Bron, säsong 3
Nu ska jag göra något jag var ganska övertygad att jag aldrig tänkte göra, nämligen recensera Bron, i det här fallet säsong 3. De två tidigare säsongerna såg jag visserligen men på grund av sista avsnitten båda gångerna, ångrade jag mig efteråt. Jag tycker väl överhuvud taget inte fullt så mycket om serien som många andra verkar göra.
Men nu har jag just sett färdigt säsong 3 och inser att jag faktiskt i alla fall tyckte ganska bra om serien. Det var nog delvis på grund av den nya danska partnern som Saga Norén fått. Deras relation var ännu intressantare än den förra. Jag tröttnade väldigt snart på den dansken, faktiskt och förstår att skådespelaren också gjorde det. Rollfiguren fick ju inte utvecklas alls och var faktiskt i mina ögon något av en stereotyp, för bilden vi har av danskar och framför allt en typisk storstadsbo.
En sak jag har lite svårt för fortfarande, är dock Sagas autism. Jag ställer mig helt frågande till att hon skulle fått bli polis men om hon nu hade fått det, tänker jag att hon nog hade anställts på något annat sätt och i praktiken inte fått vara ute på fältet i vanliga fall utan mest suttit vid ett skrivbord och framför en dator och analyserat fakta.
Jag ska försöka akta mig för att komma med någon spoiler, men jag kan väl säga så här mycket att jag anser att vissa misstänkta personer kom väl lindrigt undan och den verkliga mördaren tyckte jag faktiskt väldigt synd om. Ändå är det ingen som tänkte samma sak? Ingen av rollfigurerna i avsnittet sa något om det. På grund av hela fallet, som jag inte ska gå närmare in på, tycker jag att allt var ganska speciellt, och i flera fall låg mina sympatier hos mördaren och inte hos de flesta offren (dock däremot ett par av dem, för de var i mina ögon helt oskyldiga och förtjänade inte att dras in i fallet).
På ett sätt hoppas jag att det blir en säsong till, men jag respekterar helt och hållet Sofia Helins åsikt att det kanske är för jobbigt för henne med rolltolkningen av Saga.
Mer om Ängelby
Nu har jag sett fem avsnitt av Ängelby och jag måste säga att fast det finns några få saker som är mindre bra, tycker jag fortfarande att det är en ganska bra serie. Särskilt med tanke på att så många har klagat över att den är dålig. Jag undrar vad de menar.
Vad jag inte tycker så bra om är speakerrösten i början. Den känns väldigt onödig och drar ner intrycket av serien.
En annan sak är så löjlig. Uppenbarligen har storstadsbor lätt för att tro att folk på mindre orter klär sig som på sjuttiotalet, har på sig glasögon som för trettio år sen eller mer och som vanligt har telefoner som är minst tio år gamla. Visst, jag förstår att telefonförsäljarna gärna gör sig av med urgamla telefoner som ligger osålda, men när man gör en tv-serie får man väl tänka lite på trovärdigheten.
En del av personerna är väl konstiga. Man undrar t ex hur någon som är så dum och udda kan bli polis (tjejen, alltså, inte Amos). Ibland är det snudd på parodi. Jespers f d flickvän har också en väldigt slemmig pappa. Han stämmer inte alls in på min bild av en s k överklassman. Mer en nyrik typ från väldigt låg bakgrund. Han är riktigt äcklig.
Jag tycker i alla fall att serien faktiskt är riktigt spännande och jag ser fram emot att se mer.
Om Ängelby
När jag såg att det skulle komma en ny tv-serie som heter Ängelby, visste jag inte vad jag skulle tro, med tanke på att Mia Skäringer skulle ha en av huvudrollerna. Var det en komedi eller vad var det egentligen?
Men så läste jag om vad serien handlade om, och insåg att det där lät rätt intressant. Jag läste också om hur rörigt det varit när serien spelades in och att den hade på något sätt fått klippas ihop efteråt, fast det trodde jag man alltid gjorde.
