Kyrkogårdar och konstiga killar

Nu i eftermiddags gick jag för att hämta några böcker jag hade beställt. Inte för att vi har råd med dem, men vi kom fram till att det skulle gå bra, bara för den här gången. När jag kom till affären (finns naturligtvis inget postkontor och det är så synd, när man tänker på vilket gammalt postverk vi hade – skäms politiker), gjorde jag bort mig totalt, genom att inte kunna få fram sms:et med kolli-id:t. Väldigt pinsamt. Lyckligtvis kände hon bakom disken till Nokiatelefoner.

På vägen tillbaka blev jag lite nervös. Jag gick förbi en guldsmedsaffär och fick syn på två killar som bara stod där och pratade. Det här är en rätt liten stad, men det började bli mörkt och jag var ju ensam, så jag undrade vad de höll på med. Plötsligt sa de hej och tjena, med en underton. Som om de menade ”vi håller inte på med något”. Jag hejade tillbaka, och tänkte att de kanske ville sälja något eller kanske hade en marknadsundersökning, men det var tydligen bara det. Så jag började gå lite fortare – det skulle jag ha gjort i vilket fall som helst, för det var rätt kallt – men jag kunde inte låta bli att se mig om över axeln.

Typiskt att de enda som var i närheten utom de där två var en äldre kvinna som cyklade åt ett annat håll och någon som gick med en särskild käpp – för blinda – men kanske inte den vanliga. Den här personen var nog invalid på något annat sätt också – modigt att vara ute helt ensam, tycker jag. Så efter en liten stund kom jag förbi en frikyrka och sen en kolerakyrkogård, från artonhundratalet. Där höll ett gäng yngre killar till. Efter det såg jag en del andra också. Det tog för övrigt inte mer än fem-tio minuter att ta mig hem.