Flickdetektiver och skadskjutna kråkor

Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.

Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.

Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.

Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.

Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.

Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av ”Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.

Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på ”tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.

Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små ”tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.

Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. ”Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.

Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig ”hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.

Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag ”läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.

Är det för mycket begärt?

Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.