En tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Äntligen har jag läst färdigt nästa bok av Maria Lang. Den handlar om delvis samma persongalleri som i de övriga böckerna – Puck, Einar, Christer Wijk och den här gången också Pucks pappa. Dessutom får man nu träffa Pucks farbror och elvaåriga dotter och en av Thotmes kattungar, Nefertiti. Allesammans (förutom Christer Wijk) ska fira jul i farbroderns prästgård. Det är lugnt, vackert och idylliskt som det brukar vara där uppe i Bergslagen i Maria Langs böcker. Men så kommer en vacker kvinna springande och berättar att hennes man, specerihandlaren är försvunnen. Snart hittar Puck honom död, bakom sin egen disk i butiken. Det är förstås bara början och det för åtminstone med sig att Christer Wijk anländer till den inte längre så fridfulla lilla byn.
Han och hans män börjar utreda fallet och man ställs inför alla de misstänkta.
Jag tyckte lika mycket om den här delen som alla de övriga hittills, men jag måste erkänna att jag relativt snart började misstänka vem som var mördaren på grund av Pucks funderingar. Hon verkade göra lite för stor affär av en viss person, så det var väl oundvikligt att det var den som var skyldig. Här varierade sig motivet lite, jämfört med andra Lang-deckare, för det låg mer bakom än man kunde trott.
Tyvärr måste jag säga att jag var lite besviken på Einar som bar sig rätt löjligt åt i närheten av en ung kvinna som Puck själv ansåg vara ”billig” och ”vulgär” med ganska gräll smak, när det gäller kläder. Det tycker nog inte Puck att hon själv har, med sina svarta och gula klänningar. Själv ägnade hon sig mest åt sin lilla kusin. Dessutom mådde hon illa. Men jag minns inte några barn i familjen Bure så det där var nog bara en tillfällighet.
Christer Wijk får verkligen en chans att visa sig från sin hjältemodiga sida innan boken är slut. Och som vanligt slutar det mesta ganska bra. Det är en av de saker som gillar så mycket med Maria Langs deckare. Man vet vad man får och det är (i alla fall för det mesta) något som gör en glad och förhoppningsvis distraherar en lite från ”verklighetens värld där man har tråkigt”.
Minns mig som en ängel av Kristina Appelqvist
”Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur? Helena Wallner tror inte sina öron när stiftelsens ordförande avslöjar hemligheten.
På vackra Bjertorps slott möts ett sällskap för att utse den författare som ska tilldelas ett prestigefullt pris. Men inget blir som de tänkt sig. Morgonen därpå hittas en av medlemmarna död under märkliga omständigheter. Plötsligt förbyts den trevliga samvaron i en mardrömslik jakt på en oberäknelig mördare som tycks vara ute efter fler offer.
Litteraturforskaren Helena Waller dras allt längre in i ett kusligt morddrama som tycks ha egendomliga beröringspunkter med Svenska Akademien, en gammal kärlekshistoria, en okänd opera och den danska författarinnan Karen Blixen.”
Precis som i tidigare böcker av Kristina Appelqvist, njuter jag av skildringarna av det vackra Skaraborg. Jag tycker också om att de här böckerna är vad jag skulle kalla äkta pusseldeckare, med fokus på mysteriet och relationerna mellan de olika personerna i handlingen, inte våld och skräckeffekter. Vad jag däremot inte tycker så mycket om är huvudpersonerna. Jag uppfattar både högskolerektorn och litteraturforskaren som mjäkiga, tråkiga personer utan egentlig personlighet. Det där är en väldigt vanlig fälla som författare kan fastna i. Hennes eller hans alter ego får för lite personlighet. Men jag tycker om Helena Wallners äldre väninna och då är det ju inte så illa. Själva handlingen är väl ihopsatt och det finns inte så mycket mer att säga om den än att man naturligtvis vill läsa vidare så man får veta vad som egentligen hände.
