Åh, nej :( Vilken otur…
Idag bet jag igenom eller tappade en bit av min lagade tand. Det är visst den återstående biten av tand som ramlat ut, inte lagningen. Nu kommer jag att behöva gå omkring med en glugg, visserligen inte där det syns, men i alla fall.
Tyvärr kan jag bara inte gå tillbaka till tandläkaren än. Tills mitten av februari är jag fullbokad med läkar- och barnmorskebesök och liknande. Jag orkar bara inte gå till ett ställe till förrän efteråt.
Dessutom har min syster fått problem med att få ut mina två oavslutade böcker från den gamla kraschade datorn. Utrustningen hon skaffat passar inte ihop med min gamla dator. Nu måste hon beställa nya saker och det innebär att jag får vänta minst en vecka, antagligen mer innan jag får chans att skriva färdigt mina böcker.
Historiker Dick Harrison: Svenskar är inte arroganta – de är okunniga
Historieprofessor Dick Harrison är inte överraskad över svenskarnas bristfälliga kunskaper om Finland och Sveriges gemensamma historia. Svenskar är minst historiekunniga i hela västvärlden, säger Harrison.
Läs mer här.
Det professor Harrison säger här är nog tyvärr bara alltför sant. Väldigt tråkigt. Som han säger i artikeln läser vi inte historia enbart för att det är roligt utan för att det är viktigt. Det håller jag självklart med om.
”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det” ~ George Santayana
Men det tål att sägas ibland att historia faktiskt är roligt och intressant. Många tycker inte det, och det är ju synd om dem. De missar något, men alla är vi individer. Jag tycker varken om fotboll, dansband eller öl, och det finns det ju många andra som gör. Det får man naturligtvis göra som man vill – välja vad man är intresserad av.
Det verkar som kunskapsnivån i skolorna hela tiden sjunker. När jag arbetade som lärarvikarie för ett antal år sen, träffade jag på en klass fortsättningselever i engelska. De låg på samma nivå som jag gjorde när jag var ca 10 år. Skrämmande. Hur ska det gå i framtiden?
Om våra bibliotek
Fult är bara förnamnet
Så här vackert är ett bibliotek i Budapest
KB är snyggare än många andra
Det här kanske är en rätt så oviktig aspekt av biblioteken, när det värsta är att så många försvinner, men varför måste de bibliotek vi har här i Sverige vara så fruktansvärt fula utanpå? I andra länder ligger ofta biblioteken i vackra, pampiga gamla byggnader. Men inte här. Här måste vi ha böcker i riktigt fula baracker som verkar vara formgivna ungefär som skokartonger. Är det verkligen nödvändigt? Böcker är ofta magiska, kan inte byggnaden de förvaras i också få vara det?
Studier och mobbning
Jag hörde nyss på ett inslag på nyheterna om att så många elever har svårt att gå färdigt gymnasiet. Det får mig att tänka på vad alla är olika.
Själv hade jag inga som helst problem med själva studierna (utom att smälta att jag som fick så väldigt bra betyg, ändå har misslyckats i livet). Mitt problem var klasskamraterna. Kanske borde jag har fått någon form av diagnos. Kanske är det bara det gamla vanliga – att majoriteten har svårt för den som på något sätt är lite annorlunda.
Det får mig också att tänka på de inslag jag sett om elever som blivit mobbade under hela skoltiden. Jag kan ganska väl relatera till det, fast jag inte var så aktivt mobbad, utan mer utfrusen. Det är faktiskt väldigt sorgligt att känna att man är en paria som ingen, inte ens de som själva inte är så fantastiskt populära eller framstående vill ha att göra med.
Min poäng är att jag aldrig skulle ha accepterat att bli mobbad. Jag skulle ha stannat hemma. Berättat för mina föräldrar. Sett till att jag fick någon form av alternativ undervisning, t ex hemma hos mina föräldrar, som ju lyckligtvis var lärare själva.
Nu vill jag inte alls skylla på offren. Det jag vill få fram att lärare och annan skolpersonal stirrar sig blinda på närvaro. Jag var borta nästan halva gymnasiet, pga utfrysningen. Ingen gjorde något åt det och som sagt, jag fick väldigt bra betyg ändå.
Maria Lang-deckare och språkgnäll
Jag kommer snart att lägga ut en recension av den sista av Maria Langs nyutgivna deckare här. Dessutom vet jag att min mamma har/har haft några stycken böcker av Maria Lang, bland dem den bok som min mamma faktiskt ”finns med i”, så det kan bli några till så småningom, när jag har hittat dem. Nu önskar jag att mamma hade köpt fler men hon slutade visst helt att läsa skönlitteratur när hon gifte sig och fick barn. Numera föraktar hon den typen av böcker och vill bara läsa facklitteratur. Själv läser jag ju båda sorterna så jag kan inte alls förstå hennes inställning. Det finns väl inget som är lägre, eller sämre med skönlitteratur i sig. Som jag ser det hänger det mest på vad man själv tycker om, men naturligtvis också en del på den enskilda bokens kvalitet. Fast det är ju också beroende lite på den enskilda läsarens smak. Jag vet massor av bästsäljande böcker som jag själv tycker är jättedåliga (ur kvalitetssynpunkt) men som flera andra älskar. Smaken är ju helt enkelt olika. Men ändå. Undrar om det är många som hatar t ex skönlitteratur men älskar facklitteratur? Jag trodde nog att det mer handlar om folk som hatar att läsa respektive folk som älskar det. Oavsett typ av bok. Fast jag kan självklart ha fel.
