Om att bli publicerad, eller snarare att inte bli det

Jag har funderat lite på det här med att bli publicerad “på riktigt” – av ett förlag alltså. Det verkar just nu vara helt omöjligt. I alla fall för mig och många som jag, som inte skriver det som anses “intressant” just nu. Och inte har jag invandrarbakgrund. Missförstå mig inte, jag läser gärna böcker av s k invandrare, även om jag inte brukar dela in folk i kategorier utifrån vilka länder de kommer från. Men jag tycker dessutom om att läsa annat. Det är alltså vad boken handlar om som intresserar mig, inte var författaren kommer ifrån.

Ett annat problem jag har är att jag skriver antingen för långa berättelser, om de skulle definieras som noveller, eller för korta om de skulle definieras som romaner. Jag kan faktiskt inte skriva kortare berättelser än ca 7000 – 10 000 ord. Mindre än så skulle inte räcka till att utveckla handling och karaktärer. Jag fungerar inte så. Däremot skulle jag kanske kunna skriva lite längre än de “kortromaner”/”ungdomsromaner jag skriver. Alltså komma upp i ca 70 000 och uppåt. Men inte så hemskt mycket mer. Jag är nog en person som skriver kortfattat, paradoxalt nog, med tanke på att jag inte kan skriva vad som anses vara noveller. Men det beror nog på att jag inte kan dra ner på handlingen, inte att jag skriver långa meningar.

Det kändes ett tag ganska deprimerande, det här att jag antagligen aldrig kommer att få någon bok publicerad av ett förlag. Men så insåg jag att det också innebär en frihet. Ingen kommer att säga till mig att mitt ämne inte är “användbart”, “intressant” eller “aktuellt” eller vad de där redaktörerna nu säger. När de inte skickar ut ett standardformulär som visar tydligt och klart att de inte ens har läst min bok, utan bara låtit manuset ligga ett tag. Jag skulle faktiskt uppskatta om de istället meddelade på sin hemsida att de inte tar emot obeställda manus just nu. Det vore mycket bättre än att de låter en tro att de är intresserade av nya manus, när de faktiskt inte är det. I alla fall inte från någon som inte redan är känd för något annat.

Man kanske skulle anmäla sig till en dokusopa, oj – dokusåpa heter det visst… Om man visar brösten några gånger så blir man ju känd och då kanske det går att bli publicerad. Nej, det där är inte min grej faktiskt. För övrigt är det nog väldigt nittiotal, alltså helt passé att bli känd enbart på brösten. Nu måste man ha sex med någon inför kameran också, helst någon av samma kön. Attan. Där sprack det.

Nej, jag får nog hitta på något annat sätt att bli publicerad. Kanske kan man ge ut sin bok själv och sen marknadsföra och sälja den själv också. Antagligen går det inte så bra, men det skulle vara en sån kick att få se sin skapelse i bokform. Även om man måste betala alltsammans själv.