Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese
Jag har just läst färdigt eboken Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese.
Från början verkade det här vara en väldigt enkel, men ganska rolig fantasyberättelse, men efter ett tag insåg jag det fanns mer att hämta. Berättelsen blev mer komplicerad men fortfarande, ganska rolig, och det är ok för mig. Kortfattat, är det här historien om en ung prins, Donald, som reser omkring i sin pappas kungadöme (och ett grannland) i undervisningssyfte. Han har med sig en guide/livvakt som är en gammal soldat med en mycket pessimistisk syn på livet. Efter hand får Donald fler vänner. det visar sig att det pågår mycket mer i den här världen än jag trodde från början. En av Donalds nya vänner är egentligen en flera tusen år gammal android. En av de andra är en lika gammal robothund (eller kanske en ”canoid” – eftersom hunden är väldigt lik en riktig/biologisk hund). Allt handlar om Donalds självpåtagna uppdrag att förhindra ett onödigt krig mellan hans land och grannlandet (befolkat av dvärgar) Gotrox. Till att börja med verkar det som hans uppdrag är hopplöst, men Donald kan bara inte tänka sig att ge upp och hans vänner gör sitt bästa för att hjälpa honom.
I stort sett är det här en välskriven och fascinerande men ganska enkel berättelse. Mitt enda problem är grammatiken – författaren verkar ha en oförklarlig motvilja mot perfekttempuset. Det förekommer bara i en del dialog. Utan undantag har författaren valt att byta ut perfekt mot imperfekt. Det irriterade mig. Jag började formulera om varje mening inne i huvudet, till vad jag tyckte var rätt. I övrigt var det här en rolig, lättsam läsupplevelse med många sympatiska och roliga personer.
Hespira av Matthew Hughes
Jag har just läst färdigt Matthew Hughes roman Hespira. Som i de första två böckerna i serien kretsar handlingen kring privatdetektiven Henghis Hapthorn. Han är lite egotrippad men ganska rolig. Boken (liksom de tidigare två i serien) innehåller flera underbart underliga och fascinerande detaljer, som det faktum att Hapthorns intuition har flyttat ut och bor numera i en annan kropp. Dessutom har motsvarigheten till en persondator förvandlats till ett gulligt litet djur som kallas en grinnet, som ser ut som en blandning av katt och apa.
Handlingen utspelar sig i vår världs ”näst sista” tidsålder, lite som i Jack Vances The Dying Earth, och är vetenskapsbaserad, men håller på att förvandlas till en era av ’sympathetic association’, det vill säga magi. Hapthorn ser inte fram emot det, utan sin intuition.
I den här boken åtar sig Hapthorn ett till synes enkelt fall, men det leder till oväntade komplikationer som tvingar Hapthorn att lämna jorden för en tid. Samtidigt träffar han en mystisk kvinna som förlorat minnet. Han tar henne med sig på sin resa. Under resans gång råkar Hapthorn och Hespira ut för mer mystiska händelser.
De två tidigare böckerna fungerade inte helt och hållet för mig, fast jag älskade en del av idéerna. Den här boken kändes mycket bättre för mig fast jag har en känsla av att det inte var något direkt fel på de andra två, jag bara föredrog handlingen i den här. Å andra sidan ser jag nu fram emot att läsa om hela serien. Då kanske jag kommer att känna annorlunda om de två tidigare böckerna. Det finns också en samling noveller om Hapthorn som jag nu har köpt och laddat ner. Oturligt nog för mig blev boken tillgänglig gratis bara omkring en vecka senare, och det kanske den fortfarande är.
Serien om Henghis Hapthorn tillhör till största delen genren science fiction, men är lite annorlunda än vanligt. Jag kan rekommendera dem för alla som tycker om science fiction, deckare och fantasy. Jag önskar det fanns fler böcker i serien och jag håller tummarna att Hughes kommer att skriva en (eller flera) till.
Den här boken fanns inte tillgänglig i pocket, som jag hade föredragit. Den fanns inte ens i hårda pärmar, utom till ett rent löjligt pris (från ungefär 90 dollar och uppåt). Först hade jag ingen aning om varför, men efter en digital konversation med författaren vet jag nu, och det är tyvärr oundvikligt. Det är synd, för jag har de två första böckerna i serien i pocket.
