Farligt att förtära av Maria Lang
Eftersom flera av deckarförfattaren Maria Langs böcker har nyutgivits, tänkte jag börja läsa dem. Olyckligtvis finns ingen nummerordning i ”baksidestexten” på bibliotekets eböcker. Jag försökte välja den första boken men råkade få bok nummer två. Men det gick i alla fall ganska bra. Händelser i bok nr 1 (Mördaren ljuger inte ensam) nämndes bara i förbigående och inte på något sätt som förstör behållningen med att läsa boken.
Nu har jag alltså läst Farligt att förtära, den andra boken i serien om Puck (och Einar) Bure och Christer Wijk. Puck är huvudpersonen i boken – ”jag” i berättelsen, Einar är först Pucks fästman och så småningom blir han hennes äkta man i senare böcker. Hans gamle kompis Christer Wijk är polis.
Jag vet inte än vad som hände i första boken mer än att Puck troligtvis lärde känna Einar och Christer. I Farligt att förtära är Puck lärarvikarie på ett läroverk inne i Stockholm. Där arbetar redan Einar.
Det visar sig genast att här finns en samling något ovanliga personer. Mest är det lärare och andra ”vuxna”, men också ett par elever. Einar Bure har skrivit en teaterpjäs som sistaårseleverna, de blivande studenterna, abiturienterna, som det tydligen hette i slutet av fyrtiotalet, ska spela upp alldeles innan studenten. Därför finns också en ung regissör och en konstnär som gjort kulisserna.
Puck ska egentligen bara vikariera ett par veckor, och har naturligtvis fått jobbet för att hennes fästman är fast anställd. Under tiden bor Puck i en lägenhet på själva skolan. Hon får också hastigt och lustigt en rumskamrat, som Einar verkar vara lite för svag för. Det är också många andra som är intresserade av tjejen.
Snart märker man att alla de inblandade har olika typer av relationer sins emellan och det finns mycket ovänskap, kanske rentav hat mellan dem, men också kärlek eller sexuella relationer.
Det blir mycket prat om sex, på för oss nutidsmänniskor lite konstigt språk. Jag fick slå upp författaren på Wikipedia, för jag trodde ett ögonblick att den här deckaren kanske hade skrivits under Maria Langs (Dagmar Lange) studietid. Men det var inte så. Hon är 35 år gammal men verkar ändå väldigt fixerad vid sex. Kanske ansågs det lite speciellt och vågat att skriva så. Ärligt talat blir det lite tröttsamt. Alla antydningar som görs så mycket av men man får inte läsa något i klartext.
Själva deckargåtan är ganska komplicerad och fungerar bra. Om man bortser från allt tröttsamt prat om sex, är det här en intressant och spännande bok. Även om man inte kan räkna den till kategorin ”historiska” deckare, så är i alla fall jag fascinerad av att se hur gymnasiet och samhället i allmänhet fungerade på den tiden.
Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese
Jag har just läst färdigt eboken Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese.
Från början verkade det här vara en väldigt enkel, men ganska rolig fantasyberättelse, men efter ett tag insåg jag det fanns mer att hämta. Berättelsen blev mer komplicerad men fortfarande, ganska rolig, och det är ok för mig. Kortfattat, är det här historien om en ung prins, Donald, som reser omkring i sin pappas kungadöme (och ett grannland) i undervisningssyfte. Han har med sig en guide/livvakt som är en gammal soldat med en mycket pessimistisk syn på livet. Efter hand får Donald fler vänner. det visar sig att det pågår mycket mer i den här världen än jag trodde från början. En av Donalds nya vänner är egentligen en flera tusen år gammal android. En av de andra är en lika gammal robothund (eller kanske en ”canoid” – eftersom hunden är väldigt lik en riktig/biologisk hund). Allt handlar om Donalds självpåtagna uppdrag att förhindra ett onödigt krig mellan hans land och grannlandet (befolkat av dvärgar) Gotrox. Till att börja med verkar det som hans uppdrag är hopplöst, men Donald kan bara inte tänka sig att ge upp och hans vänner gör sitt bästa för att hjälpa honom.
I stort sett är det här en välskriven och fascinerande men ganska enkel berättelse. Mitt enda problem är grammatiken – författaren verkar ha en oförklarlig motvilja mot perfekttempuset. Det förekommer bara i en del dialog. Utan undantag har författaren valt att byta ut perfekt mot imperfekt. Det irriterade mig. Jag började formulera om varje mening inne i huvudet, till vad jag tyckte var rätt. I övrigt var det här en rolig, lättsam läsupplevelse med många sympatiska och roliga personer.
