Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar
För ett tag sen läste jag en lite ovanlig bok som heter Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar.
Jag är lite tveksam till vad jag ska säga. Å ena sidan är jag väl inte en del av den typiska målgruppen för den här boken (antagligen homosexuella män). Å andra sidan är jag en gammal fanfiction- och slashförfattare och har ett visst intresse för den här typen av litteratur.
För mig känns boken lite mycket yta. Ett tag är det jättekul att läsa om alla de här söta killarna och deras relationer och inte minst deras sex, men till slut saknar jag lite mer. Lite djup. Visst finns det lite mörker så allt är inte bara mode. Men ändå, i slutändan känns det som en liten ”fluffig” vinjett eller vad man ska säga. Men jag kanske inte förstår författarens intentioner, så jag ska väl inte döma
Hur som helst, det är kul att det kommer fler böcker som handlar om homosexuella män och homosexuella relationer. Det har fortfarande varit lite sällsynt, åtminstone här i Sverige.
Wattpad
Jag ska försöka publicera några fanfic (och några originalfic också, fast på svenska). Jag får se hur det går. Jag tänkte att det kanske kunde vara kul. Är det någon som har erfarenhet av att lägga ut noveller/romaner eller något där?
Skrev en originalberättelse
Jag lyckades äntligen avsluta en originalberättelse. Om jag bara kunde skriva varje dag (eller snarare natt) skulle jag känna mig mycket bättre. Jag önskar bara att jag kunde komma igång med min roman. Varför är det så svårt? Jag antar att jag är rädd att förstöra det jag redan har skrivit. Allt jag behöver är att komma in i historien igen. Ett par meningar för att komma i rätt stämning. I vanliga fall brukar jag kunna komma på något mycket fortare. Jag är rädd att om jag inte blir klar snart kommer det aldrig att hända. Det blir bara meningslöst.
Hur lång är en novell?
Om du vill få din berättelse publicerad i en tidskrift eller ett ezine finns det oftast en övre gräns för hur lång berättelsen får vara. Det är naturligtvis förståeligt, men jag kan faktiskt inte skriva så korta berättelser. Hur ska man kunna utveckla karaktärer eller handling på bara 1000-3000 ord (eller ännu mindre)?
Om man börjar med romaner, har jag alltid hört att de måste bestå av minst 70000 ord och en kortroman eller ungdomsroman ska ha minst 30000 ord. Det måste ju betyda att allt kortare än så är en novell. Det kanske är dags att införa nya nivåer. Till exempel en kortnovell, novell, långnovell. Varför inte? Jag skulle gärna vilja veta vad andra tycker om det här.
Fast på spanska heter alla berättelser från novell till roman ”novela”. Vi kanske istället borde använda bara ett ord för skönlitterärt verk.
Vad tycker du? Föredrar du de kortkorta noveller som blir mer och mer populära nuförtiden, eller håller du med mig om att en text behöver vara lite längre än så för att räknas som en berättelse?
Om att bli publicerad, eller snarare att inte bli det
Jag har funderat lite på det här med att bli publicerad “på riktigt” – av ett förlag alltså. Det verkar just nu vara helt omöjligt. I alla fall för mig och många som jag, som inte skriver det som anses “intressant” just nu. Och inte har jag invandrarbakgrund. Missförstå mig inte, jag läser gärna böcker av s k invandrare, även om jag inte brukar dela in folk i kategorier utifrån vilka länder de kommer från. Men jag tycker dessutom om att läsa annat. Det är alltså vad boken handlar om som intresserar mig, inte var författaren kommer ifrån.
Ett annat problem jag har är att jag skriver antingen för långa berättelser, om de skulle definieras som noveller, eller för korta om de skulle definieras som romaner. Jag kan faktiskt inte skriva kortare berättelser än ca 7000 – 10 000 ord. Mindre än så skulle inte räcka till att utveckla handling och karaktärer. Jag fungerar inte så. Däremot skulle jag kanske kunna skriva lite längre än de “kortromaner”/”ungdomsromaner jag skriver. Alltså komma upp i ca 70 000 och uppåt. Men inte så hemskt mycket mer. Jag är nog en person som skriver kortfattat, paradoxalt nog, med tanke på att jag inte kan skriva vad som anses vara noveller. Men det beror nog på att jag inte kan dra ner på handlingen, inte att jag skriver långa meningar.
Det kändes ett tag ganska deprimerande, det här att jag antagligen aldrig kommer att få någon bok publicerad av ett förlag. Men så insåg jag att det också innebär en frihet. Ingen kommer att säga till mig att mitt ämne inte är “användbart”, “intressant” eller “aktuellt” eller vad de där redaktörerna nu säger. När de inte skickar ut ett standardformulär som visar tydligt och klart att de inte ens har läst min bok, utan bara låtit manuset ligga ett tag. Jag skulle faktiskt uppskatta om de istället meddelade på sin hemsida att de inte tar emot obeställda manus just nu. Det vore mycket bättre än att de låter en tro att de är intresserade av nya manus, när de faktiskt inte är det. I alla fall inte från någon som inte redan är känd för något annat.
Man kanske skulle anmäla sig till en dokusopa, oj – dokusåpa heter det visst… Om man visar brösten några gånger så blir man ju känd och då kanske det går att bli publicerad. Nej, det där är inte min grej faktiskt. För övrigt är det nog väldigt nittiotal, alltså helt passé att bli känd enbart på brösten. Nu måste man ha sex med någon inför kameran också, helst någon av samma kön. Attan. Där sprack det.
Nej, jag får nog hitta på något annat sätt att bli publicerad. Kanske kan man ge ut sin bok själv och sen marknadsföra och sälja den själv också. Antagligen går det inte så bra, men det skulle vara en sån kick att få se sin skapelse i bokform. Även om man måste betala alltsammans själv.
