Danni av Ulrika Windisch Levander
För ganska länge sen (kanske ett år sen) läste jag ungdomsfantasyboken Danni av Ulrika Windisch Levander, men det har inte blivit av förrän nu att jag recenserar den. Fast bättre sent än aldrig. Jag läste den i eboksformat (lånebok). Eftersom jag tyckte om den, köpte jag den senare som häftad bok. Jag brukar göra så.
Så här (bland annat) står det på baksidan av boken: Allt började när Danni hjälpte en gammal dam. Underliga saker började hända och Meonerna dök upp (igen). Plötsligt var hon indragen i ett spel mellan det onda och det goda.
Det här kändes som en lite ovanlig fantasybok och det tycker jag är en stor fördel. Jag hade lite svårt att placera miljön (vilket land?). Allt kändes ganska tidlöst. Boken är välskriven (men som vanligt skulle det inte ha skadat med lite mer korrekturläsning och redigering). Danni är en sympatisk huvudperson som det är lätt att tycka om och engagera sig i. Den som har läst fler recensioner av mig vet att det är viktigt för mig.
Ulrika Windisch Levander verkar inte ha skrivit något annat, vilket är synd. Det skulle vara kul att läsa något mer av henne.
Hespira av Matthew Hughes
Jag har just läst färdigt Matthew Hughes roman Hespira. Som i de första två böckerna i serien kretsar handlingen kring privatdetektiven Henghis Hapthorn. Han är lite egotrippad men ganska rolig. Boken (liksom de tidigare två i serien) innehåller flera underbart underliga och fascinerande detaljer, som det faktum att Hapthorns intuition har flyttat ut och bor numera i en annan kropp. Dessutom har motsvarigheten till en persondator förvandlats till ett gulligt litet djur som kallas en grinnet, som ser ut som en blandning av katt och apa.
Handlingen utspelar sig i vår världs ”näst sista” tidsålder, lite som i Jack Vances The Dying Earth, och är vetenskapsbaserad, men håller på att förvandlas till en era av ’sympathetic association’, det vill säga magi. Hapthorn ser inte fram emot det, utan sin intuition.
I den här boken åtar sig Hapthorn ett till synes enkelt fall, men det leder till oväntade komplikationer som tvingar Hapthorn att lämna jorden för en tid. Samtidigt träffar han en mystisk kvinna som förlorat minnet. Han tar henne med sig på sin resa. Under resans gång råkar Hapthorn och Hespira ut för mer mystiska händelser.
De två tidigare böckerna fungerade inte helt och hållet för mig, fast jag älskade en del av idéerna. Den här boken kändes mycket bättre för mig fast jag har en känsla av att det inte var något direkt fel på de andra två, jag bara föredrog handlingen i den här. Å andra sidan ser jag nu fram emot att läsa om hela serien. Då kanske jag kommer att känna annorlunda om de två tidigare böckerna. Det finns också en samling noveller om Hapthorn som jag nu har köpt och laddat ner. Oturligt nog för mig blev boken tillgänglig gratis bara omkring en vecka senare, och det kanske den fortfarande är.
Serien om Henghis Hapthorn tillhör till största delen genren science fiction, men är lite annorlunda än vanligt. Jag kan rekommendera dem för alla som tycker om science fiction, deckare och fantasy. Jag önskar det fanns fler böcker i serien och jag håller tummarna att Hughes kommer att skriva en (eller flera) till.
Den här boken fanns inte tillgänglig i pocket, som jag hade föredragit. Den fanns inte ens i hårda pärmar, utom till ett rent löjligt pris (från ungefär 90 dollar och uppåt). Först hade jag ingen aning om varför, men efter en digital konversation med författaren vet jag nu, och det är tyvärr oundvikligt. Det är synd, för jag har de två första böckerna i serien i pocket.
Abhorsen
Abhorsen är sista boken i trilogin om Sabriel. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om den här boken. Här fortsätter kampen mot de onda krafterna. Sabriels son hittar sitt rätta yrke. Han var Abhorsen-under-utbildning men är det verkligen rätt för honom?
I den här boken får man träffa Lirael igen och dessutom ”den vanryktade” hunden. Hon gör vad hon gör bäst – är vanryktad. Till och med när ett pris måste betalas, hittar hon ett sätt att – undgå det, eller nästan i alla fall.