Hur skriver man en bokrecension? | Språkligt
Bokrecensioner kan se väldigt olika ut rent språkmässigt. En del väljer att skriva väldigt enkla och tydliga recensioner med få utsvävningar och utsmyckningar, medan andra skriver mer kreativt och berättande. Det finns dock ett visst format man bör följa för att få med det innehåll som behövs i en recension, det innehåll som läsaren ofta vill få ut av recensionen.
Kristina Appelqvists kriminalromaner
Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Kristina Appelqvist skriver en serie deckare som utspelar sig på ”Västgöta Universitet” (i verkligheten Högskolan i Skövde). Huvudpersonen är Emma Lundgren som just har blivit rektor på universitetet.
Det här är en helt okej serie deckare, med övervägande sympatiska huvudpersoner. Att jag betonar det så mycket beror på att det för mig är väldigt viktigt att man kan tycka om huvudpersonerna i boken. Annars är det väldigt svårt för mig att ryckas med av en annars aldrig så välskriven handling.
Huvudattraktionen för mig är i vilket fall som helst att böckerna utspelar sig i en stad och på en högskola där jag själv har läst.
Det finns ju kriminalromaner som utspelar sig i Norrland, Västerås, Skåne, på Öland, Gotland och naturligtvis i Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Bohuslän, men det här är (mer eller mindre) första gången någon utspelar sig i Västergötland. Camilla Ceders deckare utspelar sig visserligen tekniskt sett i Västergötland, men eftersom det är alldeles utanför Göteborg, så räknar jag hennes böcker till Göteborgsdeckarna.
Kristina Appelqvists böcker är inte jättespännande, men däremot intressanta och jag föredrar personligen bra mysterier, framför rafflande spänningsromaner.
Jag tycker särskilt mycket om igenkänningsfaktorn – det vackra landskapet omkring Skövde och de välkända miljöerna på högskolan och i själva Skövde. Men jag vill också betona att det här är välskivna kriminalromaner. De är inte förutsägbara, som t ex Camilla Läckbergs böcker.
Death of a Serpent av Susan Russo Anderson (En Serafina Florio-deckare)
Jag har just läst färdigt den här fascinerande historiska deckaren. Den utspelar sig på Sicilien på 1860-talet, en plats och en tid som är (mer eller mindre) helt ny för mig. Förutom när jag läste historia på universitetet har jag nog inte läst något från den här epoken och platsen.
Det jag verkligen tyckte om i den här boken, förutom den väldigt intressanta handlingen, var att jag tyckte om de flesta huvudpersonerna. På sista tiden har jag blivit besviken på så många böcker, därför att till och med ”de goda” har varit så extremt osympatiska. Det är svårt att komma in i handlingen i en bok där man hatar alla det handlar om. Men när det gäller den här boken hade jag inget problem alls med det.
Jag blev lite förvånad när jag insåg att en stor del av handlingen utspelade sig på en bordell. Men det blir så att man verkligen känner sympati för många av de som arbetar där, och det är inte bara att man tycker synd om ”flickorna”.
Deckaren är Serafina, som är barnmorska och nybliven änka med sju barn (ett har rymt hemifrån och en av dem är iväg på universitetet). Bordellmamman är Serafinas bästa kompis, och det är därför som hon åtar sig att utreda morden som har inträffat på bordellens yttertrappa. Någon verkar vara ute efter Rosa, bordellmamman, eller ligger något annat motiv bakom?
En av de få sakerna som faktiskt störde mig lite i den här mycket välskrivna boken, var att nästan ingen ifrågasätter att barnmorskan plötsligt har blivit detektiv. Det är bara två av hennes söner som ens kommenterar det!
En annan sak jag har undrat lite över är att allt är så modernt. Serafina har studerat på universitetet. Hon och hennes väninna och några av barnen åker på idylliska små utflykter med tåg. Alla verkar känna till väldigt mycket om vad som händer i Amerika, fast i rättvisans namn, emigrerar väldigt många sicilianare och många andra har antagligen släktingar där som håller kontakten regelbundet. Just det kanske inte är så förvånande egentligen. Men hur som helst, även om miljön är lite för modern, spelar det ingen roll. Det här var en så fantastisk läsupplevelse att jag inte vill ifrågasätta detaljerna. Författaren måste ha forskat ordentligt så det är väl troligast att hon vet mer om tiden och platsen än vad jag gör.