Hur som helst, jag såg första avsnittet och tyckte faktiskt att det var rätt bra. Jag läste också en recension där serien beskrevs som en flopp. Nu ska jag inte döma för tidigt. Personen som skrev recensionen hade sett fyra avsnitt. Men i alla fall tycker jag det var ett lite väl hårt omdöme. Visserligen hade jag missat ett glas vin som huvudpersonen tydligen skulle ha druckit innan hon satte sig i bilen och körde. Kanske försvann det i klippningen, kanske var det jag som inte var uppmärksam. Men i övrigt var det inte något problem att följa med.
Min mamma, som helst vill ha snabba, lättillgängliga tv-serier, filmer och böcker, tyckte den var lite svår att förstå. Men min syster som är som jag och gärna ser något mystiskt och lite ”långsamt” hade heller inga problem med att förstå.
Så nu tänker jag se nästa avsnitt i alla fall. Ge serien en chans. Jag tycker den verkar spännande.
Mr Robot
Jag har just sett första avsnittet av Mr Robot (kunde de inte ha försökt komma på n svensk titel?). Det var riktigt intressant. Kanske är det här en orättvis jämförelse, men den är mycket bättre och intelligentare än Warehouse 13 som jag också tittar på just nu.
När jag först såg att en svensk skådespelare skulle vara med var jag faktiskt lite besviken. För att vara helt ärlig, är ju inte alla svenska skådespelare särskilt bra, men nu är jag väl orättvis igen. Inget land i världen har enbart fantastiska skådespelare. Och i det här fallet hade jag inget att oroa mig. Den här killen, som jag jag inte hade hört talas om tidigare, verkar klara sig ganska bra.
Tyvärr verkar det inte vara fanfictionmaterial, men det måste ju inte allting vara heller. Jag har händerna fulla just nu ändå, mest med fanfiction men också original, så jag klagar inte.
Den här typen av serie (om datorer, internet och hackande) kanske inte passar alla, men det är också en thriller, om det nu låter mer tilltalande.
Les revenants, fransk tv-serie
Häromdagen såg jag sista delen av en jättebra fransk tv-serie. SVT valde att visa den enbart på svtplay (i alla fall den här gången), kanske som ett test av hur populärt det blev. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt smidigt. Det var skönt att slippa hålla reda på vilken tid avsnitten visades.
Serien handlar om en stad där egendomliga saker händer. Den ligger idylliskt i bergen, någonstans i Frankrike. En fransk tittare kanske skulle veta i vilken region det kan vara, eller så är det avsiktligt vagt. Jag har sett andra serier där man gjort så.
Första avsnittet börjar med en tonårstjej som vandrar omkring och ser ganska förvirrad ut ute på landet. Man ser henne komma uppför en sluttning och klättra över ett vägräcke och gå ut på en väg. Hon har inget minne av hur hon hamnade där. De sista minnena hon har är att hon var på en skolutflykt, på en buss.
Hon tar sig hem där hon träffar sin mamma, och säger att hon förstår att hon har varit orolig. Något har hänt och hon minns inte vad. Mamman lyckas hålla masken och kramar henne, men snart får man veta att flickan, Camille, har varit död i fyra år efter en tragisk bussolycka under en skolutflykt. Trots det är hon exakt som hon var fyra år tidigare.
Camille får inte veta det förrän hennes tvillingsyster (!), Léna, kommer hem, ganska sent. Léna får ett hysteriskt utbrott och Camille blir också ledsen. Familjen förstår inte alls hur det har kunnat hända.
Jag ska inte berätta om alla huvudpersonerna, men Camille är nog den viktigaste av dem, så jag tänkte beskriva henne lite mer i detalj. Léna har haft det väldigt svårt att hantera sin systers död, och har revolterat mot sina föräldrar, men det är ännu svårare för henne att acceptera att systern är tillbaka. Systrarna blir ovänner.
