och Christer? 😉
Hur som helst var det här fallet inte lika intressant som själva miljön, även om lite vinning nästlade sig in som motiv bland de vanliga kärleks- och passionsmotiven. En stor del av behållningen av de här deckarna för mig är den historiska miljön (historisk för mig, naturligtvis, inte för författaren). Bortsett från ojämlikheten på den tiden är det för mig en fascinerande tid. Särskilt nu när allt verkar så trassligt och hotfullt, känns det som en oskyldig tid då allt verkade enkelt och lättsamt (vilket det naturligtvis aldrig var på riktigt, men kanske Maria Lang levde i en så skyddad miljö).
Rosor kyssar och döden
Jag har alldeles nyss läst färdigt Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Nu är jag inte helt säker på att det här är ”rätt” bok i ordningen. Det kan vara den sista eller den näst sista – om det är det senare, då har jag valt rätt, annars har jag läst de två sista i lite fel ordning. Jag gjorde så i början också och det gick ganska bra. Det finns inte så många ”spoilers” i de här böckerna.
Hur som helst har Christer Wijk förlovat sig – fast med en fasligt ung tjej. Hon är nästan hälften så gammal. När Puck och Einar hör talas om det åker de genast iväg för att ta sig en titt på de nyförlovade, som bor på ett gammalt bruk. Genast märker de att något inte är riktigt som det ska. Det viskas om spöken, mystiska dödsfall och försvinnanden som ligger långt tillbaka i tiden och stämningen känns något olycksbådande. Mitt i detta blir Puck sjuk och Einar måste åka sin väg och lämna henne ensam kvar.
Snart har ett mord begåtts och det verkar svårt att få alla pusselbitar att stämma. Christer Wijk är för övrigt ganska passiv i början. Kan det vara så att det redan knakar lite i förhållandet?
Här finns som vanligt ett fascinerande persongalleri och i det här fallet också en fascinerande miljö. Som jag nämnt tidigare är ju inte det här några riktigt djupa, psykologiska skildringar och det är inte alls det jag är ute efter. De är klassiska, traditionella pusseldeckare och lite – tror jag i alla fall – för nu är de ju rätt så gamla – imiterande klassiska brittiska deckare. Det gör absolut ingenting. Tvärtom. De här böckerna är charmiga och ändå ganska spännande, i form av välskrivna mysterier. Man blir nyfiken och vill gärna veta hur det går.
Än skyddar mörkret
Jag har just läst färdigt Än skyddar natten av Anna Lihammer. Precis som första boken i serien Medan mörket faller var den här bra, fast kanske lite mer som en vanlig deckare. Hur som helst, det är ju numera rätt sällsynt att svenska deckare har (tillräckligt) sympatiska huvudpersoner. De här kan man nog säga är det, trots alla deras personliga problem och hemligheter. Också den här gången är fienden nazister och stämningen är lika hotfull som tidigare. Det läskiga är att man känner igen sig, idag. Kul i alla fall med en så skicklig och påläst författare. Det är man inte bortskämd med nuförtiden.
Man kanske kan sammanfatta boken så här:
En bebis är försvunnen. Det är en kamp mot klockan att hitta henne innan det är för sent. Och trots att man har flera potentiella förövare är det inte förrän i slutet som man får veta vem som verkligen är skyldig.
Evig eld av Jonas Moström
Den här boken följer samma stil som Jonas Moströms andra deckare. Jag gillar dem, även om jag ibland kan le lite förvånat över huvudpersonernas såpaliknande förvecklingar i privatlivet. Nästan alla har varit otrogen minst en gång, till exempel. Men som jag nämnt tidigare, utspelar sig böckerna ibland i Östersundstrakten, vilket är roligt för mig som en gång bott där. Även de som inte utspelar sig där är naturligtvis också intressanta. Jag har absolut ingenting emot böcker som utspelar sig i Stockholm eller Skåne. Tvärtom. Men det är alltid roligt när man får lära känna en ny trakt.
