Ungdomsböckerna och jag
Jag läste just det här och tänkte att jag skulle skriva något om samma ämne. Tyvärr gav inlägget mig så många olika idéer att jag inte kom på något att skriva om, vilket får mig att känna mig riktigt dum i huvudet, fast jag hoppas att det bara är känslomässig överansträngning.
Hur som helst, ungdomslitteratur har alltid betytt väldigt mycket för mig, till och med på den tiden när jag inte var ung utan liten. Jag har faktiskt läst böcker för äldre ungdomar/unga vuxna sedan jag var ungefär fyra år och inte kunde förstå varför hjältinnorna i mina böcker ofta var upp till tio år äldre än jag.
På sista tiden har det slagit mig att de flesta vuxenböcker jag läser är lättsamma, roliga, glada berättelser (ofta med en mörkare underton, men i alla fall), medan ungdomsböckerna är mycket allvarligare och mörkare. Jag menar inte att det krävs mindre skicklighet för att skriva för vuxna, men på något sätt tror jag att författarna har olika målsättningar med sitt skrivande, och jag tror jag förstår varför.
När vi är unga är vi inte rädda för allvarliga ämnen, men när vi växer upp blir livet oftast hemskare och betydligt mer hotfullt än det en gång var. I (underhållnings-)litteratur vill vi ha lättsamt och distraherande.
Jag kan förstås inte avstå från ungdomsböcker heller, så jag brukar begrava mig i allvarliga, mörka historier ändå. Skillnaden mellan ungdoms- och vuxenlitteratur är att de flesta ungdomsböcker slutar lyckligt, så som vi vill med våra egna liv. (Lyckliga, i alla fall, inte att de ska sluta.)
Jag måste göra några översättningar igen
Ok, jag ger mig. Jag förstår att jag måste översätta mina Wallanderfanfic till engelska. När jag läste resultatet av en onlineöversättning insåg jag att så här kan det inte fortsätta. Du anar inte hur dumt det såg ut. Hoppas verkligen ingen tror att jag skriver så dåligt på riktigt. Översätta är så tråkigt, men eftersom det uppenbarligen finns en efterfrågan, måste jag göra det. Dessutom kanske det är en bra idé av en annan anledning. I alla fall försöker jag intala mig det. Om jag börjar jobba med något, kanske jag kommer in i det här med att skriva igen, och i så fall kanske jag lyckas avsluta min roman till slut. Det hoppas jag i alla fall.
Nu är de här!
Böckerna har blivit hittade. Äntligen! Sen igår, har vi våra egna ex, eller nästan i alla fall…
Mamma hade lovat att skaffa ett ex åt en kompis och eftersom de bara träffas ungefär en gång om året numera, och den gången är nu idag, så fick vi ge henne ett av våra, men i alla fall. Det är första gången vi kan läsa våra egna noveller (och ett par dikter) i tryck.
Konstigt nog känns det inte så magiskt. Kanske har det inte sjunkit in än, eller kanske behövs det lite mer för att få en sån reaktion. Som en hel bok skriven av mig. Det kanske händer en dag… Jag håller tummarna. 
Originalnoveller
Jag har fortfarande inte kommit igång med att skriva färdigt min roman, men jag har fått idéer till två originalnoveller. Först trodde jag att jag skulle komma igång med att skriva direkt, samma natt. Natten är ju min favorittid för att skriva.
Men tyvärr inte. Fast jag har i alla fall tänkt ut nästan allt som ska vara med i berättelserna. Handling, personer osv. Jag har väl bara blivit nervös. Efter att jag har skrivit några stycken noveller på sista tiden, som jag blev ganska nöjd med, är jag rädd att misslyckas med de här.
Detsamma gäller för min roman också, fast ännu mer.
Ja, ja. Det är kul att skriva, men det är viktigt att läsa också. Lyckligtvis har jag några böcker som jag kan läsa.
När jag började skriva
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, när jag började skriva, men det var ganska snart efter jag lärde mig läsa – i treårsåldern.
Jag hade en massa små skrivblock där jag hela tiden skrev små berättelser, som byggde mycket på den typen av böcker som jag läste då, eller som de vuxna läste för mig. Alla de där små berättelserna är borta nu, och det är kanske lika bra. Det lilla jag kommer ihåg var inte så bra. Det var väldigt enkla små historier.
