Så var det över i alla fall…
En stor del av gårdagen tillbringade jag på en begravning. En släkting har gått bort. Hon var gammal, så jag antar att jag borde ha varit beredd, men på något sätt är man aldrig det. Vi stod kanske inte varandra så jättenära, men på ett sätt gjorde vi det ändå. Det är inte förrän nu som jag insett hur det kommer att bli utan henne. Vi hade inte träffats på länge, och nu känner jag mig skyldig för det. Jag tänkte hela tiden försöka ordna något, men det blev inte av och nu är det för sent. Vi pratade i telefon ibland, men det var mest mamma hon ringde. De var kusiner. I många år var hon den enda, utom den närmaste familjen, som kom ihåg mig på födelsedagen. Hon skickade alltid ett kort och jag ringde alltid och tackade. Hon var dessutom min fadder, på dopet.
Det betydde att det inte gick att låta bli att gå på hennes begravning. Jag hatar begravningar, men den här gången måste jag ju helt enkelt. Efter själva begravningen – som fick mig att gråta – allt det där pratet om döden – bjöds alla gästerna på smörgåsar, kaffe och tårta. Inte för mig dock. Eftersom jag är vegan, kunde jag inte äta något av det som erbjöds. Inte för det spelade någon roll. Jag är van vid att det blir så.
Under måltiden föreslog någon att vi skulle dela med oss av minnen vi hade av vår släkting/vän. Jag kom inte på något särskilt. Delvis, antar jag, för att jag var så trött. Jag hade inte sovit på hela natten. Jag satt vid bordet intill min mamma, i ett rum med främmande människor. Några av dem var trevliga och försökte dra in mig i sina samtal, men de flesta ignorerade mig.
Att förlora någon får mig alltid att tänka på andra jag har förlorat, tidigare och det gjorde ingenting bättre. Medan vi var kvar i kyrkan började det snöa. Jag hade hoppats att det var slut med snön för i år, men hur som helst smälte alltihop innan gästerna började bryta upp.
Det var lite halt och jag är helt otränad, så när jag kom hem hade jag ont i hela kroppen. (Jag borde verkligen skämmas.) Jag var helt slut och blev tvungen att lägga mig tidigare än vanligt och sov väldigt länge nästa dag (idag). Jag är faktiskt fortfarande ganska trött.
Ytterligare en sak har fått mig att tänka på döda släktingar. För ett tag sedan var det någon som frågade min syster om hon inte fick ”läsa av” henne. Hon tyckte inte hon kunde vägra. En del av det den här kvinnan berättade var nog bara allmänna saker, som hon kunde sagt till vem som helst, men ett par saker fick oss verkligen att haja till. Saker som bara vi vet om den här släktingen som hon sa sig tala för. Det var en ganska läskig känsla, att tvingas se saker på ett delvis nytt sätt. Oavsett om det ligger något i de här mediala avläsningarna, fick det mig att fundera på den här släktingen. Vad vi vet om honom och allt det vi inte vet.
Allt det här har fått mig på ett ganska konstigt humör. Jag hoppas det går över snart.