Maria Lang-deckare och språkgnäll
Jag kommer snart att lägga ut en recension av den sista av Maria Langs nyutgivna deckare här. Dessutom vet jag att min mamma har/har haft några stycken böcker av Maria Lang, bland dem den bok som min mamma faktiskt ”finns med i”, så det kan bli några till så småningom, när jag har hittat dem. Nu önskar jag att mamma hade köpt fler men hon slutade visst helt att läsa skönlitteratur när hon gifte sig och fick barn. Numera föraktar hon den typen av böcker och vill bara läsa facklitteratur. Själv läser jag ju båda sorterna så jag kan inte alls förstå hennes inställning. Det finns väl inget som är lägre, eller sämre med skönlitteratur i sig. Som jag ser det hänger det mest på vad man själv tycker om, men naturligtvis också en del på den enskilda bokens kvalitet. Fast det är ju också beroende lite på den enskilda läsarens smak. Jag vet massor av bästsäljande böcker som jag själv tycker är jättedåliga (ur kvalitetssynpunkt) men som flera andra älskar. Smaken är ju helt enkelt olika. Men ändå. Undrar om det är många som hatar t ex skönlitteratur men älskar facklitteratur? Jag trodde nog att det mer handlar om folk som hatar att läsa respektive folk som älskar det. Oavsett typ av bok. Fast jag kan självklart ha fel.
En annan sak – jag märker att jag mer eller mindre skriver de här inläggen på svenska för mig själv. I bästa fall, om hon har tid, läser min syster dem också, men jag kan ju lika gärna berätta vad jag skrivit om som be henne ta tid att läsa min blogg.
Hur som helst, oavsett om jag personligen har läsare på bloggen eller inte, är jag väldigt ledsen, arg och besviken för att de flesta svenskar inte värderar sitt eget språk alls. Utom möjligen rasister och högerextremister och det är inte dem jag tänker på i det här fallet.
Jag har fått ett intryck av att de flesta bloggläsare i Sverige struntar i att läsa inlägg på svenska och föredrar att gå direkt på engelskspråkiga bloggar (vilket jag också gör, men för den skull slutar jag inte läsa svenska sidor heller). Dessutom vet jag att de glatt blandar engelska och svenska på sin egen blogg hej vilt, och då menar jag inte i olika inlägg, vilket jag mycket väl kan förstå, fast jag vet att många icke-svensktalande inte tycker om det, utan i samma inlägg. Dessutom märker jag att yngre bloggare, inte tonåringar nödvändigtvis men kanske folk under ca 30 inte vet vad saker heter på svenska och gissar och tar till något som betyder något närliggande eller rentav helt fel. (Nyligen såg jag ett blogginlägg som nämnde en ensamstående bok – en ogift bok alltså?). Nu är jag kanske något av en puritan, men jag hatar det, lika mycket som jag hatar när folk lägger in engelska ord och satser i sina muntliga meningar och firande av Halloween och – okej, ursäkta, det kanske räcker nu.
Men egentligen borde jag inte behöva be om ursäkt, här på min egen blogg. Här borde jag få göra precis vad jag vill bara det inte bryter mot lagen.
Hon planerar nya mord
När alla andra är lediga går hon och funderar på nya mord. Kanske är det Romeo eller Julia som ligger illa till den här gången. Det handlar om Kristina Appelqvist, Skaraborgs egen deckardrottning.
Läs mer här.
Några (bok- och veganrelaterade) ärenden
Idag åkte jag till en grannstad för att få gjort några (bokrelaterade) ärenden. Äntligen fick jag min Cybook reparerad till ett bra pris (fast jag önskar förstås att jag inte hade tappat den). Medan jag väntade gick jag till biblioteket och lånade deckaren (Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang), som jag egentligen skulle ha velat läsa som ebok, men det går inte längre. Nu har jag upptäckt att jag inte kan läsa de andra två som finns i serien så här långt heller. Det innebär att jag måste åka tillbaka ett par gånger och låna de andra. Den jag allra helst skulle ha velat köpa är Inte flera mord, för omslaget är så vackert.
