Döden i grytan H-K Rönblom

Idag läste jag färdigt en gammal deckare jag hittade i en bokhylla här i huset (eller snarare det jag nyss flyttat ifrån). Den måste ha varit min mammas en gång i tiden eller min pappas. Hur som helst, den är från 1950-talet, och för mig känns det ju som ”historiskt”, fast den naturligtvis var helt ”nutida” när författaren skrev den.

Jag älskar att läsa de här gamla böckerna. Det känns så mysigt med den här tiden (trots en del könsdiskriminering som de dåtida läsarna kanske inte uppfattade), oskyldigt, ofarligt, harmlöst…

Fallet var också intressant, men det var nog själva miljön – en kvällstidning (som på den tiden nog var betydligt mer seriös än dagens kvällstidningar) – som var mest intressant. Jag gillade många av huvudpersonerna också. Det här var långt innan författarna kom på att stora delar av läsekretsen (dock inte jag själv) uppskattade extremt otrevliga huvudpersoner mer än trevliga. ”Privatdeckaren” är en läroverksadjunkt (alltså lärare) men han har en viss koppling till tidningen och lyckas under fallets gång få ett vikariat. Jag ska inte gå in på mordet/morden men kopplingen till en tidningsredaktion var det som var allra mest intressant.

Om det skulle gå att få tag i den idag på något sätt – i ny upplaga, som lånebok eller från ett antikvariat – kan jag verkligen rekommendera den för en läsare som är intresserad av klassiska pusseldeckare.