Doctor Who – igen
För tre år sedan la jag ut en recension om Doctor Who, efter att ha sett större delen av säsong 1. Jag läste just om den och jag måste säga att den var lite lustig. Nu, efter att ha avnjutit så många kvällar i tv-fåtöljen framför serien, har jag fått en lite annorlunda uppfattning om den. Det är allt dags för en ny recension.
För tre år sedan, och lite till, visade Svt säsong 1 av den nya Doctor Who-serien. Min pappa såg några avsnitt av den äldre serien (vet inte exakt vilka) på Sci Fi-kanalen. De hade inte intresserat mig särskilt mycket. Det lilla jag sett verkade ganska udda, jämfört med Star Trek och Stjärnornas krig, som var mer eller mindre det enda jag sett av science fiction på tv och/eller på bio.
Så för tre och ett halvt år sedan ungefär, kom den nya serien. Den här gången var jag definitivt intresserad. En del av det jag sa i min tidigare recension gäller fortfarande. Jag tycker inte om precis alla avsnitten, men trots det tvekar jag inte att säga att jag älskar serien. Vid det här laget har den där förste Doktorn (för mig, alltså), Nio, har ersatts av Tio och Elva. Jag tycker om alla tre, så det är svårt att välja och förresten ska de ju vara samma Doktor.
Jag tror att det jag sett så här långt med Elvan, är från en säsong (tydligen säsong 5).
Lyckligtvis har min syster en kompis som har gett henne två DVD-boxar med Doctor Who, så vi har kunnat sitta och se hela serien i lugn och ro hemma. Nästan varje gång jag gör det, tänker jag att min pappa skulle ha älskat den. (Det gör jag faktiskt ganska ofta. Varje gång jag ser eller hör talas om något som jag tror att min pappa skulle ha gillat, tänker jag på det. Jag hoppas att han på något sätt får se de där tv-serierna och filmerna.)
Så vad kan jag säga om serien? För det första, är den väldigt annorlunda än de amerikanska serierna, men det är ju inte nödvändigtvis något fel. Jag tycker om många olika sorters tv-serier och filmer. Kort sagt, Doktor Who handlar om en ensam utomjording, den siste av sin art, som reser runt i universum i sitt rymd/tidskepp TARDIS (en bokstavskombination) som ser ut som en blå telefonkiosk, för nöjes skull, men också för att hjälpa till när någon – vanligtvis människor – är i fara. För att slippa vara helt ensam plockar han upp mänskliga reskamrater och låter dem följa med ett tag.
Jag vill inte förstöra nöjet för den som inte har sett serien (eller hela, så långt jag har sett), men jag tänkte i alla fall berätta lite om mina favoritavsnitt.
Första avsnittet av säsong 1 (Rose) är ganska bra (Doktorn räddar jorden från invaderande skyltdockor…). Jag tycker också mycket om The Empty Child (”Det tomma barnet”) och The Doctor Dances (handlar om ett skrämmande barn som frågar alla ”Är du min mamma?) .
I säsong 2 finns flera favoriter, till att börja med New Earth (som utspelar sig på ett futuristiskt sjukhus, där människoliknande katter eller kattliknande människor sköter om allvarligt sjuka, om du känner mig kan du nog gissa vad jag tycker om i det här avsnittet), och så The Idiot’s Lantern (kanske en varning mot att se för mycket tv?), The Impossible Planet, The Satan Pit (ett dubbelavsnitt som kan vara riktigt läskigt då och då, introducerar ett par jättebra personer som jag önskar skulle komma tillbaka och dessutom en intressant ny art, Oodfolket) och slutligen Fear Her (om ett skrämmande barn som tycker om att rita).
I säsong 3 tyckte jag särskilt om Smith and Jones (ett sjukhus flyttas till månen av någon sorts intergalaktisk polisstyrka som jagar en utomjording som är efterlyst för mord), Gridlock(”Trafikstockning” – väldigt intressant idé och några jättegulliga kattungar, jag är galen i dem), 42 (än en gång med en lovande ny person – som inte har kommit tillbaka än i alla fall, och en spännande handling: ta reda på vad som är fel med ett transportskepp och vad som dödar dess besättningsmedlemmar innan hela skeppet ramlar in i en sol, bara på 42 minuter) och Blink (jätteläskigt – håll ett öga på de där statyerna och blinka aldrig någonsin).
