Dags för lite gnäll igen…

Om du läser den här bloggen dröjer det nog inte länge innan du inser att jag älskar djur. Hundar (vissa hundraser, borde jag kanske säga) tillhör mina favoritdjur. Mitt absoluta favorit bland hundraserna är lhasa apso.

Det jag älskar mest med rasen är deras personlighet och attityd. Missförstå mig inte, jag tycker naturligtvis om utseendet också, men det känns mindre viktigt.

När jag besöker hemsidor med rasinfo och läser böcker eller tryckta artiklar om rasen hittar jag ofta den här typen av påståenden: ”om du inte gillar pälsvården, välj en annan ras” Va? Jag älskar den här hundens personlighet över allt annat (nästan i alla all, jag älskar några andra hundraser också och jag tycker om i stort sett alla hundraser, precis som jag tycker om i stort sett alla djur). Så då skulle jag alltså avstå för att jag inte älskar att hålla på med pälsvård? Aldrig.

På grund av att jag älskar lhasa apsons personlighet är jag beredd att lära mig och stå ut med all pälsvård. Jag vill så klart att min hund ska må bra och trivas. Jag kommer aldrig att lära mig att tycka om just den delen av det här med att leva tillsammans med en så fantastisk hund, men jag kan lära mig leva med jobbet.

Det är faktiskt samma sak med mängden motion som en del av de stora, motionskrävande raserna behöver. Jag älskar att gå, och gå fort, inom rimliga gränser. I första hand tycker jag om att gå omkring i stan, i parker och i anslutning till odlingslandskapet i närheten av småstäder. Med andra ord tycker jag inte om att vandra i vildmarken, klättra i berg eller cykla.

Därför har jag tagit konsekvenserna av det och låtit bli att ta hand om stora eller väldigt motionskrävande hundar. Till exempel älskar jag också eurasiern, taxen, golden retrievern, pudlar och naturligtvis blandraser av samma typ, för att inte tala om vissa underbara brukshundar som jag bara kan drömma om. Men de här hundarna förtjänar att ha mer aktiva liv än jag kan ge dem, så jag tar inte hand om några av de här raserna eller blandraserna. Suck. Man kan ju inte få allt. Jag kan i och för sig tänka mig att om jag hade en nära vän eller familjemedlem som älskade att vandra ute i naturen, klättra i berg osv, att vi kunde dela en hund. Jag är säker på att de här motionsälskande hundarna inte skulle rata kortare och lite mindre energikrävande promenader förutom deras dagliga springturer.

Mindre, inte fullt så aktiva raser som lhasa apson, verkar tycka om ungefär samma mängd motion som jag gör. I alla fall nästan alla. Mammas tibetanska spaniel betraktar nog mig som en elak slavdrivare, för jag väntar mig att han faktiskt ska röra på tassarna när vi är ute tillsammans. Hans uppfattning av en trevlig promenad består av att stå still och sniffa på lyktstolpar och strosa omkring långsamt och då och då lyfta på benet för att skicka meddelanden till andra hanhundar. Men i de flesta fall tror jag att min timme eller så som jag ägnar åt promenader runtom i stan tillfredsställer min hund och andra små liknande raser (t ex de flesta tibetanska spaniel, bichoner osv).