Väldigt dåligt, Västtrafik!
Idag skulle jag iväg till mödravårdscentralen (på det nya stället). Tyvärr är inte flytten klar än. Som många kanske har märkt har det börjat bli jättesvårt med flyttföretag. Vi vågar helt enkelt inte boka en flyttbil nu, för vi tänker inte bli hotade av personalen. Lyckligtvis har vi en alternativ plan, men det drar ut på tiden.
Så jag skulle åka tåg, men när jag kom till järnvägstationen visade det sig (ca två minuter innan avgång) att tåget var inställt. Kvinnan inne på biljettkontoret sa att jag kan ju åka senare (alltså ca en och en halv timme efter min tid på mödravårdscentralen, extremt praktiskt, eller hur?). När jag ringde till Västtrafik, svarade den där otrevliga kvinnan bara att ”ja, det stämmer, tåget är inställt”. Det hängde ett ”och hur så?” i luften också. Som om det inte betydde något alls att jag nu kommer att missa min tid på mödravårdscentralen (för inskrivning, som för övrigt har blivit försenad med ganska många veckor).
Det blir alltså ingen ersättningsbuss, ingen ursäkt, ingen ersättning. Tur i oturen att jag har hunnit omboka på nätet. Hoppas jag inte måste betala extra för det uteblivna besöket. Dessutom har jag ju ett kort med kontoladdning, så jag hade inte bokat en biljett som jag skulle förlora pengar på. Laddningen går ju att använda när som helst. Men det är inte det som är poängen.
Andra företag måste ju tillhandahålla någon form av service. Uppenbarligen gäller det inte Västtrafik. Väldigt dåligt! Inte konstigt att folk är missnöjda. Det är verkligen jag också.
Uppdatering
Nyligen behövde jag åka iväg och ta några prover. En väldigt tröttande dag visade sig gå riktigt bra till slut. Jag hade inte sovit alls innan jag åkte iväg till Göteborg. (Testerna har att göra med mitt stora projekt, som de flesta av mina vänner känner till vid det här laget). Jag var totalt slut redan när jag åkte, och ännu mer när jag kom hem.
På väg till Gbg, alldeles när jag och min syster hade kommit på bussen, dök det upp en kille som hade missat bussen med bara några sekunder. Han höll upp sitt kort men föraren ignorerade honom, fast min syster skrek att det var någon som ville med. Ett par minuter senare, lyckades killen komma ifatt bussen vid ett rött ljus, men föraren fortsatte att ignorera honom. Killen såg så besviken ut. Jag undrar varför föraren inte kunde varit lite mer hjälpsam.
På vägen tillbaka, lyckades vi skynda oss så mycket att vi kom hem ett par timmar tidigare än väntat, genom att bland annat gå av vid en tidigare station och att gå väldigt fort.
Lyckligtvis regnade det inte, fast det var risk för det. Vi hade också tur med att tågen var i tid, båda turerna (fast det ju är förseningar och totalstopp i stort sett varje dag).
Så nu har vi lyckligtvis äntligen gjort alla prover (utom ett, som är knepigt att ordna med, jag vet inte riktigt hur det ska gå). Efter ett tag fick vi veta att allt var bra, och en datautskrift att skicka till Estland.
Så häromdagen gav vi oss iväg igen på en liten utflykt, den här gången för att åka till grannstaden, för att höra på ett föredrag som lät riktigt intressant, om Sverige under första världskriget. På väg dit, frågade föraren igen om vi var vuxna (dvs över 19, verkar det som, haha).
Innan föredraget skulle börja, lyckades vi hinna in på Åhléns för att köpa nya vantar. Jag fick tag i ett par fina röda touchscreenvantar. Mina gamla börjar bli lite slitna.
När vi kom in i Kulturhuset, hade vi svårt att hitta till föredragslokalen, fast vi har varit där förut, för flera år sen, så vi gick fram och tillbaka och upp och ner för trapporna och såg nog lite förvirrade ut. När vi kom ner igen såg vi att någon hade skrivt med rödpenna på whiteboarden där informationen om föredraget stod, att det var inställt.