En annan sak – jag märker att jag mer eller mindre skriver de här inläggen på svenska för mig själv. I bästa fall, om hon har tid, läser min syster dem också, men jag kan ju lika gärna berätta vad jag skrivit om som be henne ta tid att läsa min blogg.
Hur som helst, oavsett om jag personligen har läsare på bloggen eller inte, är jag väldigt ledsen, arg och besviken för att de flesta svenskar inte värderar sitt eget språk alls. Utom möjligen rasister och högerextremister och det är inte dem jag tänker på i det här fallet.
Jag har fått ett intryck av att de flesta bloggläsare i Sverige struntar i att läsa inlägg på svenska och föredrar att gå direkt på engelskspråkiga bloggar (vilket jag också gör, men för den skull slutar jag inte läsa svenska sidor heller). Dessutom vet jag att de glatt blandar engelska och svenska på sin egen blogg hej vilt, och då menar jag inte i olika inlägg, vilket jag mycket väl kan förstå, fast jag vet att många icke-svensktalande inte tycker om det, utan i samma inlägg. Dessutom märker jag att yngre bloggare, inte tonåringar nödvändigtvis men kanske folk under ca 30 inte vet vad saker heter på svenska och gissar och tar till något som betyder något närliggande eller rentav helt fel. (Nyligen såg jag ett blogginlägg som nämnde en ensamstående bok – en ogift bok alltså?). Nu är jag kanske något av en puritan, men jag hatar det, lika mycket som jag hatar när folk lägger in engelska ord och satser i sina muntliga meningar och firande av Halloween och – okej, ursäkta, det kanske räcker nu.
Men egentligen borde jag inte behöva be om ursäkt, här på min egen blogg. Här borde jag få göra precis vad jag vill bara det inte bryter mot lagen.
Väldigt dåligt, Västtrafik!
Idag skulle jag iväg till mödravårdscentralen (på det nya stället). Tyvärr är inte flytten klar än. Som många kanske har märkt har det börjat bli jättesvårt med flyttföretag. Vi vågar helt enkelt inte boka en flyttbil nu, för vi tänker inte bli hotade av personalen. Lyckligtvis har vi en alternativ plan, men det drar ut på tiden.
Så jag skulle åka tåg, men när jag kom till järnvägstationen visade det sig (ca två minuter innan avgång) att tåget var inställt. Kvinnan inne på biljettkontoret sa att jag kan ju åka senare (alltså ca en och en halv timme efter min tid på mödravårdscentralen, extremt praktiskt, eller hur?). När jag ringde till Västtrafik, svarade den där otrevliga kvinnan bara att ”ja, det stämmer, tåget är inställt”. Det hängde ett ”och hur så?” i luften också. Som om det inte betydde något alls att jag nu kommer att missa min tid på mödravårdscentralen (för inskrivning, som för övrigt har blivit försenad med ganska många veckor).
Det blir alltså ingen ersättningsbuss, ingen ursäkt, ingen ersättning. Tur i oturen att jag har hunnit omboka på nätet. Hoppas jag inte måste betala extra för det uteblivna besöket. Dessutom har jag ju ett kort med kontoladdning, så jag hade inte bokat en biljett som jag skulle förlora pengar på. Laddningen går ju att använda när som helst. Men det är inte det som är poängen.
Andra företag måste ju tillhandahålla någon form av service. Uppenbarligen gäller det inte Västtrafik. Väldigt dåligt! Inte konstigt att folk är missnöjda. Det är verkligen jag också.
”Rullstolsburen”?
Jag är lite sur på eufemismer som rullstolsburen. En gång för ganska många år sen var jag svårt sjuk. Jag dog nästan. Men jag blev helt frisk igen som tur var (eller vem vet? kanske hade jag haft mer tur om jag dött, det är ju svårt att avgöra). Under en kort period kunde jag inte gå själv, utan att ofta svimma av och ramla ihop var jag än var. Jag ska inte gå in på fler aspekter av sjukdomen, men hur som helst hamnade jag till slut i rullstol. Annars hade mina föräldrar och min syster fått bära/släpa på mig. Det gjorde de också om jag bara svimmade ute någonstans, fast rullstolen gjorde förstås allting lättare.
Men aldrig kände jag mig rullstolsburen. Jag hade inget alternativ – utom att bli buren av en eller flera familjemedlemmar. Så jag var definitivt rullstolsbunden. (Vad hade jag för alternativ? Att förbli liggande på en offentlig plats?)
Nu tycker jag absolut att den som har ett mer permanent funktionshinder ska få avgöra själv vad hon/han vill kalla sig, men jag har rätt svårt att tänka mig att man känner sig mindre bunden till rullstolen om man har ett permanent funktionshinder än om man bara tillfälligt är sjuk.