Jag kan definitivt rekommendera den här boken, för alla som tycker om historiska kriminalromaner.
Hespira av Matthew Hughes
Jag har just läst färdigt Matthew Hughes roman Hespira. Som i de första två böckerna i serien kretsar handlingen kring privatdetektiven Henghis Hapthorn. Han är lite egotrippad men ganska rolig. Boken (liksom de tidigare två i serien) innehåller flera underbart underliga och fascinerande detaljer, som det faktum att Hapthorns intuition har flyttat ut och bor numera i en annan kropp. Dessutom har motsvarigheten till en persondator förvandlats till ett gulligt litet djur som kallas en grinnet, som ser ut som en blandning av katt och apa.
Handlingen utspelar sig i vår världs ”näst sista” tidsålder, lite som i Jack Vances The Dying Earth, och är vetenskapsbaserad, men håller på att förvandlas till en era av ’sympathetic association’, det vill säga magi. Hapthorn ser inte fram emot det, utan sin intuition.
I den här boken åtar sig Hapthorn ett till synes enkelt fall, men det leder till oväntade komplikationer som tvingar Hapthorn att lämna jorden för en tid. Samtidigt träffar han en mystisk kvinna som förlorat minnet. Han tar henne med sig på sin resa. Under resans gång råkar Hapthorn och Hespira ut för mer mystiska händelser.
De två tidigare böckerna fungerade inte helt och hållet för mig, fast jag älskade en del av idéerna. Den här boken kändes mycket bättre för mig fast jag har en känsla av att det inte var något direkt fel på de andra två, jag bara föredrog handlingen i den här. Å andra sidan ser jag nu fram emot att läsa om hela serien. Då kanske jag kommer att känna annorlunda om de två tidigare böckerna. Det finns också en samling noveller om Hapthorn som jag nu har köpt och laddat ner. Oturligt nog för mig blev boken tillgänglig gratis bara omkring en vecka senare, och det kanske den fortfarande är.
Serien om Henghis Hapthorn tillhör till största delen genren science fiction, men är lite annorlunda än vanligt. Jag kan rekommendera dem för alla som tycker om science fiction, deckare och fantasy. Jag önskar det fanns fler böcker i serien och jag håller tummarna att Hughes kommer att skriva en (eller flera) till.
Den här boken fanns inte tillgänglig i pocket, som jag hade föredragit. Den fanns inte ens i hårda pärmar, utom till ett rent löjligt pris (från ungefär 90 dollar och uppåt). Först hade jag ingen aning om varför, men efter en digital konversation med författaren vet jag nu, och det är tyvärr oundvikligt. Det är synd, för jag har de två första böckerna i serien i pocket.
Recension av Letto (Bookeen Cybook Odyssey)
Eftersom den var med på bokrean och priset had sjunkit ganska mycket, bestämde jag mig för att det var dags att skaffa en Letto elleer Bookeen Cybook Odyssey som Letton bygger på. Ganska länge nu har jag velat ha en ebokläsare för att läsa låneböcker på.
Häromdagen kom Letton i brevlådan. Jag hade fått höra att jag skulle behöva gå och hämta den i en affär inne i stan, men tydligen gick den ner i vår brevlåda och det var ju naturligtvis väldigt smidigt.
Förväntansfullt packade jag upp den. Den låg i en riktigt fin ask som skulle se ut som en ’fysisk’ bok. En adapter till vägguttag fanns med, och det var ju också väldigt praktiskt. Jag visste inte vad jag skulle behöva beställa separat. Som det visade sig var det inte mycket, bara någon form av fodral och några skärmskydd, för att vara på den säkra sidan. Det kommer jag att gå in på senare.
Det är fantastiskt trevligt att äntligen kunna läsa på något med en lagom stor skärm. IOS-prylar är jättebra are great – när det gäller att chatta, prata och lyssna på musik – men mindre bra för att läsa längre texter.
Tyvärr måste jag komma till det negativa nu.
Först och främst måste jag säga att jag köpte Letton enbart för att läsa låneböcker, inget annat. Det kan jag inte betona tillräckligt mycket. Det visade sig att vara extremt komplicerat att föra över boken till Letton. Jag klarade det inte och blev tvungen att be min tekniskt kunniga syster om hjälp. Till slut efter många försök lyckades hon lista ut hur man gör det.