Efter det fortsatte jag att skriva, men jag tror inte det finns något kvar av det jag skrev före tioårsåldern. Jag skrev förstås uppsatser i skolan, men det är ju inte samma sak. En av dem fick min lärare att be min mamma komma till skolan för ett samtal. Tydligen hade jag skrivit något om att skolan var som ett fängelse…
Flera år senare, skrev jag en annan berättelse om hur jag kände det inför skolan. Den handlade om en liten myra som hölls fången av sina fiender…
Hade jag några förebilder? Några, i alla fall. Om man inte räknar de författare jag läste när jag var liten (en del av dem läser jag gärna fortfarande), så hade jag inte så många förebilder. Men jag hade i alla fall mina föräldrar.
Mamma brukade berätta jättebra sagor. Jag önskar att hon hade skrivit ner dem. Nu de senaste åren har hon börjat skriva väldigt fina berättelser för barn, flera av dem handlar om att respektera både djur och människor.
Pappa brukade också skriva, när han var liten. Mest artiklar till skoltidningen, men också en del dikter. En gång vann han en tävling på sin skola, med de där dikterna. Jag har hört att han också skrev några äventyrsberättelser, antagligen om rymdresor.
Hans storasyster fick hjälpa till med illustrationer. Hon var en väldigt snäll syster. Även om hon varit ute till sent kvällen innan ställde hon alltid upp för lillebror.
Skriver original igen
Men det blev inte så bra som jag hade hoppats. Kanske höll inte idén jag hade, fullt ut. Jag får kämpa på. Skriva mer original, innan jag kan koppla av igen med fanfiction.
En period var jag rätt nöjd med det mesta jag skrev. Jag hade flyt. Men nu har jag visst tappat det.
Om bara kreativiteten kommer tillbaka, ska jag förhoppningsvis få fler, intressanta idéer som fungerar. Jag får hoppas det.
Fast jag kanske ska se det på ett annat sätt. Nu har jag ju kommit igång i alla fall. Den här första novellen var bara lite uppvärmning. Nästa blir jag nog lite mer nöjd med.
Betaläsaren som försvann
En gång för inte så väldigt länge sedan hade Tonica faktiskt en betaläsare. Det var bara en, men det betyder ändå mycket att ha en annan person som granskar ens berättelser. Bäst av allt är om personen i fråga (ok, man kan lika gärna tala klartext – tjejen det handlar om) kan det fandom som berättelsen utspelar sig i. Om det är en originalberättelse kan ju betaläsaren peka ut stavfel och grammatikfel. Förhoppningsvis.
Min betaläsare (jag ska inte nämna några namn) tröttnade helt enkelt. På mina berättelser, på mig, jag vet inte, något var det säkert. Nu känns det jätteledsamt att inte ha någon publik alls längre. Visst droppar det in en och annan besökare fortfarande, men nästan alla (av de få som kommer) stannar i ett par sekunder.
Tydligen har jag inte lyckats att nå ut till publiken. Eller så skriver jag sämre. Eller kanske har läsarna tröttnat på det jag skriver. Jag vet faktiskt inte vad problemet är. Det känns nästan overkligt att min hemsida – Agri Sublunares – fd The Sublunar Fields – fd Tonica’s World – en gång fick in hundratals besökare varje vecka.
Mina fics finns omnämnda på en del stora fandomsiter. Ja, utan att jag först hörde av mig och bad att få byta länkar med dem. Men jag la genast dit deras länk om jag inte redan hade den i min länksamling, fast det hade jag oftast. Två personer har använt mina fics i sina avhandlingar.
Och nu vill ingen se åt mina berättelser. Det känns lite sorgligt, men så är det väl. Jag hade tänkt att göra en videopodcast (alltså en liten film) och lägga på siten. Det kanske skulle kunna locka tillbaka läsarna. Om det inte redan är för sent. Förresten var det jag och min betaläsare, med lite hjälp från en och annan (vad hette det nu igen – jo, nu minns jag) kompis, som skulle spela in filmen. Ok, glöm det.
Det här inlägget kunde lika gärna ha kallats Läsarna som försvann. Fast nu räcker det med eländet. Skriva är nämligen fortfarande det bästa jag vet och läsa det näst bästa, även om det låter lite internt att sitta och läsa sina egna berättelser.