I de följande avsnitten får man veta mer om de två systrarna och dessutom om flera andra rollfigurer, av vilka några också har ”återvänt”, bland annat en obehaglig liten pojke, en snygg ung kille som spelade i ett band, och som, får vi veta, tog livet av sig natten innan sitt bröllop, och en seriemördare.
En del av de som återvänt har ingen familj eller något hem att komma tillbaka till, för de har varit döda i flera år, i ett fall så mycket som trettifem år.
Som avslutning vill jag bara säga några ord om seriens namn. Det franska originalet heter Les revenants (de återvändande/de som kommer tillbaka) och på svenska heter den Gengångare. På ett sätt är den franska titeln bättre. De här människorna är inte som traditionella spöken, även om de på något sätt kan ta sig fram på lite mystiska sätt. Fast man får aldrig se dem gå igenom väggar eller något i den stilen. Man får aldrig intrycket att de inte är av kött och blod. De kan äta (till att börja med är de väldigt hungriga), slåss och ha sex, men har svårt att sova, fast några av dem lyckas så småningom.
Jag kan verkligen rekommendera den här serien. Den är fascinerande, läskig, men inte för hemsk (för då hade jag inte vågat se den). Stämningen byggs upp gradvis med små detaljer som bidrar till en olycksbådande känsla.
Redigerat: Här är en länk till ett bildgalleri som visar huvudpersonerna i serien. Klicka bara på bilden för att se nästa.
DrWho-meme
Jag hittade det här på Tumblr och jag ville dela med mig av det direkt, det var så kul (och jag behöver verkligen ha kul just nu).
Så här gör man:
Ditt yrke är nu ditt Tidsherrenamn. Sista siffran i ditt telefonnummer är den regeneration du är i just nu. Det närmaste plagget på höger sida om dig blir det mest framträdande i din garderob. Den senaste personen du messade till är din nuvarande följeslagare. Ditt favoritord är nu ditt motto.
Det här är jag:
Författaren
Sjunde regenerationen
Kort blå kjol
Min syster Gabriella
Böcker!
Doctor Who – igen
För tre år sedan la jag ut en recension om Doctor Who, efter att ha sett större delen av säsong 1. Jag läste just om den och jag måste säga att den var lite lustig. Nu, efter att ha avnjutit så många kvällar i tv-fåtöljen framför serien, har jag fått en lite annorlunda uppfattning om den. Det är allt dags för en ny recension.
För tre år sedan, och lite till, visade Svt säsong 1 av den nya Doctor Who-serien. Min pappa såg några avsnitt av den äldre serien (vet inte exakt vilka) på Sci Fi-kanalen. De hade inte intresserat mig särskilt mycket. Det lilla jag sett verkade ganska udda, jämfört med Star Trek och Stjärnornas krig, som var mer eller mindre det enda jag sett av science fiction på tv och/eller på bio.
Så för tre och ett halvt år sedan ungefär, kom den nya serien. Den här gången var jag definitivt intresserad. En del av det jag sa i min tidigare recension gäller fortfarande. Jag tycker inte om precis alla avsnitten, men trots det tvekar jag inte att säga att jag älskar serien. Vid det här laget har den där förste Doktorn (för mig, alltså), Nio, har ersatts av Tio och Elva. Jag tycker om alla tre, så det är svårt att välja och förresten ska de ju vara samma Doktor.
Jag tror att det jag sett så här långt med Elvan, är från en säsong (tydligen säsong 5).
Lyckligtvis har min syster en kompis som har gett henne två DVD-boxar med Doctor Who, så vi har kunnat sitta och se hela serien i lugn och ro hemma. Nästan varje gång jag gör det, tänker jag att min pappa skulle ha älskat den. (Det gör jag faktiskt ganska ofta. Varje gång jag ser eller hör talas om något som jag tror att min pappa skulle ha gillat, tänker jag på det. Jag hoppas att han på något sätt får se de där tv-serierna och filmerna.)