Jag hade läst recensioner som varnade för det här problemet, men tyvärr är det så att jag inte hade så mycket att välja på. I stort sett var det antingen att skaffa Letton eller att fortsätta läsa på min gamla iPod Touch. Så när priset sjönk med ungefär fyrahundra kronor, kände jag att jag borde skaffa den. Alternativet hade varit att köpa en Kobo Touch importerad från Tyskland, vilket antagligen skulle betyda en äldre modell och en som inte var i den färgen jag ville ha, eller skaffa en iPad MIni, som jag inte har råd med nu, och kanske aldrig kommer att ha råd med. Faktiskt kostar både en Kindle och en Letto med fodral och skärmskydd lite mindre än en iPad Mini utan fodral och skärmskydd! Så det här var ändå ett bra erbjudande.
Jag tycker bara synd om de köpare som inte kan få hjälp med att föra över låneböcker till sina Letto. Å andra sidan, kanske har de här personerna inte skaffat sina för att enbart läsa låneböcker? Tydligen är det så att om man bara vill köpa böcker från Adlibris är det jättelätt att föra över filerna. De ska visst mer eller mindre föra över sig själva. Så står det i alla fall på Adlibris sida.
En annan nackdel är att fast Cybook Odyssey har flera gratis böcker på mer än ett språk, förinstallerade – inklusive lexikon, om jag inte minns fel, så har Letton bara en eller två svenska klassiker och några aktuella gratisböcker (som jag inte är intresserad av att läsa), inget lexikon alls, men däremot en manual som tyvärr inte var till någon större nytta. Det som stod i den var lätt att komma på själv.
I rättvisans namn hade en del av problemen med mitt AdobeID att göra. Men oavsett det är det väldigt svårt att ladda ner Adobe Digital Editions, att auktorisera både Letton och datorn (bara det att komma ihåg lösenordet är svårt, tycker jag – vi har visst haft det här problemet förut, och då skaffade vi tydligen ett nytt ID). Kanske kommer allt det här att kännas lite mindre svårt när jag vant mig vid Letton.
Hur som helst, nu när jag har Letton och jag har fått en lånebok överförd, är jag inte så missnöjd med den, men jag skulle inte rekommendera den till den som vill läsa låneböcker (om de inte är lika tekniskt kunniga som min syster).
Mina slutsatser:
Fördelar:
Lågt pris (i alla fall just nu – men faktiskt ett ganska bra pris när som helst)
Fin ask
Söt ebokläsare med en baksida som är behaglig att ta i
Lättläst text
Eladapter ingår
Ebokläsare som är helt anpassad till svenska förhållanden
Nackdelar:
Svårt att föra över filer (förutom böcker från Adlibris
Jag hade problem med pekskärmen och fick använda de fysiska knapparna på sidorna för att bläddra
Svårt att få tag i fina fodral: det finns bara en sort att välja på, med några inte alltför läckra färger. Man kan förstås kolla måtten och chansa på att beställa ett fodral för en annan sorts ebokläsare, som är lite större.
Oj, det verkar som jag ändå är ganska svag för Letton, trots allt. Ja, ja, du får väl dra dina egna slutsatser. För oss här i Sverige är det här faktiskt ett ganska bra val. Om man hellre vill läsa böcker på engelska, och inte bryr sig om låneböcker, kan jag rekommendera Kindle. Om man har mycket pengar tror jag iPad Mini (som jag inte har sett ännu, än mindre testat) är ett annat bra val. Där kan man läsa allt och dessutom göra en massa annat om man vill.
Uppdatering:
Jag tänkte bara lägga ut en snabb (och kort) uppdatering om Lettons skärm i jämförelse med den på Kindle Touch.
Kindle Touch:
Pekskärmen reagerar snabbare. Den ser också lite annorlunda ut jämfört med Letto. Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva det.
Letto:
Pekskärmen reagerar långsammare och det är lite trögare att bläddra. På sidan finns det två fysiska knappar som jag inte är van vid än och jag råkar hela tiden komma åt dem och bläddra en massa sidor framåt eller bakåt i boken. Texten ser om möjligt ännu mera ut som en tryckt textsida.