Man kommer i kontakt med fler ”levande” döda, och det som är ännu mer skrämmande – en människa som har blivit smittad av det onda. Han är god, men något inne i honom är det inte och det finns inte mycket hopp för honom. Det är tydligt, redan från början, att han kommer att få ett tragiskt slut. Om nu inte Lirael och Sabriels familj kan göra något för att rädda honom.
I slutet av boken är jag fortfarande nöjd med handlingen och karaktärerna, så jag kan rekommendera den till alla som tycker om lite annorlunda fantasy. Den här trilogin är faktiskt med bland de fantasy-läsupplevelser som jag tyckt bäst om någonsin.
Lirael
Lirael är en Clayr utan att vara ”synsk”. Hon kan inte se in i framtiden. Clayr är ett folk av ”fjärrskådare”, som bor under en glaciär långt norrut. Mer eller mindre vid nordpolen, verkar det som. Lirael är en särling bland dem. När hon är vuxen, har hon fortfarande inte fått sin gåva, så hon får börja arbeta i biblioteket.
Biblioteket är ett enormt ställe, fullt med låsta rum och salar som kan vara farliga att gå in i. Det har byggts upp under generationer och inte alla bibliotekarier kommer ens ihåg varje enskilt rum i det, eller säkerhetsmekanismerna som skyddar dörrarna.
Här är ett exempel på hur stort och farligt det här stället är: när Lirael börjar arbeta där, får hon en visselpipa, så hon kan kalla på hjälp om hon skulle behöva.
Ganska snart efter hon börjat arbeta där, hittar Lirael en liten statyett av en hund. Den har den ovanliga egenskapen att den kan bli levande – i naturlig storlek för en hund. Hunden berättar för Lirael att hon heter ”Den vanryktade hunden”.
Hon blir Liraels enda vän, och hjälper henne att utforska det vidsträckta biblioteket, efter arbetstidens slut. Den delen av boken är som ett eget äventyr.
Så en dag får Lirael veta vad som är hennes sanna öde. Inte förrän då förstår läsaren vilken koppling hon har till Sabriel.
Lirael måste lämna sitt hem och resa långt bort för att hjälpa till med att hindra en stor ondska från att sprida sig. Hon får också veta vilket som är hennes rätta yrke.
Hennes uppdrag för henne bortom livets gränser.
Den här berättelsen är väldigt mörk och skrämmande. Du kommer att få läsa om flera ”levande döda” och flera av huvudpersonerna råkar ut för stora faror.
Som den första boken i serien om Sabriel, är Lirael väldigt välskriven, spännande och skrämmmande. Jag tyckte om Lirael redan från början och jag kunde till och med identifiera mig lite med henne. Jag har inte heller hittat min plats i livet. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att upptäcka mitt ”öde”, som Lirael, men det gör det i alla fall lättare att förstå hennes situation, trots de uppenbara skillnaderna.
Jag tyckte om det mystiska och till och med olycksbådande biblioteket och mest av allt ”Den vanryktade hunden.” En väldigt bra följeslagare för ett så farligt uppdrag.
Om du tyckte om Sabriel, är jag säker på att du kommer att tycka om Lirael också.
Sabriel
Jag är verkligen glad att jag upptäckte boken Sabriel av den australiske författaren Garth Nix. När jag hade läst den första boken kom det snart en uppföljare – Lirael. Då höll jag redan tummarna att den tredje delen i trilogin skulle komma snart. Jag minns inte exakt hur länge jag fick vänta. Inte så lång tid tror jag.
Alla tre böckerna är fantastiska. Välskrivna, fantasifulla och detaljrika. Jag är speciellt förtjust i kartorna och hela kulturen. Sabriels värld är trovärdig och på ett sätt realistisk.
Jag kommer inte ihåg om jag har nämnt det här tidigare, men jag är lite trött på de vanliga svärdsfäktande ”medeltida” fantasyböckerna. Det betyder inte att jag inte kan bli gripen av en sån berättelse.
Chansen är bara större att jag fastnar för en välskriven berättelse som utspelar sig i en värld som liknar vårt sena 1700-tal och det tidiga 1800-talet. Jag tycker också väldigt mycket om fantasy som utspelar sig i en värld liknande vår 1900- eller 2000-talsvärld.
