Lokalhistoria

I måndags var jag på ett föredrag om lokalhistoria. Det handlade om en tändsticksfabrik som låg här under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet. Det var ganska intressant, men sorgligt också, på ett sätt. Så många människor, mest kvinnor och barn, tvingades arbeta för låga löner och blev sjuka av fosforn som tändstickorna doppades i. Min mormor berättade för mamma att i hennes klass fanns det flickor vars pappor arbetade som ”sassare” (satsare), alltså de som doppade stickorna i fosfor, och de här barnen var klart och tydligt förståndshandikappade, hade talfel osv. Deras föräldrar dog ofta av gifterna de utsattes för på jobbet. Först blev ansiktena och händerna skära, sen dog de, tydligen.

Lokalhistorikern som jag hade turen att få träffa några gånger, nämndes också, och det gjorde mig ledsen. Han var en fantastisk människa. Alla som kände honom saknar honom och den här staden blir väl aldrig sig lik utan honom.

Missförstå mig inte. Han som höll föredraget – som för övrigt var min gamla rektor från gymnasiet – gjorde ett bra jobb. Trots att han själv var missnöjd med sin röst, hördes den bra. Han berättade att han var besviken över att hans röst var så svag nuförtiden, för den var ju hans yrkesinstrument, kan man säga. Det var läskigt att se hur mycket han hade åldrats sen jag såg honom sist. Han var väl inte direkt ung på den tiden, det var lite svårt för mig att avgöra då. Alla vuxna såg likadana ut, och jag hade för övrigt bara sett honom på nära håll ett par gånger, men ändå. Jag tror inte jag hade känt igen honom om han inte hade nämnt sitt gamla yrke. Ja, ja. Så är det väl. Jag måste försöka vänja mig, men jag avskyr att behöva bo där jag gick i skolan. Det finns egentligen ingen från den tiden som jag skulle vilja träffa igen. Jo, en, men han är tyvärr död, så det går ju inte.

En annan sak som var lite jobbig var att alla andra i publiken var gamla. Pensionärer. Det gör mig illa berörd att se åldrande, särskilt ett helt rum fullt.