Det som utmärker just den här boken är att jag faktiskt sympatiserade mer med mördaren och en annan brottsling i boken än poliserna, eftersom jag förstod de förras motiv (även om jag själv skulle ha valt en helt annan väg). I jämförelse med dem och deras motivation kändes poliserna lite som robotar. De följer lagens bokstav men struntar i rättvisan. Bara en av poliserna hade över huvud taget lite förståelse för mördarens motiv (och det var för övrigt en person jag kanske inte hade gissat skulle göra det).
Som så ofta förr i många aktuella deckare finns det en koppling till historien och det tycker jag, som mina läsare nog redan vet, är väldigt intressant. Däremot får nog inte den där kopplingen gå för långt, för då kan jag tröttna. Hellre då en helt historisk deckare än en som valsar fram och tillbaka mellan tidsepokerna i vartannat kapitel. Det känns på något sätt lite långsökt. I Evig eld går det absolut inte för långt, blandningen kändes helt lagom.
Jakthundarna av Jørn Lier Horst
När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.
Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.
Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.
Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.
Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.
Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer ”äkta deckare” än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.
Storsjöodjuret av Jonas Moström
Hittills har jag läst nästan alla av Jonas Moströms deckare. En anledning är att författaren är född i Bräcke och att fast huvudpersonerna bor och verkar i Sundsvall, så utspelar sig en del av handlingen, i alla fall i några av böckerna, i Östersund. Att det är så roligt för mig beror på att jag själv har bott några år i både Bräcke och Östersund. Jag trivdes jättebra, särskilt i Östersund, som är en otroligt vacker stad. Dessutom är förstås böckerna riktigt bra. Fast det är deckarfallen som intresserar mig mest, inte huvudpersonernas såpaliknande privatliv, trots att båda huvudpersonerna är tillräckligt sympatiska för att jag ska kunna läsa böckerna med behållning.
Just Storsjöodjuret är en titel som jag uppskattar extra mycket, för som väl alla vet, lär det finnas ett sjöodjur i Storsjön, vid vars strand Östersund alltså ligger. (För övrigt spelar Fröson som ligger i Storsjön och den gamla runsten som står där, en viktig roll i boken, och än en gång, det är roligt för mig att minnas barndomen när jag läser om den stenen som jag varit och tittat på många gånger.)
Handlingen är på ett sätt otäckt aktuell. En högerextrem, invandrarfientlig och ultrapatriotisk politisk/terrorgrupp dyker upp i Jämtland och protesterar mot det turistiska samarbetet med tyskar och norrmän. Man skulle ju trott att de skulle vara än mer fientliga mot thailändare och östeuropéer (fast det är de i och för sig), men grannarna i Norge? Känns lite långsökt. Jämtarna är ju åtminstone ursprungligen trönder, precis som grannarna i Tröndelag och Trondheim på andra sidan gränsen. Dessutom dyker det upp andra potentiella motiv för morden som har rötter långt tillbaka i tiden. Även där spelar en motsättning mellan olika ”etniska” grupper en roll – den mellan ”klyktattarna” och ”surjämtarna”. Själv träffade jag nog inte så många surjämtar när jag var liten. De flesta Östersundsborna är visst vanliga ”svear”.
Egentligen skullle det vara roligare för mig om alla böckerna utspelade sig i Östersund, men det lär finnas en annan serie som gör det, så den ska jag försöka få tag i i stället.
Gammal ost av Ulf Durling
Den här boken visade sig vara utgiven 1971 och antagligen skriven 1969. Det var lite av en överraskning, men det visade sig vara riktigt roligt att läsa en så pass gammal bok. Jag är ju för övrigt väldigt förtjust i historiska böcker och för mig får man väl säga att 1969 är historiskt. Själva deckaren var rolig och tillräckligt intressant för att fånga mitt intresse, vilket inte alltid går.
Handlingen kretsar kring tre gamla män som är galna i att läsa deckare och brukar träffas regelbundet för att diskutera sina favorittitlar. När ett mystiskt dödsfall inträffar på ett lokalt pensionat bestämmer sig herrarna för att försöka lösa fallet.
