Historiska personer
Serenissima fick mig att fundera lite på om det finns någon historisk person som jag (kanske) skulle vilja vara ihop med. Det slog mig att det är jättesvårt att avgöra, även om man naturligtvis inte skulle kunna komma och kräva av mig att verkligen bli ihop med killen ifråga. Haha.
Det är nog faktiskt ungefär samma sak som att träffa någon nutida verklig person/kändis. Hur kan jag veta att han faktiskt är så underbar i verkligheten som han verkar i medierna?
Jag kom i alla fall fram till slutsatsen att jag antagligen inte skulle vilja bli ihop med Shakespeare, i alla fall inte om man ska gå efter hans mest berömda porträtt. Inte riktigt min typ.
Det vore nog lättare att fundera på om jag skulle vilja träffa de här personerna på riktigt. Bara för att prata med dem eller till och med bara se dem på ganska nära håll. Det vore nog lite enklare. I så fall skulle nog Shakespeare vara med på min lista. Jag lägger nog till den romerske kejsaren Trajanus också. (Fast kulturchocken blir nog enormt stor). Dessutom Raoul Wallenberg, för att jag råkade komma på att tänka på honom.Fast bara så här är det ganska svårt att veta. Vem skulle vara intressant att träffa?
Eftersom det nu bara gäller att träffas och prata, eller till och med bara att se någon på håll måste jag väl lägga till kvinnor också. Varför inte?
Så kanske Anne Frank. Fast jag har läst att hon nog inte var den typen av tjej jag skulle vilja träffa. För tuff och utåtriktad.
Kanske Corinna, Christine de Pizan, Jane Austen. George Bernard Shaw. Kanske Joe Hill. Jag har hört att han var ganska snygg. Men han kanske var en skitstövel mot kvinnor? Och även om vi på något magiskt, mystiskt sätt kom att hamna i samma tid, skulle han säkert inte lägga märke till mig.
Än skyddar mörkret
Jag har just läst färdigt Än skyddar natten av Anna Lihammer. Precis som första boken i serien Medan mörket faller var den här bra, fast kanske lite mer som en vanlig deckare. Hur som helst, det är ju numera rätt sällsynt att svenska deckare har (tillräckligt) sympatiska huvudpersoner. De här kan man nog säga är det, trots alla deras personliga problem och hemligheter. Också den här gången är fienden nazister och stämningen är lika hotfull som tidigare. Det läskiga är att man känner igen sig, idag. Kul i alla fall med en så skicklig och påläst författare. Det är man inte bortskämd med nuförtiden.
Man kanske kan sammanfatta boken så här:
En bebis är försvunnen. Det är en kamp mot klockan att hitta henne innan det är för sent. Och trots att man har flera potentiella förövare är det inte förrän i slutet som man får veta vem som verkligen är skyldig.
Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Nya fandom
Jag tänkte nämna några av mina nya fandom – som jag inte nödvändigtvis kommer att skriva fic om – men fandom som jag tycker bra om på ett eller annat sätt. Antagligen kommer jag att skriva recensioner om de flesta av dem.
Mr Selfridge
Mord i Paradiset
Bletchley Circle
VikingsHill
Sherlock
Miss Fisher’s Murder Mysteries
VikingsHill är en ungdomsserie som är ganska spännande, men med irriterande korta avsnitt – bara fem minuter varav en bit är en mycket kort förhandstitt på nästa veckas avsnitt. Serien handlar om en tonårstjej som flyttar till ett nytt bostadsområde som jag tycker är lite läskigt. Alla husen är exakt likadana och området verkar vara helt dött hela tiden. Man ser bara tonåringar på väg till och från skolan. Den nya tjejen har en mystisk bakgrund och allt blir mer mystiskt när hon börjar skolan. Alla stirrar och viskar om henne. Till slut får hon veta att det har funnits en tjej som var exakt lik henne, en tjej som försvann fem månader tidigare. Hon lär känna några andra tonåringar och försöker ta reda på vad som ligger bakom mysteriet, men ingen verkar vara den de borde vara och hon vet inte vem hon kan lita på. I alla fall är det inte de maskerade människor som dyker upp och stannar ett tag och stirrar på henne. Serien går enbart online. Det gillar jag, men numera går ju alla serier, mer eller mindre, på nätet och det är väldigt praktiskt för mig. Jag klarar visst inte att passa sändningstider längre.. 😉 Här hittar du en bild från serien.
Eftersom jag är ganska säker på att de flesta känner till Sherlock ska jag bara nämna att jag verkligen tyckte om sista avsnittet i tredje säsongen. Jag var inte säker på att jag skulle göra det, men det gjorde jag.
