Resan till Riga
Häromdagen kom jag tillbaka från min resa till Riga (jag åkte dit för att genomföra mitt stora projekt). Jag är verkligen lättad att vara hemma igen och ganska trött. Övervägande var resan lyckad, i alla fall så här långt.
I och för sig fanns det saker som jag inte tyckte så mycket om. Riga har en massa fina men ganska, ibland väldigt, nedgångna byggnader, med flera intressanta arkitektoniska detaljer. Här och där luktade det illa. Någon jag kände var i Riga för kanske tjugo år sen och han berättade att det luktade illa då också, så uppenbarligen har de inte lyckats ordna upp det problemet.
Det var lite svårt att hitta dit jag skulle. Dessutom var trafiken ganska intensiv. Det var lite konstigt att man såg så många män och pojkar ute, men bara några få kvinnor, mest några pensionärer och ett par unga mammor. Jag tyckte inte letterna och ryssarna i Riga såg direkt trevliga ut, fast två ganska unga kvinnor (kanske i trettioårsåldern) som försökte hjälpa oss hitta, var ett undantag.
Vädret var jättefint – soligt, varmt, inte för hett. Det var fint på östsidan i Sverige också, men så fort vi kom in i Västsverige, började det regna och blev kallare. Kliniken var bra (fast lite trång, jämfört med den andra) men personalen gjorde mig jättenervös genom att behandlingen blev försenad. Till slut fick vi ta taxi till färjeterminalen, fast det skulle ha tagit tio minuter som mest, om det nu inte hade varit en så jobbig trafik och om det hade varit så enkelt att hitta som de infödda trodde. Och trots taxin kom jag dit med bara fem minuters marginal. Aldrig mer.
Kryssningen i sig var en trevlig upplevelse. Eftersom vi inte vågade ta flyget igen, valde vi att vänta tills så här långt fram på året för att kunna åka färja. Det var mycket billigare än att flyga så vi valde en ”lyxhytt”. I priset för den ingick två ”specialfrukostar”. Den första morgonen kom vi nog iväg för sent för att gå till den ”speciella” matsalen så vi fick den vanliga frukostbuffén, och den var faktiskt riktigt trevlig, till och med för oss som är veganer. Det fanns massor av färska grönsaker (gurka, paprika, tomat), vita bönor i tomatsås och fruktsallad. Vi hade också fått ett fruktfat och en del gratisdrycker i ett litet kylskåp i hytten.
Förutom ett besök i varuhuset för lite taxfree shopping och när vi åt frukost, stannade vi i hytten. En del av de manliga passagerarna var stökiga och oförskämda mot de kvinnliga passagerarna. Ytterligare en anledning till att vi inte tycker så mycket om letterna och ryssarna. De flesta passagerarna var av de nationaliteterna. Tyvärr fungerade inte internet i vår hytt så vi blev tvungna att gå ut, helst två eller tre deck ner för att komma online. Medan vi var i svenska vatten, lyckades vi i alla fall ringa hem.
Bara ett klagomål, vi fick inte gå av båten i Stockholm förrän tjugo minuter efter den la till. Det innebar att vi missade vårt tåg och förlorade ganska mycket pengar för det gick inte att boka om på telefon. Lyckligtvis kunde vi skaffa biljetter på ett snabbtåg som avgick en timme senare men kom fram bara en halvtimme senare. När vi kom av tåget här, hade vi missat vår buss hem, i alla fall trodde vi det, men när vi kom ut från järnvägsstationsdelen till buss-stationsdelen av resecentrum, stod bussen där fortfarande. Den började rulla men föraren såg oss och stannade och väntade, och det var ju tur.
Nu behöver jag bara komma ihåg att ta det lugnt, se till att jag inte blir arg, inte bära något som är för tungt och undvika folksamlingar, så jag inte får någon infektion de närmaste dagarna.
