Om Ängelby
När jag såg att det skulle komma en ny tv-serie som heter Ängelby, visste jag inte vad jag skulle tro, med tanke på att Mia Skäringer skulle ha en av huvudrollerna. Var det en komedi eller vad var det egentligen?
Men så läste jag om vad serien handlade om, och insåg att det där lät rätt intressant. Jag läste också om hur rörigt det varit när serien spelades in och att den hade på något sätt fått klippas ihop efteråt, fast det trodde jag man alltid gjorde.
Hur som helst, jag såg första avsnittet och tyckte faktiskt att det var rätt bra. Jag läste också en recension där serien beskrevs som en flopp. Nu ska jag inte döma för tidigt. Personen som skrev recensionen hade sett fyra avsnitt. Men i alla fall tycker jag det var ett lite väl hårt omdöme. Visserligen hade jag missat ett glas vin som huvudpersonen tydligen skulle ha druckit innan hon satte sig i bilen och körde. Kanske försvann det i klippningen, kanske var det jag som inte var uppmärksam. Men i övrigt var det inte något problem att följa med.
Min mamma, som helst vill ha snabba, lättillgängliga tv-serier, filmer och böcker, tyckte den var lite svår att förstå. Men min syster som är som jag och gärna ser något mystiskt och lite ”långsamt” hade heller inga problem med att förstå.
Så nu tänker jag se nästa avsnitt i alla fall. Ge serien en chans. Jag tycker den verkar spännande.
Arkiv X kan återupplivas
Arkiv X
”Arkiv X” med FBI-agenterna Mulder och Scully kan återupplivas, liksom de övernaturliga fall de försökte att lösa i tv-serien som gjordes i nio säsonger mellan 1993 och 2002.
Läs mer här.
Kan bli intressant. Eller totalt patetiskt. Hoppas på det förra. Den som är (mycket) yngre kan läsa mer om serien här. Här vill jag gärna puffa lite för mina egna Arkiv X-fics. Hihi.
Jordskott – första intrycket
Nu har jag sett första avsnittet av Jordskott. Det sägs att det är ”ett svenskt Twin Peaks”. Eftersom jag inte har sett Twin Peaks är det lite svårt att avgöra om det stämmer. Men i alla fall, så här långt tycker jag det verkar lovande. Det är mer science fiction-känsla än skräck-känsla och det föredrar jag.
Men jag tycker mig ana ett tema som jag märkt tidigare, nämligen att storstadsbor verkar känna en iskall fasa inför landsbygden och framför allt skogen. För mig är det helt främmande. Skogen är för mig en underbar, hänförande plats. Det är mer eller mindre den enda plats som är fylld av lugn och ro. Egentligen är det lite lustigt att människor som utsätts för rånare, galna mördare, terrorister och trafikolyckor i rusningstrafik är så rädda för naturen. Vad väntar de sig? Troll? Jättar? Skogsrån?
Skådespelarprestationerna är lite si och så. En del blir bättre efter hand, andra inte. Och som sagt, storstadsbornas skräck för landsbygden får manusförfattaren att skildra ”landsorten” som något lite skruvat komiskt eller – än en gång – läskigt. Det är faktiskt lite överdrivet.
Handlingen verkar lovande. Lagom spännande.
Slutligen vill jag säga att miljön – naturen – är så otroligt vacker. Jag älskar ljuset, färgerna – allt. Visste inte att det var så vackert i Västmanland. Trodde först att det var i Ångermanland. Hur som helst, väldigt vackert.
Jag tänker definitivt fortsätta följa serien, i alla fall tills det dyker upp något jag inte gillar, till exempel djurplågeri.
Les revenants, fransk tv-serie
Häromdagen såg jag sista delen av en jättebra fransk tv-serie. SVT valde att visa den enbart på svtplay (i alla fall den här gången), kanske som ett test av hur populärt det blev. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt smidigt. Det var skönt att slippa hålla reda på vilken tid avsnitten visades.
Serien handlar om en stad där egendomliga saker händer. Den ligger idylliskt i bergen, någonstans i Frankrike. En fransk tittare kanske skulle veta i vilken region det kan vara, eller så är det avsiktligt vagt. Jag har sett andra serier där man gjort så.
Första avsnittet börjar med en tonårstjej som vandrar omkring och ser ganska förvirrad ut ute på landet. Man ser henne komma uppför en sluttning och klättra över ett vägräcke och gå ut på en väg. Hon har inget minne av hur hon hamnade där. De sista minnena hon har är att hon var på en skolutflykt, på en buss.
Hon tar sig hem där hon träffar sin mamma, och säger att hon förstår att hon har varit orolig. Något har hänt och hon minns inte vad. Mamman lyckas hålla masken och kramar henne, men snart får man veta att flickan, Camille, har varit död i fyra år efter en tragisk bussolycka under en skolutflykt. Trots det är hon exakt som hon var fyra år tidigare.
Camille får inte veta det förrän hennes tvillingsyster (!), Léna, kommer hem, ganska sent. Léna får ett hysteriskt utbrott och Camille blir också ledsen. Familjen förstår inte alls hur det har kunnat hända.
Jag ska inte berätta om alla huvudpersonerna, men Camille är nog den viktigaste av dem, så jag tänkte beskriva henne lite mer i detalj. Léna har haft det väldigt svårt att hantera sin systers död, och har revolterat mot sina föräldrar, men det är ännu svårare för henne att acceptera att systern är tillbaka. Systrarna blir ovänner.
