Klok hund
Häromdagen skulle min lhasa apso och jag gå in på mitt rum. För att ta sig dit, måste vi gå igenom ett par andra rum först. Hon har inte full syn på båda ögonen så ibland kan det hända att hon stannar och nosar lite på dörrar och möbler, för att kolla var hon är. Jag såg att hon tvekade lite om riktningen, fast vi går igenom huset varje dag, och jag sa ”lite till vänster”.
(Hon kanske inte alls tvekade, förresten. Snarare höll hon på att fundera lite eller övervägde om hon skulle sätta sig och tvätta sig eller klia sig lite. Hon brukar stanna till och grubbla ganska ofta, och det kan vara irriterande ibland.)
Gissa vad hon gjorde? Hon gick åt vänster och kom in på vårt rum utan några problem alls. Fast det har hon nästan aldrig. Däremot kommer hon oftast inte fram fullt så fort, mest därför att hon har så mycket annat att stå i, även om jag har bråttom. Jag menar, vad spelar mänskliga angelägenheter för roll egentligen? 
Min familj
ag älskar dem så mycket att det nästan får mig att gråta. Mina bebisar – mina adopterade bebisar. Varje gång jag ser på Flavio, har jag svårt att låta bli att tänka på att han och hans bror Fidelio egentligen skulle ha varit döda.När min lhasa apsotjej, Fiammetta, var riktigt dålig och behövde opereras, tog vi naturligtvis med henne till veterinären. Där råkade vi höra en gammal kvinna beställa tid för att avliva två kattungar. Det där är något som jag och min familj bara inte står ut med. Om vi var rika som – vilken hjärndöd arvtagerska som helst – skulle vi antagligen rädda tusentals katter och hundar och antagligen andra djur också. Tyvärr är vi inte det. Men de där två, dem kunde vi rädda, så vi gjorde det.
Han är en helt underbar liten kille. Varje gång han ser mig pratar han med mig. Jag menar allvar. Han har en jättegullig röst och han kommer alltid bort till mig och pratar en stund. Precis som andra katter spinner han också, men det är hans jamanden som är unika.
Fiammetta påminner mig om Felicia, som bara fick leva mindre än tre år. En ärftlig defekt. Det krossade mitt hjärta. Jag vet att de här två lhasa apsotjejerna skulle ha blivit bästisar, fast de är helt olika för att vara apso.
Rafael och Orlando påminner mig också om andra, som inte är här hos mig längre. Om jag tänker för mycket på dem, får det mig att gråta eller nära på, så jag försöker att inte göra det.
De inte bara tvingar mig att fortsätta leva, utan också att vara mer eller mindre aktiv, så jag kan ta hand om dem. Mitt liv skulle inte vara som det är nu, utan dem.
Det är klart att man kan säga samma sak om min mamma och syster. Ibland oroar jag mig så mycket för dem att det får mig att gråta, eller nära på.
Nej, det här blir lite för emo. Bäst att sluta. För att sammanfatta: Jag älskar verkligen min familj. Om du nu ville veta det. 
Hundar som skrattar
Nyligen läste jag en artikel om att hundar skrattar (precis som människor, råttor, chimpanser, orangutanger och mina favoriter – gorillor). Se länken ovan.
Jaha. Jag visste väl det. Ibland brukar min lilla hund fnissa åt mig. En gång försökte jag faktiskt ta i med hårdhandskarna mot henne. Man ska ju tydligen se in i ögonen på hunden och tala allvarligt med den. Så en gång när hon skällde och skällde utan någon anledning som jag kunde förstå, så försökte jag med det. Gissa vad hon gjorde? Hon skakade på huvudet, och jag riktigt såg hur hon fnissade åt mig. Det var som om hon sa “Jaså, var det så viktigt?” Underförstått – “ok, jag fattar, men jag bryr mig inte.”
Nu förstår jag att det var precis som jag trodde. Hon skrattar åt mig. Men det får hon. Hon får faktiskt göra vad hon vill. Eftersom hon är så liten och gullig, och aldrig kommer att växa upp och bli en stor jobbig buse, så kan hon faktiskt få göra precis som hon vill. Ingen ska få säga till mig att en hund måste vara väldresserad. I alla fall inte någon som är liten och ofarlig. Så det så. Hon gör som hon vill och jag gör som hon vill. Det märks väl att vi är lika? 