En del av dem kan bli lite som en blandning mellan science fiction och fantasy. Normalt är jag egentligen inte förtjust i modern SF, men i den här utformningen fungerar det för mig.
Men tillbaka till Sabriel. I första boken är hon en ung flicka som fortfarande går på internatskola. Där går hon för att hennes pappa är Abhorsen – en sorts god nekromantiker. Hur som helst har han starka magiska krafter. Han bor i en slags magisk värld som – bokstavligt talat – finns alldeles intill den ’moderna’. I det här fallet är det motsvarande det tidiga 1900-talet. När jag säger bokstavligt, betyder det att det finns en verklig gräns man kan korsa. Gränsområdet är ganska speciellt.
Teknologi fungerar inte så bra, så soldaterna som vaktar gränsen kan inte använda sina gevär där, utan måste ha bajonetter och andra skarpa vapen. Beroende på hur vinden blåser kan en massa farliga varelser komma över till den moderna sidan av gränsen. Soldaterna är där för att hindra dem från att göra det.
Sabriel har redan varit inne i dödsriket medan hon lärt sig nekromanti av sin pappa. Hon har i alla fall varit på andra sidan de första grindarna. Bortom dem blir det svårare.I teorin kan hon väcka döda eller i alla fall kalla tillbaka deras själar, men det ska hon egentligen inte göra. Det är för farligt.
Trots det väcker hon upp en liten kanin som blivit påkörd av en bil. Sabriel kan inte motstå frestelsen att göra det, när hennes lilla skolkamrat står och gråter över sin lilla kanin. Inget farligt händer på grund av det, men snart blir det farligt ändå.
Sabriel studerar ”vanlig” magi i skolan, som därför inte ligger för långt bort från gränsen. Deras lärarinna kallas ”magistrix”. Det tycker jag låter som en cool titel. Bara de äldsta flickorna får studera magi, men Sabriel är förstås redan väldigt bra på det.
När faran kommer efter henne måste hon återvända till sitt hem på andra sidan gränsen för att försöka stoppa det onda som kommit från en annan dimension. Hon får hjälp av en sorts kattvarelse. Egentligen är det en demon som fångats av en tidigare Abhorsen. Den är ganska motvillig, men är tvungen att lyda en Abhorsen eller en blivande Abhorsen.
Det blir flera ”levande döda”, något som jag inte tycker så mycket om, en mystisk sovande person, svärd, ringklockor och massor av magi i den här boken. Jag ska inte gå in på för många detaljer om handlingen, men en sak kan jag säga. Den är inte lämplig för de yngsta läsarna. Delar av historien skrämde mig och jag var ganska vuxen när jag läste böckerna.
Sabriel är en hjältinna som jag gillar. Hon är tuff utan att vara grym och hon har integritet. Det är tydligt att hon är av det ”rätta virket” för att efterträda sin pappa när det blir dags.
Om du tror att du kommer att gilla en lite annorlunda fantasyvärld, chansa. Läs Sabriel. Om du tycker om den, kommer du att gilla de andra två böckerna i trilogin.
Eccentric Circles av Rebecca Lickiss
Fantasyboken Eccentric Circles (vet inte om den har översatts till svenska än) kan jag verkligen rekommendera. Författaren – Rebecca Lickiss – är förhållandevis ny. Jag känner bara till en bok till av henne. Den heter Never After. Båda är kul, intressanta och välskrivna, men jag tycker att Eccentric Circles är något bättre.
Kanske beror det på att det handlar om en tjej som har en del gemensamt med mig. Inte den roliga, men totalt helknäppa hippiefamiljen, utan hennes övriga situation. Hon är nämligen en singeltjej som också är opublicerad författare. Där slutar tyvärr likheten. Fast jag kanske inte ska säga tyvärr. Det händer en hel del saker i hennes liv som jag inte skulle vilja hände i mitt liv.
När boken börjar har hennes mormorsmor (jag tror det är mormorsmor, men när jag läste om boken, verkade det som det var mormor istället, men jag tror ändå att kvinnan var två generationer äldre, hon var nämligen över hundra år gammal) just dött. Piper som huvudpersonen heter får ärva släktingens hus, för hon är ju så bra på böcker.
