Konsert i Second Life igen
Ikväll gick hela familjen till en Russell Eponymkonsert i Second Life.
Detta är min mamma, som stod och lyssnade på musiken tills hon fick myror i byxorna och ville gå:
Här står min syster och jag och vi kunde stanna hela konserten ut:
Min syster och jag på konserten
Människor på tåg
Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.
Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer – en stor och väldigt tröttsam familj – sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.
Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.
Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.
Min familj
ag älskar dem så mycket att det nästan får mig att gråta. Mina bebisar – mina adopterade bebisar. Varje gång jag ser på Flavio, har jag svårt att låta bli att tänka på att han och hans bror Fidelio egentligen skulle ha varit döda.När min lhasa apsotjej, Fiammetta, var riktigt dålig och behövde opereras, tog vi naturligtvis med henne till veterinären. Där råkade vi höra en gammal kvinna beställa tid för att avliva två kattungar. Det där är något som jag och min familj bara inte står ut med. Om vi var rika som – vilken hjärndöd arvtagerska som helst – skulle vi antagligen rädda tusentals katter och hundar och antagligen andra djur också. Tyvärr är vi inte det. Men de där två, dem kunde vi rädda, så vi gjorde det.
Han är en helt underbar liten kille. Varje gång han ser mig pratar han med mig. Jag menar allvar. Han har en jättegullig röst och han kommer alltid bort till mig och pratar en stund. Precis som andra katter spinner han också, men det är hans jamanden som är unika.
Fiammetta påminner mig om Felicia, som bara fick leva mindre än tre år. En ärftlig defekt. Det krossade mitt hjärta. Jag vet att de här två lhasa apsotjejerna skulle ha blivit bästisar, fast de är helt olika för att vara apso.
Rafael och Orlando påminner mig också om andra, som inte är här hos mig längre. Om jag tänker för mycket på dem, får det mig att gråta eller nära på, så jag försöker att inte göra det.
De inte bara tvingar mig att fortsätta leva, utan också att vara mer eller mindre aktiv, så jag kan ta hand om dem. Mitt liv skulle inte vara som det är nu, utan dem.
Det är klart att man kan säga samma sak om min mamma och syster. Ibland oroar jag mig så mycket för dem att det får mig att gråta, eller nära på.
Nej, det här blir lite för emo. Bäst att sluta. För att sammanfatta: Jag älskar verkligen min familj. Om du nu ville veta det. 
