Jag och te

För två-tre år sen drack jag inte te. Jag tyckte inte om det. Det var till och med så att jag tyckte det var rent äckligt. Trots det var jag alltid lite nyfiken. Te har alltid verkat intressant för mig. Dess historia, hur man lagar till det. Men så av någon anledning, bestämde jag mig för att försöka igen. Min mamma har alltid försökt få mig att smaka. Hon älskar te. Det gör min syster också.

Så jag försökte med en sorts citronte som egentligen var avsett att göra iste av, fast utan socker i. Jag blev totalt paff. Det var faktiskt riktigt gott. Ja, bättre än så. Nu tar jag en mugg te nästan varje kväll. Och förutom citronteet (som tyvärr bara verkar säljas på sommaren, jag letar efter det varje gång jag går och handlar), dricker jag också citron- och limete och pepparmyntste.. Ni teälskare äcklas väl lite av det här. Ursäkta. Varje gång jag sätter mig ner med min ångande varma mugg tänker jag ”oj, titta där, jag dricker te”.