Les revenants, fransk tv-serie
Häromdagen såg jag sista delen av en jättebra fransk tv-serie. SVT valde att visa den enbart på svtplay (i alla fall den här gången), kanske som ett test av hur populärt det blev. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt smidigt. Det var skönt att slippa hålla reda på vilken tid avsnitten visades.
Serien handlar om en stad där egendomliga saker händer. Den ligger idylliskt i bergen, någonstans i Frankrike. En fransk tittare kanske skulle veta i vilken region det kan vara, eller så är det avsiktligt vagt. Jag har sett andra serier där man gjort så.
Första avsnittet börjar med en tonårstjej som vandrar omkring och ser ganska förvirrad ut ute på landet. Man ser henne komma uppför en sluttning och klättra över ett vägräcke och gå ut på en väg. Hon har inget minne av hur hon hamnade där. De sista minnena hon har är att hon var på en skolutflykt, på en buss.
Hon tar sig hem där hon träffar sin mamma, och säger att hon förstår att hon har varit orolig. Något har hänt och hon minns inte vad. Mamman lyckas hålla masken och kramar henne, men snart får man veta att flickan, Camille, har varit död i fyra år efter en tragisk bussolycka under en skolutflykt. Trots det är hon exakt som hon var fyra år tidigare.
Camille får inte veta det förrän hennes tvillingsyster (!), Léna, kommer hem, ganska sent. Léna får ett hysteriskt utbrott och Camille blir också ledsen. Familjen förstår inte alls hur det har kunnat hända.
Jag ska inte berätta om alla huvudpersonerna, men Camille är nog den viktigaste av dem, så jag tänkte beskriva henne lite mer i detalj. Léna har haft det väldigt svårt att hantera sin systers död, och har revolterat mot sina föräldrar, men det är ännu svårare för henne att acceptera att systern är tillbaka. Systrarna blir ovänner.
I de följande avsnitten får man veta mer om de två systrarna och dessutom om flera andra rollfigurer, av vilka några också har ”återvänt”, bland annat en obehaglig liten pojke, en snygg ung kille som spelade i ett band, och som, får vi veta, tog livet av sig natten innan sitt bröllop, och en seriemördare.
En del av de som återvänt har ingen familj eller något hem att komma tillbaka till, för de har varit döda i flera år, i ett fall så mycket som trettifem år.
Som avslutning vill jag bara säga några ord om seriens namn. Det franska originalet heter Les revenants (de återvändande/de som kommer tillbaka) och på svenska heter den Gengångare. På ett sätt är den franska titeln bättre. De här människorna är inte som traditionella spöken, även om de på något sätt kan ta sig fram på lite mystiska sätt. Fast man får aldrig se dem gå igenom väggar eller något i den stilen. Man får aldrig intrycket att de inte är av kött och blod. De kan äta (till att börja med är de väldigt hungriga), slåss och ha sex, men har svårt att sova, fast några av dem lyckas så småningom.
Jag kan verkligen rekommendera den här serien. Den är fascinerande, läskig, men inte för hemsk (för då hade jag inte vågat se den). Stämningen byggs upp gradvis med små detaljer som bidrar till en olycksbådande känsla.
Redigerat: Här är en länk till ett bildgalleri som visar huvudpersonerna i serien. Klicka bara på bilden för att se nästa.
Recension av Kindle Touch
För ett år sedan eller så, hade min syster och jag turen att få tag i en Kindle (3). Vi la ut en recension av den på våra hemsidor/bloggar (på engelska). Nu har jag fått möjlighet att jämföra Kindle 3 med Kindle Touch (och dessutom iPod Touch/iPhone och iPad 2). Här nedan finns bilder för jämförelse av storleken på de olika enheterna.
Ursäkta den dåliga bildkvaliteten på det översta fotot. Jag borde verkligen lära mig ta bättre foton eller helst skaffa en riktig kamera.
Kindle Touch iPod Touch
Till att börja med vill jag säga (fast jag vill egentligen inte göra den här jämförelsen) att jag föredrar en tryckt bok. Det är ganska självklart. Jag kanske snarare skulle säga att om någon tvingade mig att välja, skulle jag alltid välja de tryckta böckerna. Lyckligtvis fungerar det inte så. Jag kan, och kommer att läsa båda sorterna och trivas med det, kanske inte exakt lika mycket men i stort sett.
Jag borde kanske också nämna att jag inte har för avsikt att köpa en ebok, i alla fall inte som det ser ut nu. Enda undantaget skulle vara om bokhandeln började erbjuda paketpris för en titel i båda formaten.