Efter det åkte vi ut till köpcentret för att se om några av våra veganprodukter fanns. Tyvärr fanns det inte så mycket, men vi fick i alla fall tag i en del ost. Och VEGO, den veganska choklad vi tycker bäst om och som vi oftast måste köpa på nätet.
Farligt att förtära av Maria Lang
Eftersom flera av deckarförfattaren Maria Langs böcker har nyutgivits, tänkte jag börja läsa dem. Olyckligtvis finns ingen nummerordning i ”baksidestexten” på bibliotekets eböcker. Jag försökte välja den första boken men råkade få bok nummer två. Men det gick i alla fall ganska bra. Händelser i bok nr 1 (Mördaren ljuger inte ensam) nämndes bara i förbigående och inte på något sätt som förstör behållningen med att läsa boken.
Nu har jag alltså läst Farligt att förtära, den andra boken i serien om Puck (och Einar) Bure och Christer Wijk. Puck är huvudpersonen i boken – ”jag” i berättelsen, Einar är först Pucks fästman och så småningom blir han hennes äkta man i senare böcker. Hans gamle kompis Christer Wijk är polis.
Jag vet inte än vad som hände i första boken mer än att Puck troligtvis lärde känna Einar och Christer. I Farligt att förtära är Puck lärarvikarie på ett läroverk inne i Stockholm. Där arbetar redan Einar.
Det visar sig genast att här finns en samling något ovanliga personer. Mest är det lärare och andra ”vuxna”, men också ett par elever. Einar Bure har skrivit en teaterpjäs som sistaårseleverna, de blivande studenterna, abiturienterna, som det tydligen hette i slutet av fyrtiotalet, ska spela upp alldeles innan studenten. Därför finns också en ung regissör och en konstnär som gjort kulisserna.
Puck ska egentligen bara vikariera ett par veckor, och har naturligtvis fått jobbet för att hennes fästman är fast anställd. Under tiden bor Puck i en lägenhet på själva skolan. Hon får också hastigt och lustigt en rumskamrat, som Einar verkar vara lite för svag för. Det är också många andra som är intresserade av tjejen.
Snart märker man att alla de inblandade har olika typer av relationer sins emellan och det finns mycket ovänskap, kanske rentav hat mellan dem, men också kärlek eller sexuella relationer.
Det blir mycket prat om sex, på för oss nutidsmänniskor lite konstigt språk. Jag fick slå upp författaren på Wikipedia, för jag trodde ett ögonblick att den här deckaren kanske hade skrivits under Maria Langs (Dagmar Lange) studietid. Men det var inte så. Hon är 35 år gammal men verkar ändå väldigt fixerad vid sex. Kanske ansågs det lite speciellt och vågat att skriva så. Ärligt talat blir det lite tröttsamt. Alla antydningar som görs så mycket av men man får inte läsa något i klartext.
Själva deckargåtan är ganska komplicerad och fungerar bra. Om man bortser från allt tröttsamt prat om sex, är det här en intressant och spännande bok. Även om man inte kan räkna den till kategorin ”historiska” deckare, så är i alla fall jag fascinerad av att se hur gymnasiet och samhället i allmänhet fungerade på den tiden.
Nya fandom
Jag tänkte nämna några av mina nya fandom – som jag inte nödvändigtvis kommer att skriva fic om – men fandom som jag tycker bra om på ett eller annat sätt. Antagligen kommer jag att skriva recensioner om de flesta av dem.
Mr Selfridge
Mord i Paradiset
Bletchley Circle
VikingsHill
Sherlock
Miss Fisher’s Murder Mysteries
VikingsHill är en ungdomsserie som är ganska spännande, men med irriterande korta avsnitt – bara fem minuter varav en bit är en mycket kort förhandstitt på nästa veckas avsnitt. Serien handlar om en tonårstjej som flyttar till ett nytt bostadsområde som jag tycker är lite läskigt. Alla husen är exakt likadana och området verkar vara helt dött hela tiden. Man ser bara tonåringar på väg till och från skolan. Den nya tjejen har en mystisk bakgrund och allt blir mer mystiskt när hon börjar skolan. Alla stirrar och viskar om henne. Till slut får hon veta att det har funnits en tjej som var exakt lik henne, en tjej som försvann fem månader tidigare. Hon lär känna några andra tonåringar och försöker ta reda på vad som ligger bakom mysteriet, men ingen verkar vara den de borde vara och hon vet inte vem hon kan lita på. I alla fall är det inte de maskerade människor som dyker upp och stannar ett tag och stirrar på henne. Serien går enbart online. Det gillar jag, men numera går ju alla serier, mer eller mindre, på nätet och det är väldigt praktiskt för mig. Jag klarar visst inte att passa sändningstider längre.. 😉 Här hittar du en bild från serien.
