Åh, nej :( Vilken otur…
Idag bet jag igenom eller tappade en bit av min lagade tand. Det är visst den återstående biten av tand som ramlat ut, inte lagningen. Nu kommer jag att behöva gå omkring med en glugg, visserligen inte där det syns, men i alla fall.
Tyvärr kan jag bara inte gå tillbaka till tandläkaren än. Tills mitten av februari är jag fullbokad med läkar- och barnmorskebesök och liknande. Jag orkar bara inte gå till ett ställe till förrän efteråt.
Dessutom har min syster fått problem med att få ut mina två oavslutade böcker från den gamla kraschade datorn. Utrustningen hon skaffat passar inte ihop med min gamla dator. Nu måste hon beställa nya saker och det innebär att jag får vänta minst en vecka, antagligen mer innan jag får chans att skriva färdigt mina böcker.
Jag och Stockholm
Alldeles före jul gjorde jag som bekant en resa som förde mig först till Stockholm och så vidare till Riga. Men det är inte resan i sig som jag tänkte prata om i det här inlägget. Det är i stället mitt korta besök i Stockholm.
Konstigt nog, känner jag mig en liten aning hemma där, fast jag aldrig har bott där själv. Min pappa kom nämligen därifrån. Han föddes och växte upp där och försvann inte därifrån förrän han var vuxen och fick jobb på annan ort och så småningom gifte sig med min mamma.
Hur som helst är Stockholm en plats som jag härstammar ifrån. Pappa, min faster och min farfar bodde där (fast farfar var egentligen från Dalarö).
Varje gång jag kommer till Stockholm och särskilt när vi åker genom de kvarter där min faster bodde tänker jag på henne och när vi hälsade på henne, men också de år som hon bodde där innan jag föddes.(Om någon är nyfiken som pratar jag om trakterna kring Gärdet). Ibland kommer vi i närheten av pappas hemtrakter också och då tänker jag på honom, naturligtvis. Allt var förstås annorlunda då eller snarare så är allt annorlunda nu och jag vet att jag själv inte skulle kunna bo där. (Nu pratar jag om Östermalm). Men det känns ändå så roligt och spännande att minnas det som pappa och min faster berättade om sin barndom och ungdom i just de här trakterna. Jag har för övrigt varit på besök på Dalarö också och inser att allt har ändrat sig ännu mer där. Dessutom har jag själv aldrig träffat min farfar för han dog när min pappa var sjutton år, så jag har inga minnen av berättelser från hans liv. För övrigt kan jag berätta att det inte är någon grosshandlarvilla han härstammar ifrån utan ett skomakartorp, men med åren blev han med hjälp av hårt arbete och skicklighet själv grosshandlare.
Det gläder mig också att jag verkar bli ganska väl bemött i centrala Stockholm, fast man alltid hör folk berätta om hur otrevliga stockholmarna kan vara. På något sätt syns det kanske att fast jag inte är en stockholmare själv, i alla fall härstammar därifrån. Särskilt med tanke på hur illa bemött jag alltid blir här i Västsverige där jag själv är född och uppvuxen. Okej, det stämmer inte riktigt. Jag har nyligen flyttat till inlandet (Skaraborg) och här är folk oftast väldigt trevliga också.
Om mitt skrivande: en uppdatering
När jag insåg att jag antagligen inte skulle komma att skriva mer fanfiction på ett tag framöver, blev jag lite besviken och ännu mer, nervös över hur det skulle gå med mina originalberättelser.
Lyckligtvis, är jag nu mitt i att skriva färdigt en kortroman, som verkar gå hur bra som helst. Jag är jättenöjd, för att fast det där med att skriva fanfiction var jättekul, är det här ännu roligare.
Jag har lyckats få en annan kortroman publicerad nu (eller i alla fall har jag beställt ett provtryck). Häromdagen upptäckte jag också att en annan av vad jag tänkte på som en av mina ”långa noveller” visade sig vara av kortromanslängd, så den tänker jag också få publicerad. Dessutom också den jag håller på med också. Jag har redan blivit färdig till två tredjedelar. Det finns massor kvar att göra men jag har verkligen kul så här långt.
Vad jag kallar kortromaner kan också kallas ungdomsböcker, men hur som helst får jag fler böcker utgivna än jag väntade mig. Vilket är bra, för jag har så mycket mer att skriva innan januari. Jag vill åtminstone bli klar med att skriva. Korrekturläsning, redigering och så vidare kanske kan få vänta, men att skriva och översätta måste jag bli klar med innan slutet av januari, annars tror jag inte jag blir klar över huvud taget.