Men tillbaka till Kindle. När jag testade Kindle 3, var den enkel att använda och kändes bra att läsa på, fast för att vara helt rättvis måste jag säga att jag aldrig har haft problem med att läsa från en datorskärm eller smartphonedisplay heller.
När jag fick chansen att skaffa en egen Kindle fanns bara Kindle 3G Keyboard och Kindle 4 tillgängliga. Konstigt nog var det så att bara mer eller mindre dagen efter, fanns Kindle Touch med i utbudet för oss utanför USA.
Så jag beställde min och väntade. Kindle 3 kom fram bara knappt två dagar efter beställningen gick iväg, hela vägen från USA. Kindle Touch tog lite längre tid på sig (ungefär en vecka) men det var inte så farligt.
Jämförelse
På många sätt är de två versionerna av Kindle nästan exakt lika. De är i alla fall exakt lika lätta att använda. Det finns förstås mer ytliga skillnader. Kindle Touch är lite kraftigare, inte så tunn och, tycker jag, helt enkelt lite mindre än Kindle 3. Den extra tyngden är absolut inget problem. Kindle Touch är faktiskt om möjligt ännu trevligare att hålla i handen. Touch-gränssnittet är lite annorlunda, men förutom det känns det mesta sig likt jämfört med Kindle 3.
Filöverföring
Att ladda ner böcker är precis lika enkelt som på Kindle 3. Man loggar bara in på sitt Amazonkonto (eller letar reda på boken man vill ha på Gutenberg eller någon annan gratissida, och så klickar man bara för att ladda ner. Om du sätter på wifi/wlan på din Kindle laddas boken ner automatiskt. Om du måste spara på batteriet (fast du kommer knappast att märka någon skillnad, eller om du inte har wifi tillgängligt så kan du barta koppla ihop din Kindle med datorn och flytta filen manuellt. Det fungerar i alla fall på Gutenberg. Jag har inte testat när det gäller Amazon eller någon annan sajt än. Tidigare har jag läste gratis klassiker på datorn och min iPod Touch. Boken ser mycket bättre ut på Kindle. Fast för att vara helt ärlig ser ju en tryckt bok ännu bättre ut, men det är ju i alla fall ett steg i rätt riktning.
Böcker
När det gäller gratisböcker så finns det massor att få tag i, helt lagligt. Till att börja med finns tusentals gratis klassiker på framför allt engelska men också andra språk. Till exempel finns Jules Vernes klassiska sf på Project Gutenberg. Tråkigt nog måste jag säga att utbudet av svenska böcker är helt enkelt sorgligt dåligt.
Det finns också, än en gång mest på engelska, massor av nya böcker tillgängliga utan kostnad på Amazon eller andra sajter. Många av dem är ärligt talat lite sämre än de man betalar för, fast inte alltid. Har du tur kan du hitta tidsbegränsade gratiserbjudanden av böcker som normalt kostar pengar, från ungefär 5 dollar (40-50 kr) och uppåt. Håll ett öga på Amazonsidan (USA-versionen, du får inte köpa från någon annan om du bor i Sverige), så kan du hitta några stycken gratiserbjudanden per dag.
Det jag har emot att läsa på i Pod Touch/iPhone, är att displayen är för liten för att läsa riktigt bekämt. Det är inte textstorleken som är problemet, för mig, men om det är det för dig, så är det enkelt att ändra storleken (precis som på Kindle). Man måste bara bläddra så många gånger, antagligen minst dubbelt så många. Å andra sidan har jag också testat iPad 2 och som jag ser det är den för stor och tung för att läsa en bok riktigt bra.
Jag läser inte så mycket nyheter – med några få undantag, kollar jag bara rubrikerna – men när jag har läst dem skulle jag säga att iPad 2 är helt perfekt. I många länder kan man också titta på videor och filmer (och tv – svtplay mm) på Paddan. Det kan man förstås också göra på iPod Touch/iPhone, och det är fungerar rätt okej, men tanken på att se något längre än ett kort klipp eller i alla fall kortfilm på något i ungefär samma storlek som ens handflata är inte så trevlig. Om man inte har något annat (t ex på en resa), då är det klart att man kan göra det, hellre än att inte ha något alls att titta på, men jag skulle inte gärna sitta speciellt länge med det. Jag har också försökt läsa Tintin på Paddan, och det är nästan lika bra som att läsa en tryckt seriebok, i vissa fall bättre.