Hennes uppgift blir att städa ur huset och sortera alla böcker hennes äldre släkting samlat på sig. Medan hon håller på med det får hon med hjälp av sin släkt, som driver henne till vansinne – varför förstår jag faktiskt inte, de verkar kul – ett jobb i en bokhandel. Lyckliga hon.
Men medan hon håller på att göra i ordning i huset upptäcker hon en del ovanligt. Det finns nämligen mer utrymme bakom huset än som borde kunna finnas. Närmare bestämt en hel fantasyvärld. Hon möter också en otroligt vacker alv – som är bard eller något sådant – han kallar sig rimsmed eller ordsmed, som den direkta översättningen blir. Dessutom finns det en dvärg – som har en egen grotta där han hackar fram ädelstenar, en gammal grinig trollkarl som bor i ett torn och flera riktigt irriterande småälvor som flyger omkring och busar, ibland ganska elakt.
Snart får Piper veta att hennes mormor (eller mormorsmor) blev mördad och hon måste ta reda på vem som gjorde det. Men boken är lite mer komplicerad än så. Förutom mordfallet, handlar det om hur vår världs litteratur påverkar och förändrar Faerie – den där andra världen.
Ett exempel är att en alv (elf) tidigare ansågs vara vad vi skulle kalla en liten nisse, som vanligtvis kunde ses sittande på en flugsvamp, men efter Tolkiens monumentala insats är alverna numera långa, vackra och poetiska.
Det här är en ganska unik idé inom fantasylitteraturen.
Hur som helst, Piper blir kär i Aelveron (den sexige alven) men vet inte om hon kan lita på honom. Så småningom dyker det upp ledtrådar som tyder på att han tidigare förfört hennes mormorsmor och sedan dödat henne. För att öka förvirringen hittar Piper också ledtrådar som pekar på andra fantasyvarelser. Dessutom bråkar småälvorna hela tiden och Piper irriteras som vanligt på sina släktingar.
Det är till exempel så, vilket jag, och antagligen de flesta läsarna, tycker är kul, att hennes familj utan någon som helst förvåning accepterar Aelveron. När Piper protesterar påpekar en familjemedlem att han ju i alla fall har större anledning än de flesta att tro sig vara en alv – han ser ju ut som en. Pipers lillebror väser ilsket att den där snyggingen aldrig ska få träffa hans flickvän.
Till slut löser Piper fallet, räddar Faerie och sin egen värld, och lyckas ge mormors spöke frid. Inte dåligt för en arbetslös författare. Och efter allt det har hon fortfarande kvar Faerie på sin egen bakgård och sitt jobb i bokhandeln.
Läs boken, du kommer att tycka om den. Den är både rolig, spännande, intressant och romantisk.
Denna titel finns ännu inte hos Bokus, men här finns en annan av henne
The Invisible Ring av Anne Bishop
Här kommer nästa bok i min serie om mina favoritböcker. The Invisible Ring av Anne Bishop. Den utspelar sig i en värld som hon visst har skrivit om tidigare. Det finns en hel serie. Den har jag av olika skäl inte läst (än?). Men den här fristående boken är väl värd att läsa.
Världen den utspelar sig i upplever jag som ganska mörk. Det finns två ”arter” av människor, Blood – som lever väldigt länge – flera hundra år i alla fall, och så ”vanliga” människor. Om jag har fattat det hela rätt, kan båda typerna ha magiska krafter.
Det finns en hel intressant mytologi eller vad man nu ska kalla det, bakom alltihop. Jag kan nämna ett par detaljer. En tjej måste ha sin s k virgin night (jungfrunatt) då hon förlorar oskulden till en erfarnare man. Han bör helst tillhöra en högre magisk nivå. Då kan han hålla henne tillbaka bättre. Det där låter kanske lite anti-feministiskt, men det är det faktiskt inte. Efter sin virgin night har tjejen uppnått sin vuxna magiska nivå, som oftast är högre än den mannen som hjälpte henne av med oskulden har.
Om mannen som ska hjälpa tjejen genom sin virgin night misslyckas, och hon tar skada, blir hon trasig på något sätt. Hon får sitt liv förstört och hennes krafter blir försvagade. Det där kan tyvärr sättas i system av hänsynslösa män.