Studier och mobbning
Jag hörde nyss på ett inslag på nyheterna om att så många elever har svårt att gå färdigt gymnasiet. Det får mig att tänka på vad alla är olika.
Själv hade jag inga som helst problem med själva studierna (utom att smälta att jag som fick så väldigt bra betyg, ändå har misslyckats i livet). Mitt problem var klasskamraterna. Kanske borde jag har fått någon form av diagnos. Kanske är det bara det gamla vanliga – att majoriteten har svårt för den som på något sätt är lite annorlunda.
Det får mig också att tänka på de inslag jag sett om elever som blivit mobbade under hela skoltiden. Jag kan ganska väl relatera till det, fast jag inte var så aktivt mobbad, utan mer utfrusen. Det är faktiskt väldigt sorgligt att känna att man är en paria som ingen, inte ens de som själva inte är så fantastiskt populära eller framstående vill ha att göra med.
Min poäng är att jag aldrig skulle ha accepterat att bli mobbad. Jag skulle ha stannat hemma. Berättat för mina föräldrar. Sett till att jag fick någon form av alternativ undervisning, t ex hemma hos mina föräldrar, som ju lyckligtvis var lärare själva.
Nu vill jag inte alls skylla på offren. Det jag vill få fram att lärare och annan skolpersonal stirrar sig blinda på närvaro. Jag var borta nästan halva gymnasiet, pga utfrysningen. Ingen gjorde något åt det och som sagt, jag fick väldigt bra betyg ändå.
Trevlig överraskning, helt oväntat
Nu i eftermiddag, kom någon till vår ytterdörr och knackade ganska högt. Med tanke på vad vi är vana vid från den där andra stan, var vi livrädda. Men det visade sig vara två av grannarna som kom för att önska oss välkomna till vårt nya hus. De hade med sig en krukväxt. Nu har vi träffat alla grannarna här ute och alla är lika trevliga. Det är också folket inne i den nya stan.
Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Vi borde ha flyttat för flera år sen. Då kanske det här inte bara skulle vara ”för lite, för sent” för oss.
Jag hade glömt att det fanns trevliga människor i världen. Åt helvete med den där andra stan och folket där. Hoppas de får vad de förtjänar en dag.
Läskigt
Jag har nog inte nämnt det här men vi har alldeles nyligen flyttat in i ett nytt hus. Det är lite udda. Till exempel finns det inga dörrar förutom till garderoberna och källaren. Faktiskt. Tomten är inte så jättebra. Det finns nästan bara en stor damm som jag inte alls gillar och så finns det uthus som ligger för långt från huset. Till slut finns det också en veranda som inte är så gott skick. Men jag vill inte alls ge intrycket av att det här är ett dåligt hus för det är det inte. Vi hade råd med det, det är nog viktigast av allt, och så är det helt nyrenoverat och allt ser jättefint ut fast det finns förstås ett och annat som inte fungerar helt och hållet än.
Det är bara det att det är lite läskigt. Inatt vaknade vi och upptäckte att ytterdörren inte bara var olåst utan också öppen. Det kändes jätteläskigt. Det var förstås ingen annan än vi i huset och min syster var ute i uthusen under dagen så jag är rätt säker på att hon bara glömde att låsa efter sig och så blåste stormen upp dörren, men det var jätteläskigt. Vi har också hört en del konstiga ljud inne i huset. Dessutom finns det ett litet vindsutrymme som man inte kan komma upp i inifrån huset. Aldrig att vi försöker öppna det och kolla om det finns något inuti. Jag gillar inte läskiga saker särskilt inte på riktigt.
Om bara inget mer händer så är det inget problem, men om något faktiskt händer igen, vet jag inte om jag vill bo kvar. Fantastiskt. Vi har just köpt huset och om vi inte kan bo kvar måste vi sälja det. Så jag hoppas verkligen att vi kan vänja oss vid ljuden. Jag är säker på att inget verkligen är fel här, det är bara ett gammalt hus som vi inte är vana vid än.
Det bästa med min pappa
Det är tydligen fars dag nu på söndag. Jag har inte hängt med för tyvärr förlorade jag min pappa för flera år sen. I en av lokaltidningarna frågade en rubrik Vad är/var det bästa med din pappa? Så jag tänkte fundera lite på det en stund.