Så vad kan jag säga om serien? För det första, är den väldigt annorlunda än de amerikanska serierna, men det är ju inte nödvändigtvis något fel. Jag tycker om många olika sorters tv-serier och filmer. Kort sagt, Doktor Who handlar om en ensam utomjording, den siste av sin art, som reser runt i universum i sitt rymd/tidskepp TARDIS (en bokstavskombination) som ser ut som en blå telefonkiosk, för nöjes skull, men också för att hjälpa till när någon – vanligtvis människor – är i fara. För att slippa vara helt ensam plockar han upp mänskliga reskamrater och låter dem följa med ett tag.
Jag vill inte förstöra nöjet för den som inte har sett serien (eller hela, så långt jag har sett), men jag tänkte i alla fall berätta lite om mina favoritavsnitt.
Första avsnittet av säsong 1 (Rose) är ganska bra (Doktorn räddar jorden från invaderande skyltdockor…). Jag tycker också mycket om The Empty Child (”Det tomma barnet”) och The Doctor Dances (handlar om ett skrämmande barn som frågar alla ”Är du min mamma?) .
I säsong 2 finns flera favoriter, till att börja med New Earth (som utspelar sig på ett futuristiskt sjukhus, där människoliknande katter eller kattliknande människor sköter om allvarligt sjuka, om du känner mig kan du nog gissa vad jag tycker om i det här avsnittet), och så The Idiot’s Lantern (kanske en varning mot att se för mycket tv?), The Impossible Planet, The Satan Pit (ett dubbelavsnitt som kan vara riktigt läskigt då och då, introducerar ett par jättebra personer som jag önskar skulle komma tillbaka och dessutom en intressant ny art, Oodfolket) och slutligen Fear Her (om ett skrämmande barn som tycker om att rita).
I säsong 3 tyckte jag särskilt om Smith and Jones (ett sjukhus flyttas till månen av någon sorts intergalaktisk polisstyrka som jagar en utomjording som är efterlyst för mord), Gridlock(”Trafikstockning” – väldigt intressant idé och några jättegulliga kattungar, jag är galen i dem), 42 (än en gång med en lovande ny person – som inte har kommit tillbaka än i alla fall, och en spännande handling: ta reda på vad som är fel med ett transportskepp och vad som dödar dess besättningsmedlemmar innan hela skeppet ramlar in i en sol, bara på 42 minuter) och Blink (jätteläskigt – håll ett öga på de där statyerna och blinka aldrig någonsin).
Listan fortsätter… 
Säsong 4: Partners in Crime (Donna är tillbaka och letar efter mystiska händelser och hoppas att hitta Doktorn, den här gången är det en varning mot snabb viktminskning?, men jag har aldrig sett så gulligt fett), The Doctor’s Daughter (fascinerande idé, terraformning och omedelbar icke-sexuell förökning, bland annat) och slutligen The Unicorn and the Wasp (där Donna och Doktorn träffar Agatha Christie och försöker lösa en mordgåta på en engelsk herrgård).
På något sätt verkar säsong 5 ganska annorlunda, med en ny Doktor igen. The Beast Below (välkommen ombord på rymdskeppet United Kingdom där det är något som är fel, åk inte hiss, i alla fall inte när du ser ett surt ansikte) är jätteintressant, och det är också The Time of Angels och Flesh and Stone (än en gång, riktigt skrämmande, med de där mardrömslika gråtande änglarna – ska man titta eller inte titta?). Jag tycker också om Amy’s Choice (jag älskar verkligen Amys kille Rory, han är jättegullig). Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om The Hungry Earth och Cold Blood (gräv inte för djupt, du vet inte vad som kan dyka upp). På ett sätt är de väldigt fascinerande, men å andra sidan – ja, som jag sa, är jag inte riktigt säker. Delar av de två avsnitten tycker jag lite mindre om.