Uppdatering
Nyligen behövde jag åka iväg och ta några prover. En väldigt tröttande dag visade sig gå riktigt bra till slut. Jag hade inte sovit alls innan jag åkte iväg till Göteborg. (Testerna har att göra med mitt stora projekt, som de flesta av mina vänner känner till vid det här laget). Jag var totalt slut redan när jag åkte, och ännu mer när jag kom hem.
På väg till Gbg, alldeles när jag och min syster hade kommit på bussen, dök det upp en kille som hade missat bussen med bara några sekunder. Han höll upp sitt kort men föraren ignorerade honom, fast min syster skrek att det var någon som ville med. Ett par minuter senare, lyckades killen komma ifatt bussen vid ett rött ljus, men föraren fortsatte att ignorera honom. Killen såg så besviken ut. Jag undrar varför föraren inte kunde varit lite mer hjälpsam.
På vägen tillbaka, lyckades vi skynda oss så mycket att vi kom hem ett par timmar tidigare än väntat, genom att bland annat gå av vid en tidigare station och att gå väldigt fort.
Lyckligtvis regnade det inte, fast det var risk för det. Vi hade också tur med att tågen var i tid, båda turerna (fast det ju är förseningar och totalstopp i stort sett varje dag).
Så nu har vi lyckligtvis äntligen gjort alla prover (utom ett, som är knepigt att ordna med, jag vet inte riktigt hur det ska gå). Efter ett tag fick vi veta att allt var bra, och en datautskrift att skicka till Estland.
Så häromdagen gav vi oss iväg igen på en liten utflykt, den här gången för att åka till grannstaden, för att höra på ett föredrag som lät riktigt intressant, om Sverige under första världskriget. På väg dit, frågade föraren igen om vi var vuxna (dvs över 19, verkar det som, haha).
Innan föredraget skulle börja, lyckades vi hinna in på Åhléns för att köpa nya vantar. Jag fick tag i ett par fina röda touchscreenvantar. Mina gamla börjar bli lite slitna.
När vi kom in i Kulturhuset, hade vi svårt att hitta till föredragslokalen, fast vi har varit där förut, för flera år sen, så vi gick fram och tillbaka och upp och ner för trapporna och såg nog lite förvirrade ut. När vi kom ner igen såg vi att någon hade skrivt med rödpenna på whiteboarden där informationen om föredraget stod, att det var inställt.
Det kändes lite snopet så vi bestämde oss för att åka ut till köpcentret som ligger mellan våra två städer för att shoppa lite (mat, för de andra butikerna var stängda vid det här laget). Vi lyckades äntligen få tag i våra favoritprodukter (veef, chichi och scheese) och dessutom lite veganchoklad.
Det börjar verkligen bli kallare nu, så jag antar att vintern är här nu. Som tur är har vi ingen snö än åtminstone. Problemet med snö är att det är så fuktigt här att den genast förvandlas till is och det är inget kul att gå på.
Så nu har jag bytt till min varmare scarf och kommer att ha vantarna på mig varje dag. Jag har redan börjat ha min parkas. (För mycket info?). Ingen fara, blogginlägget är slut nu. 
Resa med förhinder
Igår var jag på väg till Göteborg, till en klinik för att göra om ett blodprov, som de redan hade tagit en gång, men glömt att skicka iväg till labbet, eller det var i alla fall vad de hade sagt till mig före semestern. När jag redan hade bokat en tur och returbiljett, och dessutom satt på tåget till Göteborg, ringde en generad sjuksköterska upp och frågade om jag redan åkt. De hade plötsligt hittat mitt provresultat och jag behövde inte komma dit. Kul. Jag förlorade pengar på det, och det var dessutom andra gången jag skulle ha åkt och gjort om prover som de hade slarvat med. Ännu mera pengar bortkastade… Inte för att de kommer att kompensera mig för det, det gör väl ingen numera. Jag fick knappt en ursäkt. Och det här är en privat klinik.
Mamma ville att jag skulle hoppa av tåget och komma hem, men eftersom jag redan var i grannstaden bestämde jag mig för att stanna och handla lite. Jag skulle ju ändå komma tillbaka mycket tidigare än jag skulle gjort annars.