Den som har magiska krafter har också en sorts ’inventory’ – något som de som spelar dataspel nog känner igen. Man kan alltså bära omkring en del saker osynligt.
Boken börjar med att en relativt ung man säljs på en slavauktion. Det ska vara som en sorts straff för honom. Han förslavades för omkring tio år sedan när han blev förförd av en ond, men sexig kvinna. Hon satte då på honom en slavring (gissa var den sitter…!) Efter det var han tvungen att lyda henne. Han blev en sk pleasure slave – alltså en typ av sexslav.
När han till slut fick nog av förnedringen hon och hennes älskare utsatte honom för dödade han dem. Nu ska han alltså säljas till någon annan.
Han köps av en ökänd häxa som brukar köpa upp slavar och föra dem genom svår terräng hem till sitt land. De där slavarna försvinner sedan spårlöst, och alla utgår från att de blir dödade, antagligen på ett fruktansvärt sätt. Redan när hon väljer ut honom, byter hon ut hans slavring, som tydligen kan göra honom fruktansvärt illa, om han inte lyder, mot en annan, osynlig. Titelns ring.
Men häxan är varken den han tror hon är, eller ond. Det finns däremot en ond häxa, som har en egen pleasure slave som är Blood – alltså långlivad. Han kallas för sadisten för han hatar kvinnor (överklasskvinnor som hans ägare, inte tjänare och andra slavar.) Men egentligen är han helare – någon form av läkare. Han bär också en slavring – på samma ställe som huvudpersonen. Hans ägare är fienden som jagar huvudpersonerna genom hela boken.
Han kommer in i handlingen lite senare, men man vet att huvudpersonen och han känner varandra, för den som tillhör Blood har lärt upp den yngre sexslaven, så han lättare ska stå ut.
Häxan som köpt upp huvudpersonen har köpt några andra slavar också och tillsammans ger sig allihop iväg på sin farliga resa. Under resans gång upptäcker huvudpersonen en massa saker. Bland annat blir han kär i häxan, som är mycket yngre än man tidigare har trott. Häxor kan uppenbarligen maskera sig så de ser yngre och snyggare ut.
Hon är inte ond alls, som sagt, utan vill bara rädda så många slavar, och dessutom djur, som möjligt.
Den som har läst min blogg tidigare, förstår nog att jag tycker jättemycket om den här boken, trots att den kan vara ganska mörk, som sagt.
Jag ska inte gå in på vad som händer mera, men det lurar många faror på huvudpersonernas väg genom vildmarken.
Det här är en intressant, men ibland hemsk bok, med många minnesvärda karaktärer. Läs den, men bara om du tycker om den här typen av fantasy. Om du gillar det gamla vanliga, där tjejer blir våldtagna och förslavade, kan du låta bli.
Ursula Le Guin 2
Nu tänkte jag att det var dags att fortsätta mina kommentarer av Ursula LeGuins Övärlden-serie. Det blev ju till slut tre böcker till i serien, fast i många år trodde man att det inte skulle bli några fler. Den yttersta stranden verkade vara en typisk ”sistabok” i en serie. Inga direkta lösa trådar.
Hur som helst, efter många år kom det alltså en bok till i serien, helt oväntat – Tehanu. Den gången var det visst meningen att det skulle bli sista delen i serien. Som jag nämnde tidigare tog författaren upp mer om kvinnornas ställning i Övärlden.
Tenar från Gravkamrarna i Atuan dyker upp i den här boken igen. Nu är hon äldre och änka, vilket innebär att hon är mer eller mindre osynlig. Hon blir utkastad från sitt hem av sonen som återvänder oväntat efter många års frånvaro. Han har varit till sjöss. En gammal trollkarl har testamenterat sitt hus till Tenar, så hon flyttar dit istället.
Hon har på ett sätt fått gå i lära hos trollkarlen så nu är hon en ganska bra helare. En dag kallas hon ut för att ta hand om en liten flicka som har svåra brännskador. Det visar sig också att hon har blivit sexuellt utnyttjad och övergiven av sin familj. Männen som utnyttjade henne verkar ha varit medlemmar av hennes familj. Men egentligen har hon ett helt annat ursprung.