Det kändes lite snopet så vi bestämde oss för att åka ut till köpcentret som ligger mellan våra två städer för att shoppa lite (mat, för de andra butikerna var stängda vid det här laget). Vi lyckades äntligen få tag i våra favoritprodukter (veef, chichi och scheese) och dessutom lite veganchoklad.
Det börjar verkligen bli kallare nu, så jag antar att vintern är här nu. Som tur är har vi ingen snö än åtminstone. Problemet med snö är att det är så fuktigt här att den genast förvandlas till is och det är inget kul att gå på.
Så nu har jag bytt till min varmare scarf och kommer att ha vantarna på mig varje dag. Jag har redan börjat ha min parkas. (För mycket info?). Ingen fara, blogginlägget är slut nu. 
Snön borta!
Äntligen! Snön har smält bort så jag kan gå ut och gå på riktigt. Jag var så trött på all snö och is och fast det här inte alls är lika fint att se på, så är det ju mycket enklare att gå på. Det ska tydligen bli mer snö idag, men enligt väderrapporten ska det nästan direkt ”övergå i regn”. Jag får hålla tummarna för det, men ännu mer att det torkar upp.
Det är helt otroligt att järnvägen har rasat på ett par ställen i västsverige, i alla fall enligt nyheterna. Fast vem vågar åka tåg nuförtiden? Inte när ingenting fungerar som det ska.
Resa med förhinder
Igår var jag på väg till Göteborg, till en klinik för att göra om ett blodprov, som de redan hade tagit en gång, men glömt att skicka iväg till labbet, eller det var i alla fall vad de hade sagt till mig före semestern. När jag redan hade bokat en tur och returbiljett, och dessutom satt på tåget till Göteborg, ringde en generad sjuksköterska upp och frågade om jag redan åkt. De hade plötsligt hittat mitt provresultat och jag behövde inte komma dit. Kul. Jag förlorade pengar på det, och det var dessutom andra gången jag skulle ha åkt och gjort om prover som de hade slarvat med. Ännu mera pengar bortkastade… Inte för att de kommer att kompensera mig för det, det gör väl ingen numera. Jag fick knappt en ursäkt. Och det här är en privat klinik.
Mamma ville att jag skulle hoppa av tåget och komma hem, men eftersom jag redan var i grannstaden bestämde jag mig för att stanna och handla lite. Jag skulle ju ändå komma tillbaka mycket tidigare än jag skulle gjort annars.
Den här staden är mer än dubbelt så stor som den jag bor i (plågas i, faktiskt) och det finns fler butiker och ett mycket större urval av allt möjligt. Jag fick tag i en del jättefina grönsaker (och bär) som jag inte hade sett eller kunnat drömma om att köpa, på flera år. Jag gick också till hälsokostbutiken och fick tag i en del veganmat som det här är det närmaste stället jag kan få det från.
På vägen tillbaka påpekade busschauffören att det skulle bli mycket dyrare för mig att betala med kreditkortet än att ladda ett busskort. Jag berättade att jag nästan aldrig åker så det skulle knappast vara värt det. Då visade det sig att han kände igen mig från när jag brukade åka ganska ofta med just den här turen. Jag sa att det är ju för sent nu ändå, eftersom bussen just skulle avgå. Han sa: nej, det är det inte, jag väntar på dig. Så jag rusade iväg och fyllde på busskortet och så tillbaka till bussen igen. Det var jättesnällt av honom. Han var trevlig mot de andra passagerarna också, bland annat erbjöd han sig att springa och hjälpa en tjej av med kärran med hennes bebis i, men till slut gick en av de andra passagerarna och gjorde det.
Så den här dagen blev faktiskt rätt mycket bättre än jag trott och det kompenserade i alla fall lite för den misslyckade resan och definitivt för den griniga mannen och den sura kvinnan som stirrade hatiskt på mig när vi väntade på bussen här i stan. Det är verkligen typiskt för den här hålan. Den är känd som en av Sveriges mest otrevliga städer och jag har inget att säga emot det.
En liten utflykt
Jag åkte på en liten utflykt i går, och tillbringade halva dagen på bussar och tåg, men jag hann med att handla lite, och det var rätt kul.