Listan fortsätter… 
Säsong 4: Partners in Crime (Donna är tillbaka och letar efter mystiska händelser och hoppas att hitta Doktorn, den här gången är det en varning mot snabb viktminskning?, men jag har aldrig sett så gulligt fett), The Doctor’s Daughter (fascinerande idé, terraformning och omedelbar icke-sexuell förökning, bland annat) och slutligen The Unicorn and the Wasp (där Donna och Doktorn träffar Agatha Christie och försöker lösa en mordgåta på en engelsk herrgård).
På något sätt verkar säsong 5 ganska annorlunda, med en ny Doktor igen. The Beast Below (välkommen ombord på rymdskeppet United Kingdom där det är något som är fel, åk inte hiss, i alla fall inte när du ser ett surt ansikte) är jätteintressant, och det är också The Time of Angels och Flesh and Stone (än en gång, riktigt skrämmande, med de där mardrömslika gråtande änglarna – ska man titta eller inte titta?). Jag tycker också om Amy’s Choice (jag älskar verkligen Amys kille Rory, han är jättegullig). Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om The Hungry Earth och Cold Blood (gräv inte för djupt, du vet inte vad som kan dyka upp). På ett sätt är de väldigt fascinerande, men å andra sidan – ja, som jag sa, är jag inte riktigt säker. Delar av de två avsnitten tycker jag lite mindre om.
Hur som helst har det varit jättespännande att avnjuta våra små Doctor Who-maraton. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong.
Heroes
Heroes är en amerikansk science fiction-serie.
Vad kan jag berätta om den här serien då? Till att börja med, efter att ha sett trailern med den där blonda hejaklacksledaren som hoppade från en bro eller vad det nu var, och slog axeln ur led och så vred hon tillbaka den igen, ja då hade jag inte alls tänkt se serien.
Jag tänkte, ok, bara en Buffyserie till ungefär. Gäsp. Men så märkte jag att nästan alla killarna i serien var jättesnygga eller åtminstone gulliga eller kul och charmiga. (Gissa vilken som är vilken haha).
Naturligtvis är handlingen jätteintressant också. Mycket intressantare än jag trodde. Jag tycker jättebra om de flesta killarna – Mohinder, Peter, Isaac och självklart Hiro. Till och med hejaklacksledarens polare är rätt gullig på sitt lite töntiga sätt.
Men jag tycker inte om tjejerna alls. De är bara – jag vet inte – så äckliga. Men det är ju bara som jag ser det. Jag är säker på att de flesta killarna och många tjejer också kommer att tycka om dem. Och även om du inte gör det är serien bra i alla fall.
Om du inte har sett den än, handlar den om en grupp människor, de flesta unga, som plötsligt märker att de har ovanliga förmågor (”superkrafter”). De försöker komma till rätta med hur deras liv har ändrat sig, och de kommer snart att tvingas bestämma sig för om de vill vara goda eller onda. Om det låter spännande, passa då på att se serien. Jag tror du kommer att gilla den.
Dr Who
Dr Who är en brittisk science fictionserie. Om du inte har sett den så kanske du är nyfiken på vad den handlar om. För det första: den är väldigt annorlunda än de amerikanska serierna. Engelsmännen har en lite ovanlig humor som det tar ett tag att vänja sig vid.
På grund av att jag inte är riktigt van än, inte bara vid humorn utan stilen i allmänhet, tycker jag att kvaliteten på avsnitten är lite blandad. Vissa är både hemska och sorgliga, andra faller lite platt. En del är faktiskt rätt så obehagliga. Men nu när jag har hunnit ganska långt i serien börjar jag faktiskt vänja mig.
Om du får chansen att se den här serien och inte är säker på om du vill följa den, så föreslår jag att du ger den en chans. Se ett par avsnitt innan du bestämmer dig.
Här kommer en kortfattad beskrivning av vad serien handlar om.