Boken berättas ur (huvudsakligen) tre perspektiv – en av de deckargalna männens (en lustig egenkär man), en polis (son till en av de andra männen) och så ytterligare en av männen (som i sanningens namn inte helt har pensionerat sig, utan fortfarande arbetar som läkare). Fast den tredje mannen visserligen inte får komma till tals, citeras han flitigt framför allt av sina två vänner.
Man får fallet framlagt så som de tre pensionärerna lyckas få reda på alla detaljer, genom lite list och lite personligt detektivarbete. I del två, får man dock veta mera, eftersom det berättas av polisen som är ansvarig för fallet. Flera andra lustiga och intressanta personer dyker också upp under handlingens gång. Språket är lite skruvat och roligt och jag gillar den typen av drastiska formuleringar.
Det finns i och för sig några få småsaker som jag inte är så förtjust i. Till att börja med en del något mansgrisiga eller i alla fall gammaldags kommentarer om kvinnor. Personligen tyckte jag om de flesta kvinnliga huvudpersonerna, så det var verkligen inte nödvändigt att tala illa om dem. Slutligen lite personligt gnäll. Flera av huvudpersonerna blandar in engelska uttryck i sina vanliga svenska meningar. Det är en sak jag verkligen ogillar. Jag är medveten om att det av språkvetare kallas kodväxling och att dessa experter nonchalant brukar hävda att kodväxling är så bra. Själv håller jag inte alls med om detta. Tydligen är det inte ett fullt så nytt fenomen som jag trodde.
Bara ett par ord om själva upplagan. Den är uppenbarligen skannad från den tryckta utgåvan från 1971. Inget ont om det. Trots att det här är en rätt klumpig metod så har skanningen lyckats bättre än formateringen av många av de nya digitala upplagorna, som oftast behöver mycket mer korrekturläsning, till och med i böcker från de stora förlagen.
Hon planerar nya mord
När alla andra är lediga går hon och funderar på nya mord. Kanske är det Romeo eller Julia som ligger illa till den här gången. Det handlar om Kristina Appelqvist, Skaraborgs egen deckardrottning.
Läs mer här.
Inte flera mord av Maria Lang
E-bok (nedladdningsbar)
Filformat: EPUB med vattenmärke (0.5 MB)
Språk: Svenska
Utg.datum: 2013-03-04
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113051383
”Skoga är allt en riktig idyll. Det nygifta paret Puck och Einar Bure far till Einars hembygd för att få sig en lugn och skön semester. De har med sig Pucks far, professor Johannes Ekstedt, som följt med på ett villkor: Inte flera mord!
Men knappt har solen gått upp förrän de upptäcker att det ligger ett lik på gräsmattan nere vid ån, med pappa Johannes egyptiska papperskniv stucken djupt i bröstet.
För att lösa mordet skickar Stockholmspolisen kommissarie Christer Wijk, och med Puck som assistent börjar förhören i grannskapet.
Det visar sig att Skoga bubblar av hat, passion, svartsjuka och grymhet under ytan. Och snart nog får de ännu ett dödsfall på halsen samtidigt som bekännelserna börjar strömma in.”
Ytterligare en anledning till att jag tycker om de här gamla deckarna, är omslagsbilderna. På den här, till exempel, finns en väldigt fin katt som i boken heter Thotmes III, trots att det är en honkatt. Det var samma sak med den hittills enda filmen jag sett (Mördaren ljuger inte ensam). Själva handlingen är bara en del i upplevelsen. Inredningen, bilarna, modet och frisyrerna bidrar lika mycket eller mer till stämningen. Jag är säker på att tiden inte alls var fullt så oskyldig och idylliskt som det verkar (som lilla Skoga i författarinnans fantasi), men i jämförelse med vår tid så känns allt lite mindre dystert.
Nu ska jag inte ifrågasätta författaren, för jag är själv, om inte en världsfrånvänd akademiker så i alla fall en stillsam bokmal, men ibland undrar jag lite över hur skillnaden mellan könen skildras.
Det är i alla fall ingen tvekan om att de här böckerna är väldigt trevliga att läsa när man behöver en stunds välskriven verklighetsflykt.