Ifall du inte känner till serien, är Miss Fisher’s Murder Mysteries en riktigt intressant australiensisk deckarserie om en kvinna som löser mysterier i 1920-talets Melbourne, med hjälp av sin piga Dot, två poliser, två taxichaufförer och en kvinnlig läkare. Phryne Fisher har en intressant bakgrund, en del av den ganska mörk, men nu lever hon livets glada dagar, festar och jagar killar, när hon inte är ute och löser mysterier och skipar rättvisa för brottsoffer. Hon är också en tidig feminist.
Jag antar att de flesta också känner till resten av de här serierna, men för den som inte är det ska jag nämna lite om varje.
Mr Selfridge är en historisk serie om mannen som grundade varuhuset Selfridges i London. I andra säsongen har producenterna slutat försöka gå efter den verklige Selfridges liv, för man känner till förhållandevis lite om honom. Det verkar vara en fördel. Den här säsongen verkar vara ännu bättre än den förra.
Mord i paradiset är, precis som väntat, en polisserie, med lite komedi. Den utspelar sig på en tropisk ö. Här finns också en jättesnygg polis – Fidel Best (spelad av Gary Carr, känd från Downton Abbey) – men jag tycker faktiskt om de andra poliserna också.
Bletchley Circle handlar om en grupp kvinnor som arbetade på Bletchley Park under kriget. De är mer eller mindre genier när det gäller att knäcka koder. Nu har de svårt att anpassa sig till livet i efterkrigsengland och den påtvingade sysslolösheten så de börjar lösa mordgåtor.
Det är ingen tillfällighet att hälften av de här serierna är historiska. Jag älskar verkligen genren. (Dessutom älskar jag science fiction, men det går inte mycket sånt på svensk tv. Inte för att jag ser så mycket på vår tv ändå. Netflix har varit en livräddare.)
Bletchley Circle är antagligen den serie jag tycker mest om, trots att jag nog aldrig kommer att skriva fanfic om den. Förresten tycker jag om (eller tyckte om) alla de här serierna.
Death of a Serpent av Susan Russo Anderson (En Serafina Florio-deckare)
Jag har just läst färdigt den här fascinerande historiska deckaren. Den utspelar sig på Sicilien på 1860-talet, en plats och en tid som är (mer eller mindre) helt ny för mig. Förutom när jag läste historia på universitetet har jag nog inte läst något från den här epoken och platsen.
Det jag verkligen tyckte om i den här boken, förutom den väldigt intressanta handlingen, var att jag tyckte om de flesta huvudpersonerna. På sista tiden har jag blivit besviken på så många böcker, därför att till och med ”de goda” har varit så extremt osympatiska. Det är svårt att komma in i handlingen i en bok där man hatar alla det handlar om. Men när det gäller den här boken hade jag inget problem alls med det.
Jag blev lite förvånad när jag insåg att en stor del av handlingen utspelade sig på en bordell. Men det blir så att man verkligen känner sympati för många av de som arbetar där, och det är inte bara att man tycker synd om ”flickorna”.
Deckaren är Serafina, som är barnmorska och nybliven änka med sju barn (ett har rymt hemifrån och en av dem är iväg på universitetet). Bordellmamman är Serafinas bästa kompis, och det är därför som hon åtar sig att utreda morden som har inträffat på bordellens yttertrappa. Någon verkar vara ute efter Rosa, bordellmamman, eller ligger något annat motiv bakom?
En av de få sakerna som faktiskt störde mig lite i den här mycket välskrivna boken, var att nästan ingen ifrågasätter att barnmorskan plötsligt har blivit detektiv. Det är bara två av hennes söner som ens kommenterar det!
En annan sak jag har undrat lite över är att allt är så modernt. Serafina har studerat på universitetet. Hon och hennes väninna och några av barnen åker på idylliska små utflykter med tåg. Alla verkar känna till väldigt mycket om vad som händer i Amerika, fast i rättvisans namn, emigrerar väldigt många sicilianare och många andra har antagligen släktingar där som håller kontakten regelbundet. Just det kanske inte är så förvånande egentligen. Men hur som helst, även om miljön är lite för modern, spelar det ingen roll. Det här var en så fantastisk läsupplevelse att jag inte vill ifrågasätta detaljerna. Författaren måste ha forskat ordentligt så det är väl troligast att hon vet mer om tiden och platsen än vad jag gör.
Jag kan definitivt rekommendera den här boken, för alla som tycker om historiska kriminalromaner.
Mera historia
Som en del av mina historiska blogginlägg, tänker jag skriva lite om en stad eller annat område här i Sverige. Jag kommer naturligtvis mest att fokusera på platsens historia, men det blir nog lite andra fakta också.
