Dagen jag nästan blev en brottsling
Jag har alltid varit en väldigt lugn, stillsam och väluppfostrad tjej. För väluppfostrad ibland, kan man säga.
En dag fick jag höra att rektorn på skolan där min mamma jobbade hade kommit med en nerspydd skolväska och visat den för mamma. Hans uppfattning var nämligen att en av de förståndshandikappade eleverna (mammas elever) som bara fick finnas på hans fina skola i nåder, var ansvarig för den nedsmutsade väskan. Han tvingade min mamma att göra ren den. Dagen efter fick alla veta att det var en av de sk normalbegåvade eleverna som gjort det.
Då var det extremt nära att jag begick ett brott. Jag greps nämligen av en närmast oemotståndlig lust att skära sönder däcken på den där rektorns bil. Men tyvärr, min uppfostran och naturliga tillbakadragenhet hindrade mig. Tyvärr, måste jag nästan säga.
Om jag hade fått utlopp för den där ilskan då, kanske jag inte hade känt mig så maktlös nu. Det är pest att vara en så här snäll, stillsam person. Men det är väl bara att acceptera.
Förresten, om min kära, oändligt saknade pappa hade tagit emot samtalet från polisen, är jag nästan säker på att pappa hade sagt: Skurit sönder några bildäck? Inte min dotter. Hon satt här hemma hos mig och såg på tv hela kvällen.
Pappa var bra på att finna sig. Han räddade mig en gång när jag hade skolkat från en friluftsdag med klassföreståndaren. Utan att jag bett honom eller förvarnat. Snygg räddning. Tack, pappa!