Mitt första svar är antagligen att han var ganska trevlig och snäll. Många människor man träffar är både sarkastiska och oförskämda, men pappa var vanligtvis väldigt trevlig. Han kanske retades lite ibland lite som en bror, men annars tycker jag han var jättebra.
Från min synvinkel sett är det ju ganska viktigt att vi hade mycket gemensamt och var ganska lika varandra. Han älskade till exempel böcker och att läsa. Som jag var han inte särskilt social, men jag visste att när jag behövde hjälp kunde jag räkna med pappa.
Han hjälpte mig med mina matteläxor och var den enda anledningen till att jag fick det betyg jag fick. Utan hans hjälp hade det gått mycket sämre för mig. Han körde mig nästan vart som helst dit jag behövde åka förutom de allra sista åren (eller när det inte var en utflykt som han tyckte var så viktig). Om jag var deprimerad eller orolig för något förstod pappa alltid, för han hade redan varit med om samma (eller nästan samma) sak tidigare och visste vad han skulle säga för att jag skulle känna mig bättre.
Jag har redan berättat om den gången jag skolkade från en friluftsdag på gymnasiet för jag kände verkligen inte för att spela något bollspel med mina klasskamrater (som inte tycket särskilt mycket om och det var helt ömsesidigt). Min klassföreståndare som hade hand om just den här dagen ringde för att kolla varför jag var borta (jag var minst sjutton då, så det förvånade mig faktiskt). Min pappa hade just kommit hem från jobbet och visste inte var jag hade varit under dagen, men jag kom ner för trapporna och hörde honom berätta för klassföreståndaren om min ”förkylning” eller om det nu var ”huvudvärk” eller vad det nu var, så uppenbarligen fann han sig alldeles av sig själv.
Tack så jättemycket, pappa! Det går inte en dag då jag inte saknar dig jättemycket.
När något nytt händer, som när Apple släppte iPad eller när vi fick veta att vi kunde ”köpa” mark på månen eller när Google började utveckla de förarlösa bilarna osv, tänker jag alltid att det skulle pappa ha älskat. Samma sak gäller alla de fascinerande upptäckterna i rymden angående Mars Pluto osv. Han skulle verkligen ha älskat allt det där.
På ett sätt känns det som om pappa aldrig har försvunnit alls. Vissa dagar känns det som han fortfarande är i närheten och jag hoppas han kan hålla sig ajour med alla de här nya intressanta upptäckterna. Om det är så, ha det så kul och njut av alltsammans, pappa! 
Lägga ut på Wattpad?
Jag överväger fortfarande att lägga ut mer av mina originalnoveller på Wattpad. De två största nackdelarna är ju att få tag i omslagsbilder och dessutom att jag fortfarande har problem med att få mitt nya konto att fungera. Jag kan fortfarande inte lista ut hur en novell kan gå från att ha varit läst av sex personer till bara en utan att jag ”avpubliserade” emellan. Ja, ja. Internets mysterier. Det finns säkert ett ”trick” för att få folk att läsa ens noveller på Wattpad (bortsett från tipsen man får på supportsidan). Det kan väl ändå inte bara bero på hur många kompisar författaren har?
Min syster har berättat att hon har lagt ut sina noveller på G+ flera gånger men ingen läser dem. När någon annan i hennes cirklar (?) säger att han kanske ska skriva något någon gång börjar alla kommentera att de jättegärna vill läsa det han skrivit och köpa det också när det blir tillgängligt (eller snarare om det blir det). Jag fattar inte det där. När jag bestämmer mig för att läsa något är det för jag tror jag kommer att tycka om det, inte för att hålla mig väl med någon jag känner. Eller är det jag som är konstig här? Jag menar, visst, om en nära vän bad mig betaläsa något som hon/han har skrivit skulle jag gärna hjälpa till, men jag tycker det är lite annorlunda.
Jag undrar faktiskt också om jag kommer att få fler läsare av mina noveller bara för att jag lägger ut dem på Wattpad, förutom på min egen hemsida. De flesta som kommer till min fanfiction- (och också min mera ”vuxna”=) sida. De ger dock aldrig någon feedback där. Den enda feedback jag någonsin fått under åren har varit på offentliga fanfictionarkiv som AO3. Det är faktiskt möjligt att ge kommentarer på min wordpresshemsida, så jag förstår inte varför folk inte gör det. Jag har haft sidan i många fler år än jag haft kontot på AO3. Nuförtiden kan folk också ”gilla” mina inlägg och sidor på hemsidan. Det är bara det att folk inte verkar överväga det alls. Inte för att de måste. Jag bara undrar.