Tehanu – den lilla flickan – överlever och blir kvar hos Tenar men är numera väldigt blyg och tyst.
Jag inser plötsligt att jag inte kommer ihåg hela handlingen så bra. Det är några år sedan jag läste boken sist. Hur som helst får Tenar en förbannelse över sig och Ged också. Han har ju kommit tillbaka till henne och bor tillsammans med henne, efter att förlorat sina krafter. Tyvärr betyder det att han inte kan hjälpa Tenar.
Hjälpen kommer istället från ett oväntat håll. Till slut får Tenar och Ged veta vilket ursprung Tehanu verkligen har.
Berättelser från Övärlden är en samling kortare berättelser som man kan höra på namnet. En av dem är längre än de andra. Den handlar om en flicka som vill bryta det manliga monopolet på utbildning i magi. Det lyckas inte, men då har hela världen ändrat sig drastiskt. Man får intrycket att mer är på väg. En riktig revolution.
Det är vad som händer i den absolut allra sista boken – Burna av en annan vind. Där får man en förklaring till vart drakarna har tagit vägen. Fast det fanns några få kvar när Ged blev Drakmästare. Det betyder helt enkelt någon som drakar talar med.
Som jag nämnt tidigare är Geds kultur baserad på magi – andra kulturer också, men deras är speciellt på ett viktigt sätt. Det har något att göra med deras fruktansvärda dödsrike. För länge sedan ingicks en pakt, men det fungerar inte längre. Förresten, vem vill hamna i ett sådant hemskt dödsrike?
Jag ska inte gå in på för många detaljer om den här boken. Läs den själv. Vad jag kan nämna är att den är ännu mörkare och mer ”vuxen” än de andra böckerna tillsammans, utom Tehanu. Den hade jag inte velat läsa när jag var omkring 11 år. Sexåriga flickor som blir våldtagna för att de är annorlunda. Det är ju sånt man drömmer mardrömmar om. Och den här boken är ganska lik en mardröm också.
Som jag nämnde tidigare, är till och med Ged rädd för dödsriket. Den här gången har han inget hopp alls om att undkomma med livet i behåll eller ens sin själ.
Men jag kan också berätta att jag avskyr böcker med olyckliga slut, och jag kan rekommendera den här boken, så du kan ju dra dina egna slutsatser av det. 
För det mesta när en serie visar sig bli lång – fler än tre till fyra böcker – brukar jag bli väldigt misstänksam. Lyckligtvis hade jag ingen anledning till det. Jag ångrar definitivt inte att jag läste hela serien och jag vet att jag kommer att läsa om den flera gånger. Vem som helst som tycker om välskriven fantasy borde uppskatta serien om Övärlden.
Bara en varning. Som jag redan påpekat ett par gånger är en del av böckerna väldigt mörka och tragiska. Trots det kan jag inte säga att de är deprimerande.
Jag kunde bara inte sluta läsa, för jag hade fäst mig så vid Ged och Tenar och Tehanu och jag ville veta hur det gick för dem. Ursula LeGuin kan verkligen vara stolt över vad hon åstadkommit. Det skulle jag ha varit om det hade varit jag. Om du inte har läst de här böckerna än, har du något att se fram emot. Sätt igång. jag är riktigt avundsjuk på dig.
Ursula LeGuin 1
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Ett litet bibliotek som antagligen är nedlagt nu. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig.
Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Ganska snart köpte jag själv hela serien – då bestod den av tre böcker. Numera finns det några till.
Här har Ursula LeGuin skapat en fascinerande värld. Den är så väl uträknad och genomtänkt att man verkligen kan föreställa sig hela världen och de olika kulturerna.
Första boken, Trollkarlen från Övärlden, handlar om en liten getvaktande pojke vars mamma dör när han är liten. Ged visar sig ha talang för magi och får så småningom hjälpa byhäxan. En dag anfaller fiender ön han bor på och med hjälp av list och lite magi lyckas han rädda sin by. Då skickas han iväg för att gå i lära hos en trollkarl.
Ged träffar där en flicka som han försöker imponera på, och råkar illa ut. Magikern han går i lära hos skickar honom då till trollkarlsskolan Roke.
Men skuggan Ged släppt lös följer honom överallt. Resten av boken handlar om hur Ged lyckas rätta till det onda han orsakat i ungdomlig oförstånd.
Nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, handlar om en ung prästinna utan namn. Hon tjänar namnlösa gudar och lever ett tråkigt och lite skrämmande liv. En dag dyker det upp en man – de enda män hon tidigare sett är eunucker, utom vissa krigare som hon sett på håll. Hon blir genast fascinerad av mannen som vågat tränga sig in i det allra heligaste.
Hennes uppgift är att döda mannen, men hon känner sig konstigt ovillig att göra det. Hon kan inte motstå att söka upp honom och prata med honom, trots att hon inte borde göra det. Arha – den ätna – kan inte glömma honom och så småningom leder det till en stor omvälvning i hennes liv. Ged – för det är Ged som dykt upp igen, nu som Ärkemagikern från Roke – ger henne tillbaka hennes namn och för henne bort från gravkamrarna där hon tillbringat hela livet, så långt tillbaka hon kan minnas.
Ged hade ett uppdrag, som han lyckas fullfölja, samtidigt som han hjälper Tenar – den före detta prästinnan.
Man anar att hon blivit förälskad i honom, men en trollkarl måste leva i celibat så han lämnar henne. Visserligen blir det i en ganska fördelaktig situation, men livet för en kvinna är inte särskilt positivt någonstans i Övärlden.
Tredje boken, Den yttersta stranden, är betydligt mörkare. Magin börjar sina i Övärlden. Efter som allt är genomsyrat av magin, går inget annat så bra heller. Ged får sällskap av en ung prins som fått i uppdrag att försöka rädda sitt land. Snart upptäcker Ged att det som händer inte skett av en slump. Någon ligger bakom krisen. Spåren leder honom hela vägen till dödsriket. Det är en fruktansvärd värld, där mamman inte bryr sig om sitt barn och allt är uttorkat och dammigt. En ändlös tillvaro av plågor. Till och med en trollkarl är rädd för döden.
Men eftersom det finns fler böcker i serien inser du nog att Ged på något sätt klarar sig. Han går dock inte oförändrad ur upplevelsen. När allt är över är hans hår grått och hans krafter uttömda. Istället är det den unge kungasonen som stiger fram som en ny typ av härskare – magikerkungen.
Ged förs medvetslös till Tenars hem. Hon har hunnit med att gifta sig, få barn och bli änka. Eftersom Ged förlorat sina krafter får han älska en kvinna.
Jag återkommer till resten av böckerna i serien.
Om du tycker om väl utvecklade fantasyvärldar med en hel mytologi och historia, och – en viktig detalj – kartor, kommer du nog att uppskatta Ursula LeGuins Övärlden-serie. Karaktärerna är minnesvärda och man har lätt för att tycka om dem.
Första boken är på många sätt mer en barn/ungdomsbok än de övriga.
Andra boken, Gravkamrarna i Atuan är på ett sätt en kärlekshistoria, väldigt romantisk och sorglig, men om du inte tycker om det, så är den också mycket annat.
Den tredje boken är mer vuxen och som sagt, mörk. Dödsskräcken är påtaglig. Man förstår vad som väntar Ged och de andra i hans värld – fast inte Tenar – hon kommer från en annan kultur, och av någon anledning innebär det att hon inte behöver frukta det otäcka dödsriket.
Man lever sig verkligen in i Övärlden och fascineras av de olika öarna med sina kulturer. Det finns till och med människor som lever hela sina liv ute på öppna havet. Alltsammans skildras skickligt och medryckande av LeGuin.
Om jag ska nämna något som jag upplever som negativt, är det att hela Övärlden är ganska kvinnofientlig. All fast egendom ägs av män. Kvinnor räknas knappast, mer än som barnaföderskor och arbetare.I början kommenterar inte författaren det här på något sätt. Man får intrycket av att hon tar det som självklart. Det kanske inte är så konstigt. Hon är född på 1920-talet..
Längre fram i serien verkar det som hon fått upp ögonen för det här problemet och man får lite synpunkter på det, utifrån Tenars synvinkel. Det blir mer i de böcker jag ska berätta om senare.
Den här serien är bland mina absoluta favoriter, så jag vågar mig på att rekommendera den. Hoppas du kommer att ha lika mycket nöje av den som jag har haft och fortfarande har.