Trajanus
Den första historiska personen är den romerske kejsaren Trajanus. När jag läste Antikens kultur och samhällsliv, var han min favoritkejsare. Han verkade vara en trevlig person, som bara råkade leva i en svår tid. Ironiskt nog, fast han inte verkade tycka om krig och strider, var han den romerske kejsare som har fått den tvivelaktiga äran att uppnå romarrikets största utsträckning. Hans livsverk har dokumenterats på ett monument i Rom, Trajanuskolonnen. Där kan man följa hans karriär på vad som nästan kan beskrivas som en tecknad serie. På en del bilder av honom ser han ganska bra ut. De är antagligen från hans ungdom. Så här har ni honom, en av de få romerska kejsarna som inte ens de antika romerska skvallerskribenterna kunde gräva fram några skandaler om.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Mysterious Skin
När jag såg Mysterious Skin (lite brist på fantasi är det när man inte får en svensk titel, i Sverige, tycker jag), trodde jag faktiskt att det skulle vara mer UFO-relaterat.
Jag förstod att det skulle handla om barn som blev sexuellt utnyttjade så jag var ju lite förberedd på att den skulle vara hemsk. Det var den visserligen, men den var också fascinerande och gripande. Dessutom måste jag säga att jag uppskattade att det inte, som det nästan alltid brukar vara i böcker och filmer idag, var flickor som blev utnyttjade.
Jag vet inte vad jag ska säga om den här filmen egentligen. Den var väldigt bra och intressant, men också sorglig. Ändå hade den ett hoppfullt slut.
Jag kanske ska nämna lite om handlingen först. Huvudpersonen är Neil, en liten pojke som är son till en ensamstående mamma. Hon har olika pojkvänner och redan tidigt märker pojken att han blir sexuellt attraherad av mammans vuxna pojkvänner. Naturligtvis inte så att han vill ha en relation med dem, men han tittar gärna på när mamman har sex med dem.
En dag träffar han en man som visar sig vara betydligt mer intresserad av honom än andra vuxna män brukar vara. Det är hans baseballtränare. På den tiden – 1980-talet – var inte föräldrar misstänksamma på samma sätt som nu, så mamman är bara tacksam att det finns en manlig förebild i närheten som intresserar sig för hennes son.
Man förstår rätt snart att allt inte står rätt till med den här relationen. Jag läste att pojkarna som spelar två av huvudpersonerna som små, aldrig fick veta sanningen om vad filmen handlade om. De fick tro att det gällde pojkar som blev bortrövade av aliens. I en speciell scen vet jag inte hur det var möjligt att upprätthålla lögnen.
Neil har en bästa kompis (en faghag), Wendy, som hänger med på alla hans äventyr, tills hon försvinner iväg till New York for att få ett bättre, och intressantare liv. Typiskt för filmen är att fast hon ”bara” blir servitris är det inte hon som blir utnyttjad, utan hon klarar sig bra.
De har en kompis till, Eric, en uppenbar bög, men som själv aldrig blivit utnyttjad som liten, och som därför inte är lika störd i sitt beteende som Neil. När Neil (som Eric är kär i) försvinner till New York for att hälsa på Wendy, lär Eric känna en annan kille, Brian, som verkar totalt asexuell. De blir kompisar, men Eric förstår snart att hans nye vän letar efter svar på vad som hände honom som liten. Han har mystiska minnesluckor och råkar ibland ut för näsblod utan någon förståelig anledning. Det visar sig att de två pojkarna – Neil och Brian – har något gemensamt.
Jag ska inte berätta hur det går i filmen, men jag tycker ändå att det inte slutar så olyckligt som man kunde vänta sig, trots att det handlar om småpojkar som blir sexuellt utnyttjade, en ung kille som säljer sex till äldre män och innehåller en homosexuell våldtäktsscen. En varning för den senare. Det ser verkligen otäckt ut.
Istället vill jag nämna en biroll. Brian träffar under sitt sökande på en kvinna som tror att hon har blivit bortrövad av aliens. Avalyn Friesen. Hon är en verkligt tragisk figur, som kan framstå som komisk, men jag tycker i alla fall fruktansvärt synd om henne. Man anar att hon också har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och att hon inte klarat av att minnas det och istället skapat en massa långsökta förklaringar till det som inte går ihop i hennes minnen. Det är en väldigt bra rollprestation, tycker jag.
Alla skådespelarna gör för övrigt ett väldigt bra jobb. De har synts i andra filmer och tv-serier tidigare. Neil som vuxen spelas av Joseph Gordon-Levitt, från Tredje klotet från solen. Wendy (som vuxen) spelas av Michelle Trachtenberg, känd från Harriet, spion och Buffy. Hon som spelar den tragiska Avalyn, har varit med i 24.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen, men tänk på att det finns en del otäcka scener i den.