Den här staden är mer än dubbelt så stor som den jag bor i (plågas i, faktiskt) och det finns fler butiker och ett mycket större urval av allt möjligt. Jag fick tag i en del jättefina grönsaker (och bär) som jag inte hade sett eller kunnat drömma om att köpa, på flera år. Jag gick också till hälsokostbutiken och fick tag i en del veganmat som det här är det närmaste stället jag kan få det från.
På vägen tillbaka påpekade busschauffören att det skulle bli mycket dyrare för mig att betala med kreditkortet än att ladda ett busskort. Jag berättade att jag nästan aldrig åker så det skulle knappast vara värt det. Då visade det sig att han kände igen mig från när jag brukade åka ganska ofta med just den här turen. Jag sa att det är ju för sent nu ändå, eftersom bussen just skulle avgå. Han sa: nej, det är det inte, jag väntar på dig. Så jag rusade iväg och fyllde på busskortet och så tillbaka till bussen igen. Det var jättesnällt av honom. Han var trevlig mot de andra passagerarna också, bland annat erbjöd han sig att springa och hjälpa en tjej av med kärran med hennes bebis i, men till slut gick en av de andra passagerarna och gjorde det.
Så den här dagen blev faktiskt rätt mycket bättre än jag trott och det kompenserade i alla fall lite för den misslyckade resan och definitivt för den griniga mannen och den sura kvinnan som stirrade hatiskt på mig när vi väntade på bussen här i stan. Det är verkligen typiskt för den här hålan. Den är känd som en av Sveriges mest otrevliga städer och jag har inget att säga emot det.
Fortfarande utmattad och har träningsvärk
Jag blev tvungen att åka söderut igen. Den här gången också slutade det med att jag fick gå och gå flera kilometer. Så precis när jag började återhämta mig från min förra resa, känner jag plötsligt likadant igen. Jag var uppenbarligen inte i så god form som jag trodde, efter mina dagliga promenader. Dags att börja gå mycket snabbare. Pulsgång, kanske. Så fort jag känner mig lite bättre.
Resa till Malmö
Igår var jag iväg en tur till Malmö. Jag skulle träffa en kompis. Idag är jag helt utmattad och har ont i hela kroppen, för vi gick och gick och gick… Det känns som jag har sett hela Malmö nu, men så är det nog inte.
Det bästa av allt är att vi (min syster följde med för att få shoppa lite i en större stad), hittade en jättebra vegetarisk restaurang. Jag har inte varit ute och ätit på länge. Eftersom jag inte reser så mycket just nu, brukar jag inte ha någon anledning att göra det.
Maten var fantastisk, besöket var jättekul och det var trevligt att äntligen få träffa min kompis ”på riktigt”.
Människor på tåg
Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.
Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer – en stor och väldigt tröttsam familj – sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.
Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.
Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.
En del lär sig aldrig…
Igår var jag ute på en resa. Av olika anledningar blev den betydligt längre än planerat. Jag åkte strax före halv sex på morgonen och var hemma strax före tolv på natten… Men värst av allt var att jag mitt i natten blev tvungen att gå hem i iskyla och snöslask. Det var verkligen hemskt. Jag hade bara trasiga basketskor med blankslitna sulor och – eftersom vädret var fint på morgonen – bara en långärmad t-shirt och en tunn fleecejacka.
När jag kom hem lovade jag mig själv att inte gå ut igen förrän våren var här på riktigt. Men idag sken solen så fint, trots att det var lite kyligt och det finns inga spår av snön längre. Gissa vad jag gjorde?
Jo, jag gick ut igen, en något längre promenad. Fortfarande inte alls lika långt som jag brukade för ett par år sen innan jag fick ont i lederna, men ändå en riktig promenad.
Så jag antar att en del aldrig lär sig. Går jag inte ut varje dag, känner jag mig som en tjock latmask.
Oväntad vänlighet
Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.
Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.
På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.
Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.