I första avsnittet får man lära känna en engelsk tjej som heter Rose. Hon upptäcker att det håller på att hända något konstigt på varuhuset där hon arbetar. Skyltdockorna beter sig lite ovanligt, för att inte säga hotfullt.
Plötsligt dyker en man i fyrtioårsåldern upp, i alla fall ser han så ut. Han hjälper henne komma undan de läskiga skyltdockorna. Snart får hon veta att de där dockorna bara är en del i ett större problem.
Mannen presenterar sig som Doktorn. Det visar sig att han brukar dyka upp när jordens befolkning är i fara. När allt har ordnat sig för den här gången, erbjuder han Rose att följa med honom i sitt telefonhyttliknande rymdskepp, TARDIS. Det kan både resa i rymden och i tiden, så Rose tackar ja. Hon råkar ut för en massa faror tillsammans med Doktorn.
Mer ska jag inte säga om handlingen. Men som sagt. Ge serien en chans. Som alla brittiska serier håller den bra kvalitet. Sen får man säga vad man vill om den speciella humorn.
Serien är något av en kultserie i hemlandet, åtminstone den ”gamla” serien som började på 1960-talet och höll på ända fram till slutet av 1980-talet. Av någon anledning, kanske att Doktorn alltid är rätt så fjollig, är den särskilt populär bland homosexuella män.
Storm
Jag tänkte börja kommentera en del filmer jag har sett de senaste åren. För mig, som bor i en liten stad, är det inte självklart att få se alla filmer jag vill. Men nu har jag ordnat det. Därför har jag sett fler filmer de senaste sex månaderna än jag gjort på flera år. Trevligt. Det är kul med lite omväxling. Annars blir det mest tv (förutom böcker, musik mm).
Här kommer några kommentarer om en svensk film. Storm. Huvudrollerna spelas av Eric Ericson (De drabbade m fl), Eva Röse (De drabbade m fl) och Jonas Karlsson (Livet är en schlager m fl). Eftersom jag bor i Västsverige känner jag igen flera av platserna där filmen spelats in och det känns förstås kul. Av en tillfällighet gick jag också förbi när scenen på torget spelades in (den med karuseller osv). Då anade jag förstås inte vad det handlade om.
Handlingen kretsar kring Donny (”DD”). Han är en rätt äcklig typ som glider omkring på de trendiga inneställena i Stockholm. Livet och andra människor är bara kulisser och rekvisita i hans jakt på lätta, snabba upplevelser som gratis drinkar, bjudkokain mm. Han dejtar inte för det anser han är för dyrt, men däremot studerar han sexiga tjejer noga för att som han kallar det ”ha det lite mysigt” senare på kvällen.
Plötsligt kastas hans bekväma, ytliga liv över ända. En mystisk kvinna mer eller mindre landar i hans taxi. Då har Donny redan sett henne sänka sig ner från en vägbro, ner på hans nivå. Eftersom Donny aldrig engagerar sig i någon annan är han mest orolig för att han själv ska råka illa ut, men mot sin vilja dras han in i den mystiska kvinnan, Lovas (uttalat med å) äventyr.
Det ser ut att bli riktigt farligt ibland. En hotfull man i mörka kläder följer Lova vart hon än går och verkar vara ute efter att tysta henne för gott. Nu när Donny är inblandad, måste han också fly från den mörkklädde mannen.
Efter hand börjar Donny inse att det inte alls är någon slump att han dragits in i de dramatiska och mystiska händelserna. Allt verkar ha med hans förflutna att göra. Till slut måste han välja mellan att lita på den mörkklädde mannen eller Lova. Valet han gör kommer att få stora konsekvenser för hans fortsatta liv.
Jag ska inte berätta mer, men filmen är verkligen spännande och intressant. Visserligen ser den lite grand ut som ett dataspel, men jag tycker det är gjort på ett bra sätt. Jag vet att vissa som sett filmen klagat på dialogen, men jag tycker man får en rimlig förklaring till varför det låter som det gör. Se filmen så får du också veta vad det gäller.
När jag betygsatte filmen på några filmsajter gav jag den en fyra av fem möjliga. Det är möjligt att du inte håller med, men antagligen kommer du i alla fall att tycka den var värd att se.
