Törnrosens nyckel
Jag läste nyligen Törnrosens nyckel, av Tone Almhjell. Enligt en recension av en norskspråkig tjej, var det engelska originalets språk inte så bra. Det kan jag inte uttala mig om. Jag läste den svenska översättningen. Den var så pass bra att jag lät mig luras. Jag trodde att det var en bok med svenska som originalspråk (eller kanske finlandssvenska), detta för att miljön i boken så tydligt kändes nordlig.
Det känns lite konstigt att en norsk författare skulle försöka sig på att skriva en bok på engelska. Jag måste erkänna att jag uppfattar min egen engelska som riktigt bra, men jag skulle själv aldrig våga mig på att skriva en bok som ska ges ut av ett förlag på ett annat språk än mitt eget. Däremot skriver jag utan att skämmas blogginlägg, kortare noveller och fanfiction på engelska och i undantagsfall enkla kommentarer i diskussioner på franska. Någon enstaka gång har jag också chattat (hjälpligt) på tyska, italienska och spanska. Bara en liten utvikning. 
Bortsett från det underliggande sorgliga temat (död och att förlora någon man tycker om), var det här en spännande och välskriven bok. Boken bygger på en mycket intressant idé – en särskild värld dit barns döda sällskapsdjur kommer. Men den världen hotas av en livsfarlig fiende och huvudpersonen – Lin (eller Lindelin) Rosenquist som har fått sitt namn från en gammal sång, kommer till undsättning. Hon tillhör en liten grupp barn, Törnroser, som kan resa till djurens värld för att rädda dem från faror. I sin kamp för att rädda djurens värld, har hon glädje av sina trolljägartalanger hemifrån gården hon kommer ifrån.
I sin nya värld, växer djuren till ungefär människostorlek och kan då också prata människospråk. Det är en fascinerande, ja rentav oemotståndlig idé. Tänk att en dag få möta sina älsklingar igen och få prata med dem. Jag blir riktigt tårögd vid tanken.
I stort sett slutar boken lyckligt och det är åtminstone viktigt för mig och kanske också för de barn boken är skriven för i första hand. Men jag måste erkänna att en av ”fienderna”, tyckte jag väldigt synd om och önskar att det hade kunnat sluta annorlunda för honom.
Dessutom, en liten reflektion – boken verkar förutsätta att bara barn älskar sina sällskapsdjur och saknar dem. Det finns faktiskt vuxna (så att säga – hihi) som också gör det. Kanske mer än många barn, faktiskt.
Djur är viktiga!
Älskar du djur? Visa ditt stöd för dem här. (Obs! På engelska.)
Djur är viktiga
Jag skrev just på här. Kan inte du göra det också?
Känner primater medlidande?
Jag tyckte att den här artikeln var väldigt intressant, och oavsett vad den kom fram till skulle jag ha svarat ja. Det är tydligt att andra djur kan känna medlidande, så varför inte primaterna, våra närmaste släktingar?
Delfiner tänker djupa tankar
Jag läste just en intressant artikel om delfiner. Det verkar som om ju mer vi lär oss om delfiner, desto mer intelligenta visar de sig vara. Vilket är en anledning till att jag blir totalt knäckt när jag läser om grymhet mot dem eller vilken annan valart som helst (nej, vilken art som helst, utom möjligen riktigt onda expemplar av homo sapiens…).
Hundar vägrar vara med om de blir orättvist behandlade
I den här artikeln beskrivs en serie experiment. Dessa experiment visar att hundar, precis som människor och primater, har en känsla för rättvisa och reagerar när de känner sig orättvist behandlade. Det här är ingen överraskning för mig. Vi har haft hundar i min familj sen jag var fem år och de verkar definitivt bli avundsjuka på varandra och kräva sin rätt på sitt eget sätt.
Häromdagen läste jag att en annan forskare påstår att katter inte ”bryr” sig om sina människor. Jag undrar vad hon bygger det antagandet på. Vi har haft katter sen jag var nitton, flera stycken, och de flesta av dem verkar definitivt bry sig, men några av dem verkar bry sig lite mindre. Om ingen katt över huvud taget bryr sig, och bara spelar teater, för att lura oss att tro att de gör det, varför göra sig det besväret, när andra katter får mat och husrum och får gå till veterinären om det behövs, utan att fejka tillgivenhet? Jag tror att det är att överskatta deras skådespelartalang lite grand.
Får man vara hundrädd?
Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.
Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.
Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?
I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.
Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)
En typisk situation är som följer:
Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.
En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.
Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.
Min familj
ag älskar dem så mycket att det nästan får mig att gråta. Mina bebisar – mina adopterade bebisar. Varje gång jag ser på Flavio, har jag svårt att låta bli att tänka på att han och hans bror Fidelio egentligen skulle ha varit döda.När min lhasa apsotjej, Fiammetta, var riktigt dålig och behövde opereras, tog vi naturligtvis med henne till veterinären. Där råkade vi höra en gammal kvinna beställa tid för att avliva två kattungar. Det där är något som jag och min familj bara inte står ut med. Om vi var rika som – vilken hjärndöd arvtagerska som helst – skulle vi antagligen rädda tusentals katter och hundar och antagligen andra djur också. Tyvärr är vi inte det. Men de där två, dem kunde vi rädda, så vi gjorde det.
Han är en helt underbar liten kille. Varje gång han ser mig pratar han med mig. Jag menar allvar. Han har en jättegullig röst och han kommer alltid bort till mig och pratar en stund. Precis som andra katter spinner han också, men det är hans jamanden som är unika.
Fiammetta påminner mig om Felicia, som bara fick leva mindre än tre år. En ärftlig defekt. Det krossade mitt hjärta. Jag vet att de här två lhasa apsotjejerna skulle ha blivit bästisar, fast de är helt olika för att vara apso.
Rafael och Orlando påminner mig också om andra, som inte är här hos mig längre. Om jag tänker för mycket på dem, får det mig att gråta eller nära på, så jag försöker att inte göra det.
De inte bara tvingar mig att fortsätta leva, utan också att vara mer eller mindre aktiv, så jag kan ta hand om dem. Mitt liv skulle inte vara som det är nu, utan dem.
Det är klart att man kan säga samma sak om min mamma och syster. Ibland oroar jag mig så mycket för dem att det får mig att gråta, eller nära på.
Nej, det här blir lite för emo. Bäst att sluta. För att sammanfatta: Jag älskar verkligen min familj. Om du nu ville veta det. 
Och hur var det förr då?
Fast jag är väldigt intresserad av historia, gör mina studier mig ganska deprimerad. Jag läste ett exempel på vår medeltida moral taget ur Västgötalagen. Det handlade om när en ”lekare” dvs underhållare hade blivit slagen på en marknad. Den enda ”rättvisa” han kunde få var att man rakade en bit av svansen på en kviga – märk väl en kviga, inte en tjurkalv – och smetade på fett. Sen fick lekaren hålla sig kvar vid svansen och försöka hålla sig på benen – för hans fötter skulle också vara nerkladdade med fett. I lagkapitlet förekom också några rader om en trälkvinna, och det var naturligtvis inte till trälkvinnans fördel. Med andra ord, löst folk som underhållare, kvinnor och djur, skulle inte vänta sig någon rättvisa alls. Det enda som hänt sedan dess är att lekarna har fått fler rättigheter, om de är män i alla fall…