Färg eller inte?
Till skillnad mot i-prylarna, har inte Kindle Touch färgskärm. När det gäller de flesta skönlitterära böcker för vuxna och äldre barn/ungdomar och många kursböcker/fackböcker, går det utmärkt, men som sagt, om du mest läser nyheter, tecknade serier och tv/film behöver du något i färg och gärna något större. Du måste själv bestämma vad du vill ha. Om du har råd eller om du är som jag, som vägrar att kassera gamla prylar som fortfarande fungerar, kan du ju välja mer än en men om du är som de flesta andra, måste bestämma vad som är viktigas – text eller bilder. Om det är text föreslår jag Kindle i någon form.
Batteri och lagringsuptrymme
Kindle Touch har ungefär lika lång (jättelång) batteritid som äldre versioner av Kindle och ungefär lika mycket lagringsutrymme. Nya Kindle 4 har mycket mindre av båda sorterna, men det verkar vara ett bra erbjudande ändå (hur många tusen böcker behöver man egentligen?) Om du nästan inte läser skönlitteratur och/eller du studerar något annat ämne än humaniora och samhällsvetenskap, kanske du ska överväga att skaffa något i färg, som iPad, Kindle Fire eller en av de andra surfplattorna och ebokläsarna.
Allra billigast är förstås att bara läsa på din iPhone eller annan smartphone, eftersom de flesta människor behöver någon sorts telefon. Lite offtopic, men ändå relaterat: det går att få tag i flera gratisböcker för i-prylarna också. Sök bara i iBooksbutiken. De senaste veckorna har läst flera jättebra och några mindre bra sf, fantasy- och kriminalromaner (och ganska många noveller/kortromaner). En del av dem kanske hamnar bland mina bokrecensioner så småningom.
Låneböcker
Det lär finnas ett program som konverterar epub-böcker till mobi, och det skulle innebära att man kan läsa låneböcker på Kindle. Jag har inte prövat själv, men när/om jag gör det, kommer jag att lägga ut något om det här.
Hur som helst, om du vill läsa låneböcker är det nog enklast att skaffa en i-pryl. Här i Sverige är det lätt att ladda ner gratis (skattefinansierade) låneböcker till datorn. Om man har en dropbox eller liknande filförvaringsapp, kan du så öppna boken en bok-app (vanligtvis Bluefire). Man får låna tree böcker per vecka här, och behålla dem i tre veckor. För att kunna låna måste man veta sitt lånekortsnummer. Det står på lånekortet. I vissa fall kan man logga in via internet och administrera sina lån, och då antar jag att numret finns där också (har inte kollat själv, jag fick hjälp att få fram det.)
Ljudböcker
Jag är inte så förtjust i ljudböcker, men Kindle och (tror jag) i-prylarna kan hantera ljudfiler. Min mamma tycker om ljudböcker och när vi har fått tag i några till henne, ska jag kolla hur det är och lägga ut något om det här senare.
Doctor Who – igen
För tre år sedan la jag ut en recension om Doctor Who, efter att ha sett större delen av säsong 1. Jag läste just om den och jag måste säga att den var lite lustig. Nu, efter att ha avnjutit så många kvällar i tv-fåtöljen framför serien, har jag fått en lite annorlunda uppfattning om den. Det är allt dags för en ny recension.
För tre år sedan, och lite till, visade Svt säsong 1 av den nya Doctor Who-serien. Min pappa såg några avsnitt av den äldre serien (vet inte exakt vilka) på Sci Fi-kanalen. De hade inte intresserat mig särskilt mycket. Det lilla jag sett verkade ganska udda, jämfört med Star Trek och Stjärnornas krig, som var mer eller mindre det enda jag sett av science fiction på tv och/eller på bio.
Så för tre och ett halvt år sedan ungefär, kom den nya serien. Den här gången var jag definitivt intresserad. En del av det jag sa i min tidigare recension gäller fortfarande. Jag tycker inte om precis alla avsnitten, men trots det tvekar jag inte att säga att jag älskar serien. Vid det här laget har den där förste Doktorn (för mig, alltså), Nio, har ersatts av Tio och Elva. Jag tycker om alla tre, så det är svårt att välja och förresten ska de ju vara samma Doktor.
Jag tror att det jag sett så här långt med Elvan, är från en säsong (tydligen säsong 5).
