Gammal ost av Ulf Durling

Den här boken visade sig vara utgiven 1971 och antagligen skriven 1969. Det var lite av en överraskning, men det visade sig vara riktigt roligt att läsa en så pass gammal bok. Jag är ju för övrigt väldigt förtjust i historiska böcker och för mig får man väl säga att 1969 är historiskt. Själva deckaren var rolig och tillräckligt intressant för att fånga mitt intresse, vilket inte alltid går.

Handlingen kretsar kring tre gamla män som är galna i att läsa deckare och brukar träffas regelbundet för att diskutera sina favorittitlar. När ett mystiskt dödsfall inträffar på ett lokalt pensionat bestämmer sig herrarna för att försöka lösa fallet.

Boken berättas ur (huvudsakligen) tre perspektiv – en av de deckargalna männens (en lustig egenkär man), en polis (son till en av de andra männen) och så ytterligare en av männen (som i sanningens namn inte helt har pensionerat sig, utan fortfarande arbetar som läkare). Fast den tredje mannen visserligen inte får komma till tals, citeras han flitigt framför allt av sina två vänner.

Man får fallet framlagt så som de tre pensionärerna lyckas få reda på alla detaljer, genom lite list och lite personligt detektivarbete. I del två, får man dock veta mera, eftersom det berättas av polisen som är ansvarig för fallet. Flera andra lustiga och intressanta personer dyker också upp under handlingens gång. Språket är lite skruvat och roligt och jag gillar den typen av drastiska formuleringar.

Det finns i och för sig några få småsaker som jag inte är så förtjust i. Till att börja med en del något mansgrisiga eller i alla fall gammaldags kommentarer om kvinnor. Personligen tyckte jag om de flesta kvinnliga huvudpersonerna, så det var verkligen inte nödvändigt att tala illa om dem. Slutligen lite personligt gnäll. Flera av huvudpersonerna blandar in engelska uttryck i sina vanliga svenska meningar. Det är en sak jag verkligen ogillar. Jag är medveten om att det av språkvetare kallas kodväxling och att dessa experter nonchalant brukar hävda att kodväxling är så bra. Själv håller jag inte alls med om detta. Tydligen är det inte ett fullt så nytt fenomen som jag trodde.

Bara ett par ord om själva upplagan. Den är uppenbarligen skannad från den tryckta utgåvan från 1971. Inget ont om det. Trots att det här är en rätt klumpig metod så har skanningen lyckats bättre än formateringen av många av de nya digitala upplagorna, som oftast behöver mycket mer korrekturläsning, till och med i böcker från de stora förlagen.