På bussen till Göteborg, råkade jag få en av mina pinsamma hostattacker som jag kan få när jag är spänd eller nervös. Två killar som satt framför mig reste sig upp och bytte plats ganska hastigt, och det fick mig att gapskratta. Jag undrar om de trodde att jag gjorde det med flit för att få sitta lite mer privat.
På vägen tillbaka, körde bussen rakt in i ett åskväder. Ena stunden var himlen helt klar och det var ganska soligt och varmt, och så plötsligt var allt mörkt och det regnade ”helt vatten”. Jag blev totalt genomdränkt under de få sekunder det tog för mig att ta mig från den plats där jag blev avsläppt till där jag skulle vänta på nästa buss (under tak). Mina skor försvann under vattnet, fast det fanns markbrunnar där allt regnvatten rann ner. :/
Jag måste verkligen komma ut mer, och eftersom vädret bara ”ostadigt” till skillnad från regnigt ska jag försöka ordna så jag får lite mer kul framöver. Det jag verkligen vill är att titta på några historiska byggnader eller muséer, men att handla lite får väl räcka om det inte går att ordna något annat. Jag får se hur det går.
Inhumant på tåg
När jag läste om den elvaåriga flickan som kastades av tåget, utan varken telefon eller pengar i en för henne okänd stad, sent på kvällen, blev jag först förvånad, sedan arg. ”Hon såg äldre ut än elva år.” Jaha, hur mycket äldre? (Det påstods också att flickan ”inte talade svenska”, men kvinnan som tog hand om henne hävdar att det gör hon visst.) Så småningom kröp det fram att vem som helst som ”ser ut” att ha fyllt femton (femton?) kan kastas av tåget.
Jaha. Och vem tar ansvaret om något händer den här ”vuxna” personen något när de lämnas ensamma i en främmande stad utan möjlighet att kontakta någon anhörig eller vän? Även om de kan kontakta någon kan det ta en timme eller mer innan någon hinner dit för att hämta dem. För övrigt, äldre ungdomar, vuxna kvinnor, äldre, sjuka och handikappade kan också råka illa ut på något sätt.
Dessutom, SJ:s regler verkar förutsätta att alla passagerare kommer att försöka lura SJ på pengar om de bara får en chans. Med tanke på alla problem och störningar i tågtrafiken och åtminstone inom Västtrafiks område, där jag bor, dessutom i busstrafiken, tycker jag att bolaget kan se lite på sitt eget beteende. Många gånger går det inte att köpa biljett. Andra gånger är det ingen som frågar efter det giltiga färdbeviset och legitimationen. Nyligen blev jag bestulen på min plånbok antingen på ett Västtrafiktåg eller på centralstationen i Göteborg, på en resa mot Stockholm, där jag för övrigt hade ett läkarbesök. Som tur var, trodde konduktörerna på mig och jag blev inte avslängd. Annars kunde jag också ha råkat nästan lika illa ut som den stackars flickan jag läste om.
Det här är helt ohållbart. Snart kommer både jag och min familj att välja bilen i stället för kollektivtrafiken, för att vara säkra på att inte råka illa ut på något sätt.
I ett land som Sverige borde det finnas en humanare och mer tidsenlig metod att hantera de eventuella fuskåkare som kan dyka upp. (Om avsaknaden av biljett är SJ:s eller Västtrafiks fel, borde det hanteras på ett annat sätt.) Jag föreslår att vanliga, bofasta svenskar eller invandrare med uppehållstillstånd helt enkelt uppmanas att lämna personnummer. Så kan en faktura skickas till hemadressen. För personer som vägrar, eller kan tänkas vara hemlösa, kriminella eller kanske illegala invandrare borde polis tillkallas så att dessa personer inte lämnas ensamma i en stad där de antingen kan komma till skada eller kanske begå brott.
Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.
Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).
Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).
Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.
Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.
Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.
Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!
Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.
Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..
För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).
Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute. Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.
Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.
Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.
Människor på tåg
Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.
Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer – en stor och väldigt tröttsam familj – sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.
Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.
Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.
Oväntad vänlighet
Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.
Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.
På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.
Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.