Väldigt dåligt, Västtrafik!
Idag skulle jag iväg till mödravårdscentralen (på det nya stället). Tyvärr är inte flytten klar än. Som många kanske har märkt har det börjat bli jättesvårt med flyttföretag. Vi vågar helt enkelt inte boka en flyttbil nu, för vi tänker inte bli hotade av personalen. Lyckligtvis har vi en alternativ plan, men det drar ut på tiden.
Så jag skulle åka tåg, men när jag kom till järnvägstationen visade det sig (ca två minuter innan avgång) att tåget var inställt. Kvinnan inne på biljettkontoret sa att jag kan ju åka senare (alltså ca en och en halv timme efter min tid på mödravårdscentralen, extremt praktiskt, eller hur?). När jag ringde till Västtrafik, svarade den där otrevliga kvinnan bara att ”ja, det stämmer, tåget är inställt”. Det hängde ett ”och hur så?” i luften också. Som om det inte betydde något alls att jag nu kommer att missa min tid på mödravårdscentralen (för inskrivning, som för övrigt har blivit försenad med ganska många veckor).
Det blir alltså ingen ersättningsbuss, ingen ursäkt, ingen ersättning. Tur i oturen att jag har hunnit omboka på nätet. Hoppas jag inte måste betala extra för det uteblivna besöket. Dessutom har jag ju ett kort med kontoladdning, så jag hade inte bokat en biljett som jag skulle förlora pengar på. Laddningen går ju att använda när som helst. Men det är inte det som är poängen.
Andra företag måste ju tillhandahålla någon form av service. Uppenbarligen gäller det inte Västtrafik. Väldigt dåligt! Inte konstigt att folk är missnöjda. Det är verkligen jag också.
Om mobbning
Just nu är det mycket uppmärksamhet på mobbning. Personligen var jag mest utfryst och utesluten i skolan och inte faktiskt mobbad för det mesta medan jag gick i skolan. Mobbning började senare. Jag tänker inte gå in på det nu, för det är för jobbigt för mig, men med tanke på mina tidigare erfarenheter så har jag ändå ett par idéer. Eftersom jag har blivit mobbad och blev ”passivt mobbad” i skolan kan jag lätt föreställa mig hur det skulle vara att bli ”aktivt mobbad” också.
Första åtgärden och enklaste:
Vad jag undrar över är varför de här tonåringarna och barnen inte raderar sina konton på sociala medier och skaffar nya under nya namn. De gånger jag känt mig förföljd och utsatt för obehaglig uppmärksamhet online, har jag tvingats radera hemsida, konton på social medier osv och börjat om igen. Hur svårt kan det vara? Naturligtvis har jag meddelat mina riktiga vänner var de kan hitta mig.
Min andra idé är detta:
Jag vet i och för sig att jag är annorlunda och det är naturligtvis en anledning till att folk tycker så illa om mig, men det finns faktiskt en fördel med det. Om någon hade aktivt mobbat mig i skolan skulle det inte ha gjort mig ett dugg att bli tvungen att flytta till en annan skola och börja om igen. Eftersom jag är den jag är, vilket också innebär att jag är en pessimist, skulle jag i och för sig inte lita på att det skulle hjälpa, men jag skulle inte tveka att ge mig iväg. Det skulle vara så mycket bättre att lämna mobbarna bakom mig och få avsluta skolgången ifred.
Slutligen, och det är är den svåraste delen och den dyraste, men lyckligtvis måste de flesta inte gå igenom den. Om hela familjen är måltavla för trakasserier och mobbning, att på något sätt få föräldrarna att gå med på att flytta till en annan stad.
Ja, jag håller helt och hållet med om att det är synd att offret/offren ska behöva flytta på sig, men att envist stanna och lida är väldigt likt en person som insisterar på att utnyttja sin förkörsrätt när man är på väg rakt mot en lastbil som har fel på bromsarna. Visst, enligt trafikreglerna så har man ju rätt, men man är ju lika död och krossad om lastbilen kör över en.