Eftersom jag är ganska säker på att de flesta känner till Sherlock ska jag bara nämna att jag verkligen tyckte om sista avsnittet i tredje säsongen. Jag var inte säker på att jag skulle göra det, men det gjorde jag.
Ifall du inte känner till serien, är Miss Fisher’s Murder Mysteries en riktigt intressant australiensisk deckarserie om en kvinna som löser mysterier i 1920-talets Melbourne, med hjälp av sin piga Dot, två poliser, två taxichaufförer och en kvinnlig läkare. Phryne Fisher har en intressant bakgrund, en del av den ganska mörk, men nu lever hon livets glada dagar, festar och jagar killar, när hon inte är ute och löser mysterier och skipar rättvisa för brottsoffer. Hon är också en tidig feminist.
Jag antar att de flesta också känner till resten av de här serierna, men för den som inte är det ska jag nämna lite om varje.
Mr Selfridge är en historisk serie om mannen som grundade varuhuset Selfridges i London. I andra säsongen har producenterna slutat försöka gå efter den verklige Selfridges liv, för man känner till förhållandevis lite om honom. Det verkar vara en fördel. Den här säsongen verkar vara ännu bättre än den förra.
Mord i paradiset är, precis som väntat, en polisserie, med lite komedi. Den utspelar sig på en tropisk ö. Här finns också en jättesnygg polis – Fidel Best (spelad av Gary Carr, känd från Downton Abbey) – men jag tycker faktiskt om de andra poliserna också.
Bletchley Circle handlar om en grupp kvinnor som arbetade på Bletchley Park under kriget. De är mer eller mindre genier när det gäller att knäcka koder. Nu har de svårt att anpassa sig till livet i efterkrigsengland och den påtvingade sysslolösheten så de börjar lösa mordgåtor.
Det är ingen tillfällighet att hälften av de här serierna är historiska. Jag älskar verkligen genren. (Dessutom älskar jag science fiction, men det går inte mycket sånt på svensk tv. Inte för att jag ser så mycket på vår tv ändå. Netflix har varit en livräddare.)
Bletchley Circle är antagligen den serie jag tycker mest om, trots att jag nog aldrig kommer att skriva fanfic om den. Förresten tycker jag om (eller tyckte om) alla de här serierna.
Rörgast av Johan Theorin
Efter en lång väntetid har äntligen sista delen av Johan Theorins serie av Ölandsdeckare, kommit ut. Så fort jag upptäckte det skyndade jag mig att låna eboken från mitt bibliotek och läste färdigt den på ett par dagar.
För att vara helt ärlig, tyckte jag från början att hans Ölandsdeckare var välskrivna, spännande – men också hemska. Jag är en person som bara inte tål att läsa om djurplågeri och i längden kan jag också tycka att alla mänskliga tragedier som staplades på varandra blev lite för mycket. Ändå är jag glad att jag har läst de tre första böckerna i serien. Som sagt, de var ändå väldigt intressanta. Även om jag fick bläddra förbi djurplågeriet.
En anledning till att jag tycker de här Ölandsdeckarna är så spännande är att jag som liten tillbringade fem somrar på Öland och ett par gånger åkte jag och min familj dessutom dit vid andra tider på året. Som jag berättat tidigare, har jag också ett av mina finaste bokminnen från en av de där somrarna. Någon enstaka gång nämns också min familjs smultronställen, men oftast inte. Det är häpnadsväckande att Öland (och i det här fallet norra Öland) som är så förhållandevis liten, ändå har så många gamla byar. De flesta av de mindre ortsnamnen är helt okända för mig, trots mina somrar på ön. Och var mest just på norra Öland, där böckerna till största delen utspelar sig.