Lyckligtvis har min syster en kompis som har gett henne två DVD-boxar med Doctor Who, så vi har kunnat sitta och se hela serien i lugn och ro hemma. Nästan varje gång jag gör det, tänker jag att min pappa skulle ha älskat den. (Det gör jag faktiskt ganska ofta. Varje gång jag ser eller hör talas om något som jag tror att min pappa skulle ha gillat, tänker jag på det. Jag hoppas att han på något sätt får se de där tv-serierna och filmerna.)
Så vad kan jag säga om serien? För det första, är den väldigt annorlunda än de amerikanska serierna, men det är ju inte nödvändigtvis något fel. Jag tycker om många olika sorters tv-serier och filmer. Kort sagt, Doktor Who handlar om en ensam utomjording, den siste av sin art, som reser runt i universum i sitt rymd/tidskepp TARDIS (en bokstavskombination) som ser ut som en blå telefonkiosk, för nöjes skull, men också för att hjälpa till när någon – vanligtvis människor – är i fara. För att slippa vara helt ensam plockar han upp mänskliga reskamrater och låter dem följa med ett tag.
Jag vill inte förstöra nöjet för den som inte har sett serien (eller hela, så långt jag har sett), men jag tänkte i alla fall berätta lite om mina favoritavsnitt.
Första avsnittet av säsong 1 (Rose) är ganska bra (Doktorn räddar jorden från invaderande skyltdockor…). Jag tycker också mycket om The Empty Child (”Det tomma barnet”) och The Doctor Dances (handlar om ett skrämmande barn som frågar alla ”Är du min mamma?) .
I säsong 2 finns flera favoriter, till att börja med New Earth (som utspelar sig på ett futuristiskt sjukhus, där människoliknande katter eller kattliknande människor sköter om allvarligt sjuka, om du känner mig kan du nog gissa vad jag tycker om i det här avsnittet), och så The Idiot’s Lantern (kanske en varning mot att se för mycket tv?), The Impossible Planet, The Satan Pit (ett dubbelavsnitt som kan vara riktigt läskigt då och då, introducerar ett par jättebra personer som jag önskar skulle komma tillbaka och dessutom en intressant ny art, Oodfolket) och slutligen Fear Her (om ett skrämmande barn som tycker om att rita).
I säsong 3 tyckte jag särskilt om Smith and Jones (ett sjukhus flyttas till månen av någon sorts intergalaktisk polisstyrka som jagar en utomjording som är efterlyst för mord), Gridlock(”Trafikstockning” – väldigt intressant idé och några jättegulliga kattungar, jag är galen i dem), 42 (än en gång med en lovande ny person – som inte har kommit tillbaka än i alla fall, och en spännande handling: ta reda på vad som är fel med ett transportskepp och vad som dödar dess besättningsmedlemmar innan hela skeppet ramlar in i en sol, bara på 42 minuter) och Blink (jätteläskigt – håll ett öga på de där statyerna och blinka aldrig någonsin).
Listan fortsätter… 
Säsong 4: Partners in Crime (Donna är tillbaka och letar efter mystiska händelser och hoppas att hitta Doktorn, den här gången är det en varning mot snabb viktminskning?, men jag har aldrig sett så gulligt fett), The Doctor’s Daughter (fascinerande idé, terraformning och omedelbar icke-sexuell förökning, bland annat) och slutligen The Unicorn and the Wasp (där Donna och Doktorn träffar Agatha Christie och försöker lösa en mordgåta på en engelsk herrgård).
På något sätt verkar säsong 5 ganska annorlunda, med en ny Doktor igen. The Beast Below (välkommen ombord på rymdskeppet United Kingdom där det är något som är fel, åk inte hiss, i alla fall inte när du ser ett surt ansikte) är jätteintressant, och det är också The Time of Angels och Flesh and Stone (än en gång, riktigt skrämmande, med de där mardrömslika gråtande änglarna – ska man titta eller inte titta?). Jag tycker också om Amy’s Choice (jag älskar verkligen Amys kille Rory, han är jättegullig). Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om The Hungry Earth och Cold Blood (gräv inte för djupt, du vet inte vad som kan dyka upp). På ett sätt är de väldigt fascinerande, men å andra sidan – ja, som jag sa, är jag inte riktigt säker. Delar av de två avsnitten tycker jag lite mindre om.
Hur som helst har det varit jättespännande att avnjuta våra små Doctor Who-maraton. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong.
