Urgammalt hantverk
Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.
Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.
Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.
Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.
Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.
Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.
Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.
Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.
Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.
Så spännande det låter att binda in böcker!
Jag har också gått någon kortkurs i bokbindning (snart tio år sedan nu!!), men då var det typ lite annan teknik, tror jag i alla fall… För med den teknik som jag lärde mig skulle jag inte klara av att binda in pocketböcker, t.ex… Utan vi gjorde bara helt egna böcker, dagböcker, anteckningsböcker…
Någon vecka då och då brukade jag ha en bokbindarvecka, breda ut mig i mammas och pappa vardagsrum med alla mina grejer och se på gamla Melodifestivaler på tv medan jag tillverkade böcker på löpande band… Sedan hade man födelsedagspresenter till hela bekantskapskretsen ett tag framöver…
Men det var några år sedan sist nu, och jag har nästan glömt bort hur man gjorde…
Jag har inte hunnit så långt än, så jag har inte bundit några pocketböcker.
Men det är tydligen så att man skrapar bort det gamla limmet i ryggen, eller skär bort lite (ngn mm), för det är ju så smala marginaler. Så sätter man dem i en press och så viker man hela bokblocket åt sidan så man åt att stryka lim på alla bladen.
Därefter reser man bokblocket upp och böjer man det åt andra sidan och tar lim på där också. Så reser man boken upp och lossar på pressen och tar ner hela bokblocket så limningen blir pressad. Där får det sitta och torka.
Obs! När man limmar pocketböcker är det viktigt att limmet inte är för tjockt. För det måste ju tränga ner någon mm mellan bladen.
Om man har räddat framsidan och baksidan och ryggen på pocketboken limmar tillbaka dem på boken efteråt. Man kan förstärka med en gasremsa under.
Detta enligt min instruktör. Du får gärna fråga mera.