Hur som helst har det varit jättespännande att avnjuta våra små Doctor Who-maraton. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong.
Anno 1790
Nu när jag har sett hela serien Anno 1790, tänkte jag komma med några synpunkter (här finns lite mer info och här). Eftersom jag älskar historiska serier och (bra) polisserier kan jag bara säga att jag är jättenöjd. Det här är faktiskt ett trendbrott. Inte på många år har jag sett något svenskt som är så bra.
En viktig anledning till det är Freund, Dåådhs vän/kalfaktor. Gulliga killar bidrar alltid till att jag gillar en tv-serie, film eller bok. Kärlekshistorien mellan Dåådh och fru Wahlstedt verkade kanske i början ganska tråkig, men det är inget som stör, och under seriens gång har den utvecklats lite och känns inte alltför onödig. En sak som bidrar till att göra den mer acceptabel är det faktum att Freund själv också är förälskad i henne, men inser att han inte har någon chans. Han ogillar situationen, men tycker tillräckligt mycket om Dåådh att han till och med skyddar honom.
I övrigt är det sena sjuttonhundratalet en epok som intresserar mig mycket. Lustigt nog har jag av en ren slump hållit på att läsa en bok om just den tiden samtidigt som serien gick. Så här långt ser det ganska realistiskt ut – kanske med undantag av fru Wahlstedts drömmar om självständighet. Men faktiskt fanns det verkliga historiska kvinnor som hade samma dröm, så egentligen är det väl inte helt okänt.
Alla huvudpersonerna har sitt intresse och jag tycker att skådespelarna har gjort ett bra jobb med att gestalta dem. Dessutom är de flesta ganska okända, vilket bidrar till att man inte tänker ”det där är ju den och den från den och den serien”, t om med de få som jag sett tidigare i andra sammanhang. Miljöerna är fina och ser åtminstone äkta ut i mina ögon. Jag undrar dock vilken stad som får föreställa Stockholm under det sena sjuttonhundratalet. Är det en datorgenererad miljö? Eller kanske någon mer välbevarad och mindre stad, kanske i Finland? Även om vissa händelser kanske i verkligheten inträffade något eller några år senare eller tidigare, men det här är faktiskt en dramaserie, inte en dokumentär. Jag har inga problem med att avsnittsförfattarna tar sig vissa friheter.
Så småningom kanske det till och med blir lite fanfiction. Här finns det ju ganska mycket att jobba med, än en gång, mest tack vare Freund.
Slutligen kan jag säga att det gläder mig att det troligtvis blir en andra säsong.
Anno 1790
Nu har jag sett första avsnittet av Anno 1790. Jag hade läst en del negativt om serien innan och var rädd att den skulle bli en besvikelse. Annars är historiska serier något av en favoritgenre för mig, så jag hade kanske väl stora förhoppningar. Men, trots det tyckte jag riktigt bra om den. Jag ska nog skriva en mer detaljerad recension senare, när jag sett fler avsnitt, eller helst hela serien. Men åtminstone så här långt, är jag riktigt nöjd.
Kanske är jag miljöskadad av mina år inom fanfiction, men jag såg genast intressanta slashvibbar mellan två av personerna. 😉 Hehe. ”Officiellt” ska det i stället vara något mellan Dåådh (fältskären) och polismästarens fru. Helt platoniskt, förstås, vilket kan verka lite tråkigt, men med tanke på tiden, inte alls orealistiskt.
Roswell
För ett par dagar sedan såg jag och min syster på de första fyra avsnitten av Roswell. Det var jättekul. Jag hade glömt hur bra den serien var. Det fick mig verkligen att le. Än en gång blev jag påmind om hur bra tv-serierna var på 1990-talet. Jag ser verkligen fram emot att se resten av serien – och till den dag (som jag hoppas kommer) när jag har råd att börja köpa mina favorit-tvserier på dvd-boxar.