Men nu ska jag komma till Rörgast, den fjärde och sista boken i serien. Jag tycker nog att den här är den allra bästa av de fyra. Rent själviskt tycker jag också om att det inte förekom något djurplågeri i den. Däremot, precis som tidigare, berättades det mycket om mänskiiga tragedier, som också kändes svårt att läsa om, men ändå intressant. Det mesta utspelade sig i tillbakablickar till (mestadels) 1930-talet. Man förstår att det som händer i nuet, har rötter långt tillbaka i familjen. Handlingen kretsar kring en för Ölandsförhållanden mycket rik familj, som har gått väldigt långt i sin kamp för att behålla sin rikedom och de har inte brytt sig det minsta om vilka de har skadat under tiden.
Även om Gerlof, bokens huvudperson, inte är lik någon person jag träffat i verkligheten, är han en väldigt bra huvudperson. På grund av sin höga ålder har han massor av intressanta minnen från Ölands historia. I just den här boken, handlar det också om en del yngre personer, som man lär känna och får en del sympati för under handlingens gång. Precis som i tidigare böcker dyker det upp en spöklik händelse, fast bara en den här gången.
Stephanie Plum…
Jag känner mig riktigt deprimerad just nu, men som tur är har jag en Stephanie Plum-”deckare” att fördjupa mig i. Det är i stort sett det enda som kan få mig på gott humör när det är som värst. Tack, Janet Evanovich, för att du distraherar mig från mina problem!
Kristina Appelqvists kriminalromaner
Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Kristina Appelqvist skriver en serie deckare som utspelar sig på ”Västgöta Universitet” (i verkligheten Högskolan i Skövde). Huvudpersonen är Emma Lundgren som just har blivit rektor på universitetet.
Det här är en helt okej serie deckare, med övervägande sympatiska huvudpersoner. Att jag betonar det så mycket beror på att det för mig är väldigt viktigt att man kan tycka om huvudpersonerna i boken. Annars är det väldigt svårt för mig att ryckas med av en annars aldrig så välskriven handling.
Huvudattraktionen för mig är i vilket fall som helst att böckerna utspelar sig i en stad och på en högskola där jag själv har läst.
Det finns ju kriminalromaner som utspelar sig i Norrland, Västerås, Skåne, på Öland, Gotland och naturligtvis i Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Bohuslän, men det här är (mer eller mindre) första gången någon utspelar sig i Västergötland. Camilla Ceders deckare utspelar sig visserligen tekniskt sett i Västergötland, men eftersom det är alldeles utanför Göteborg, så räknar jag hennes böcker till Göteborgsdeckarna.
Kristina Appelqvists böcker är inte jättespännande, men däremot intressanta och jag föredrar personligen bra mysterier, framför rafflande spänningsromaner.
Jag tycker särskilt mycket om igenkänningsfaktorn – det vackra landskapet omkring Skövde och de välkända miljöerna på högskolan och i själva Skövde. Men jag vill också betona att det här är välskivna kriminalromaner. De är inte förutsägbara, som t ex Camilla Läckbergs böcker.
Death of a Serpent av Susan Russo Anderson (En Serafina Florio-deckare)
Jag har just läst färdigt den här fascinerande historiska deckaren. Den utspelar sig på Sicilien på 1860-talet, en plats och en tid som är (mer eller mindre) helt ny för mig. Förutom när jag läste historia på universitetet har jag nog inte läst något från den här epoken och platsen.
Det jag verkligen tyckte om i den här boken, förutom den väldigt intressanta handlingen, var att jag tyckte om de flesta huvudpersonerna. På sista tiden har jag blivit besviken på så många böcker, därför att till och med ”de goda” har varit så extremt osympatiska. Det är svårt att komma in i handlingen i en bok där man hatar alla det handlar om. Men när det gäller den här boken hade jag inget problem alls med det.
Jag blev lite förvånad när jag insåg att en stor del av handlingen utspelade sig på en bordell. Men det blir så att man verkligen känner sympati för många av de som arbetar där, och det är inte bara att man tycker synd om ”flickorna”.