I de följande avsnitten får man veta mer om de två systrarna och dessutom om flera andra rollfigurer, av vilka några också har ”återvänt”, bland annat en obehaglig liten pojke, en snygg ung kille som spelade i ett band, och som, får vi veta, tog livet av sig natten innan sitt bröllop, och en seriemördare.
En del av de som återvänt har ingen familj eller något hem att komma tillbaka till, för de har varit döda i flera år, i ett fall så mycket som trettifem år.
Som avslutning vill jag bara säga några ord om seriens namn. Det franska originalet heter Les revenants (de återvändande/de som kommer tillbaka) och på svenska heter den Gengångare. På ett sätt är den franska titeln bättre. De här människorna är inte som traditionella spöken, även om de på något sätt kan ta sig fram på lite mystiska sätt. Fast man får aldrig se dem gå igenom väggar eller något i den stilen. Man får aldrig intrycket att de inte är av kött och blod. De kan äta (till att börja med är de väldigt hungriga), slåss och ha sex, men har svårt att sova, fast några av dem lyckas så småningom.
Jag kan verkligen rekommendera den här serien. Den är fascinerande, läskig, men inte för hemsk (för då hade jag inte vågat se den). Stämningen byggs upp gradvis med små detaljer som bidrar till en olycksbådande känsla.
Redigerat: Här är en länk till ett bildgalleri som visar huvudpersonerna i serien. Klicka bara på bilden för att se nästa.
Anno 1790
Nu har jag sett första avsnittet av Anno 1790. Jag hade läst en del negativt om serien innan och var rädd att den skulle bli en besvikelse. Annars är historiska serier något av en favoritgenre för mig, så jag hade kanske väl stora förhoppningar. Men, trots det tyckte jag riktigt bra om den. Jag ska nog skriva en mer detaljerad recension senare, när jag sett fler avsnitt, eller helst hela serien. Men åtminstone så här långt, är jag riktigt nöjd.
Kanske är jag miljöskadad av mina år inom fanfiction, men jag såg genast intressanta slashvibbar mellan två av personerna. 😉 Hehe. ”Officiellt” ska det i stället vara något mellan Dåådh (fältskären) och polismästarens fru. Helt platoniskt, förstås, vilket kan verka lite tråkigt, men med tanke på tiden, inte alls orealistiskt.
Roswell
För ett par dagar sedan såg jag och min syster på de första fyra avsnitten av Roswell. Det var jättekul. Jag hade glömt hur bra den serien var. Det fick mig verkligen att le. Än en gång blev jag påmind om hur bra tv-serierna var på 1990-talet. Jag ser verkligen fram emot att se resten av serien – och till den dag (som jag hoppas kommer) när jag har råd att börja köpa mina favorit-tvserier på dvd-boxar.
Dr Who
Min syster fick DVD-boxen med nästan alla Dr Who-säsongerna. Det har varit kul att se om ett par av avsnitten från säsong 1, men vad vi mest ser fram emot just nu är att få se de senare säsongerna och den nya Doktorn. Det är alltså Tio. Den senaste säsongen var inte med, tyvärr, men eftersom vi hittills bara sett säsong 1, kommer ju det mesta att vara nytt för oss.
Pinsamma hemligheter
Det här med att blogga ska ju vara personligt… och då tänkte jag att det kunde vara lämpligt med några intima bekännelser.
Ok. Här kommer den första:
Jag ser på (och tycker om) Så ska det låta! som går på fredagkvällarna på ettan. Först när jag hörde att Peter Settman och två totalt okända pianister/lagledare skulle ta över, var jag tveksam. Men Peter är så kul och de andra, ja, de kanske kunde vara bra de också. Så jag var beredd att ge dem en chans. Nu tycker jag faktiskt nästan bättre om den här laguppställningen.
Det är en snällare, roligare stämning än förut. Eller, det var ju roligt förut också, men den förre Peter var ju inte direkt snäll. Och det var inte så kul att se honom stirra in i urrigningarna på de kvinnliga tävlande medan han glömde bort de söta, talangfulla killarna. Peter Settman ägnar ju faktiskt ungefär lika mycket tid åt båda könen… Fast en sak undrar jag, var är Fredde? Är det slut mellan honom och Peter? Och varför är det ingen tävlande som vågar dra till med en Ronny och Ragge-låt? Det skulle vara kul att se Peters reaktion.
Så var det ju bekännelserna då. Det här är så pinsamt så jag knappt vågar erkänna det. Men det är så att ungefär förra året upptäckte jag att jag tyckte om något jag alltid tidigare hatat. Nämligen att städa. (Vadå? Trodde du det hade något med sex att göra? Skäms med dig!) Men i alla fall, jag tycker det är kul att dammsuga och tvätta golv. Jag behöver väl inte gå in på alla snuskiga detaljer, som varför jag gillar det och så? Visst har jag några idéer om vad det beror på och skulle kunna diskutera det en stund, men jag vill inte äckla mina stackars läsare (om jag nu har några)…
Fler bekännelser? Nja, nu kommer jag inte på några fler, men om jag gör det så återkommer jag. Och kom ihåg: kör med säker städning (och tv-tittning). Akta er för halkskador och elchocker.