Internetnostalgi
Alldeles nyss läste jag en rubrik för en artikel om vilka sajter folk använde tidigt i internets history. Det fick mig att tänka på vilka sajter jag brukade använda, kanske inte i ”internets barndom” för det var visst väldigt länge sen, men i alla fall när jag själv började använda det.
Jag tror att de flesta av de sajterna var väldigt vanliga. De flesta människor har nog använt dem för flera år sen – yahoo, google, aol (?). Jag chattade på ICQ och hade en massa vänner. About.com var en annan sajt jag använde mycket. Det fanns till och med chattrum på den tiden. Sidan finns fortfarande men jag har inte sett några uppdateringar på flera år (antagligen minst fem år). Tumblr och Livejournal var två väldigt vikiga sajter för mig, men tyvärr blev jag tvungen att lämna dem.
Jag använder Care2 fortfarande. WordPress har jag använt i en massa år. Jag har till och med en blogger/blogspot-blogg som jag inte använder, inte min allra första, för jag hade en väldigt tidigt, som jag raderade när google köpte sidan.
Saknar jag de gamla sajterna? Nej, det kan jag inte säga att jag gör. De jag använder nu är lika bra eller bättre. Men jag saknar mina gamla kompisar. Det känns konstigt att jag som känner mig så fruktansvärt ensam nu, en gång hade så många onlinevänner. Fast det är klart att de dök upp, blev en del av mitt liv och försvann igen, om och om igen, fast det gällde förstås olika människor, men jag hade i alla fall så många vänner att chatta med att jag sällan kände mig ensam.
Något annat som är konstigt är att några av de vänner jag kände mig så nära då, är bara bortglömda. Jag har glömt deras namn. Hur kan det bli så? Kanske har jag kvar några gamla mejl från dem på någon gammal hårddisk eller CD, men kommer jag någonsin att hitta dem? Det tror jag inte. Kanske borde jag bara acceptera att jag hade kul då, men att det är över nu?
Jag hade så jättekul med att läsa och skriva fan fiction och blev till och med lite smått berömd på mitt eget lilla sätt. En del forskare har använt min kunskap om fanfiction till sina uppsatser. Ibland snubblar jag över en liten notis om mig och/eller mitt fanfiction här på internet. Då ler jag oftast lite. Jag älskar fortfarande fanfiction fast inget är som förr. Nuförtiden misstänker jag att de flesta unga/nya fanfictionfans aldrig har hört talas om mina fandom så det kommer inte att bli några nya som blir intresserade. De flesta nya fandom är inget för mig, så jag lär inte lära känna några nya fandom-relaterade kompisar.
Det kanske är så att alla förr eller senare blir lite nostalgiska efter ”den gamla goda tiden”. Det påminner mig om den här nya sången av en av mina favoritartister – Darin Zanyar. Hans nya sång (den är i alla fall ny för mig) heter ju Ta mig tillbaka. Det verkar som han också är nostalgisk efter det förflutna. Hans ”bättre dagar”. Jag är helt säker på att han kommer att få se bättre dagar igen, men jag tvivlar på att jag kommer att göra det. Jag önskar att han inte bara var sexig och talangfull utan också hade någon form av magi som kunde ”ta mig tillbaka” också.
Dick Harrisons Historieblogg och SvD
På sista tiden har det blivit mycket svårare för mig att följa historikern Dick Harrisons mycket intressanta blogg, Historiebloggen. Den ingår nämligen i dagstidningen Svenska Dagbladet. Som många andra tidningar har den börjat bli mest för prenumeranter, även online. Man får läsa ett litet antal artiklar gratis varje månad, men efter det är det stopp. De får naturligtvis göra hur de vill med det, men jag skulle gärna vilja slippa prenumerera på just den tidningen bara för att få ta del av en av mina favoritbloggar. DN skulle jag gärna betala för, men av olika skäl är jag inte lika intresserad av att ha SvD.
För mig och för många andra, skulle jag tro, vore det betydligt trevligare om Dick Harrison helt enkelt hade en egen, personlig blogg, som hans hustru Katarina och många andra. Antingen på sin arbetsplats, nämligen Lunds universitet, eller helt enkelt någon annanstans, till exempel WordPress eller Blogger eller vad han nu vill.
Visserligen lägger jag mina ”gratisartiklar” på att läsa just Dick Harrisons blogg och avstår från nyhetsartiklarna, men det räcker oftast inte, för jag tycker de flesta inläggen är så intressanta att de är väl värda att läsa.
Tråkigt.
Högtidlig konsert med teater och baroquemusik
Baroque-festivalen är tillbaka. Invigningen startade med en stämningsfull konsert i Varnhems klosterkyrka. Stråkar, naturtrumpeter och stämsång av röster som kunde ta både den högsta operatonen och den lägsta bastonen – det är endast några av de faktorer publiken i Varnhems klosterkyrka fick ta del av under onsdagskvällen.
Läs mer här.
Väldigt tråkigt att jag missar det här. Önskar så att jag hade kunnat gå.