Deckaren är Serafina, som är barnmorska och nybliven änka med sju barn (ett har rymt hemifrån och en av dem är iväg på universitetet). Bordellmamman är Serafinas bästa kompis, och det är därför som hon åtar sig att utreda morden som har inträffat på bordellens yttertrappa. Någon verkar vara ute efter Rosa, bordellmamman, eller ligger något annat motiv bakom?
En av de få sakerna som faktiskt störde mig lite i den här mycket välskrivna boken, var att nästan ingen ifrågasätter att barnmorskan plötsligt har blivit detektiv. Det är bara två av hennes söner som ens kommenterar det!
En annan sak jag har undrat lite över är att allt är så modernt. Serafina har studerat på universitetet. Hon och hennes väninna och några av barnen åker på idylliska små utflykter med tåg. Alla verkar känna till väldigt mycket om vad som händer i Amerika, fast i rättvisans namn, emigrerar väldigt många sicilianare och många andra har antagligen släktingar där som håller kontakten regelbundet. Just det kanske inte är så förvånande egentligen. Men hur som helst, även om miljön är lite för modern, spelar det ingen roll. Det här var en så fantastisk läsupplevelse att jag inte vill ifrågasätta detaljerna. Författaren måste ha forskat ordentligt så det är väl troligast att hon vet mer om tiden och platsen än vad jag gör.
Jag kan definitivt rekommendera den här boken, för alla som tycker om historiska kriminalromaner.
Hespira av Matthew Hughes
Jag har just läst färdigt Matthew Hughes roman Hespira. Som i de första två böckerna i serien kretsar handlingen kring privatdetektiven Henghis Hapthorn. Han är lite egotrippad men ganska rolig. Boken (liksom de tidigare två i serien) innehåller flera underbart underliga och fascinerande detaljer, som det faktum att Hapthorns intuition har flyttat ut och bor numera i en annan kropp. Dessutom har motsvarigheten till en persondator förvandlats till ett gulligt litet djur som kallas en grinnet, som ser ut som en blandning av katt och apa.
Handlingen utspelar sig i vår världs ”näst sista” tidsålder, lite som i Jack Vances The Dying Earth, och är vetenskapsbaserad, men håller på att förvandlas till en era av ’sympathetic association’, det vill säga magi. Hapthorn ser inte fram emot det, utan sin intuition.
I den här boken åtar sig Hapthorn ett till synes enkelt fall, men det leder till oväntade komplikationer som tvingar Hapthorn att lämna jorden för en tid. Samtidigt träffar han en mystisk kvinna som förlorat minnet. Han tar henne med sig på sin resa. Under resans gång råkar Hapthorn och Hespira ut för mer mystiska händelser.
De två tidigare böckerna fungerade inte helt och hållet för mig, fast jag älskade en del av idéerna. Den här boken kändes mycket bättre för mig fast jag har en känsla av att det inte var något direkt fel på de andra två, jag bara föredrog handlingen i den här. Å andra sidan ser jag nu fram emot att läsa om hela serien. Då kanske jag kommer att känna annorlunda om de två tidigare böckerna. Det finns också en samling noveller om Hapthorn som jag nu har köpt och laddat ner. Oturligt nog för mig blev boken tillgänglig gratis bara omkring en vecka senare, och det kanske den fortfarande är.
Serien om Henghis Hapthorn tillhör till största delen genren science fiction, men är lite annorlunda än vanligt. Jag kan rekommendera dem för alla som tycker om science fiction, deckare och fantasy. Jag önskar det fanns fler böcker i serien och jag håller tummarna att Hughes kommer att skriva en (eller flera) till.
Den här boken fanns inte tillgänglig i pocket, som jag hade föredragit. Den fanns inte ens i hårda pärmar, utom till ett rent löjligt pris (från ungefär 90 dollar och uppåt). Först hade jag ingen aning om varför, men efter en digital konversation med författaren vet jag nu, och det är tyvärr oundvikligt. Det är synd, för jag har de två första böckerna i serien i pocket.
