Medan mörkret faller av Anna Lihammer
Lysande skrivet om en skrämmande, avlägsen men ändå sorgligt välbekant tid.
Det är 1934. Mörkret faller över Europa. Det blåser kallt här hemma i Sverige. En högt uppsatt akademiker i Uppsala, hittas mördad på ett lika speciellt som bestialiskt sätt. Uppsalapolisen vill inte ta i fallet med tång så de skickar efter en kriminalkommisarie från 1930-talets Rikskrim. Det blir den udda Carl Hell som får uppdraget. Han tvingar sig till att få med sig en socialistisk polissyster eftersom ingen av de andra kollegorna är lika intelligent och självständig. Jag behöver väl knappast säga att det är ett mycket ovanligt och impopulärt beslut?
Jag tycker särskilt mycket om historiska deckare och den här visade sig vara både historisk, väldigt välskriven och fascinerande. Inte konstigt att jag läste intensivt och avslutade boken så snart det bara var möjligt. Den som till äventyrs har läst mina recensioner tidigare vet nog också att det är enormt viktigt för mig att huvudpersonerna är sympatiska (mer eller mindre) och jag skulle nog säga att de här två är det. Det är inte nödvändigt att alla är jättesnälla och mysiga, det är inte alls så, men i vanliga fall brukar de flesta personer i deckare vara så extremt osympatiska att jag inte orkar bry mig om vad som händer dem. Så är det lyckligtvis inte i Medan mörkret faller. Särskilt Carl Hell, med sitt traumatiska förflutna fängslar mig. Maria Gustavsson har också sina komplicerade hemligheter med sig i bagaget.
Författaren är arkeolog, vilket känns som en bra bakgrund för en deckarförfattare.
Boken finns att låna som e-bok från biblioteket, men finns naturligtvis också att köpa i flera olika format. Jag lånade den, men tänker köpa den nu.
Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen i den här planerade serien om krimininalkommissarie Hell.
Death of a Serpent av Susan Russo Anderson (En Serafina Florio-deckare)
Jag har just läst färdigt den här fascinerande historiska deckaren. Den utspelar sig på Sicilien på 1860-talet, en plats och en tid som är (mer eller mindre) helt ny för mig. Förutom när jag läste historia på universitetet har jag nog inte läst något från den här epoken och platsen.
Det jag verkligen tyckte om i den här boken, förutom den väldigt intressanta handlingen, var att jag tyckte om de flesta huvudpersonerna. På sista tiden har jag blivit besviken på så många böcker, därför att till och med ”de goda” har varit så extremt osympatiska. Det är svårt att komma in i handlingen i en bok där man hatar alla det handlar om. Men när det gäller den här boken hade jag inget problem alls med det.
Jag blev lite förvånad när jag insåg att en stor del av handlingen utspelade sig på en bordell. Men det blir så att man verkligen känner sympati för många av de som arbetar där, och det är inte bara att man tycker synd om ”flickorna”.
Deckaren är Serafina, som är barnmorska och nybliven änka med sju barn (ett har rymt hemifrån och en av dem är iväg på universitetet). Bordellmamman är Serafinas bästa kompis, och det är därför som hon åtar sig att utreda morden som har inträffat på bordellens yttertrappa. Någon verkar vara ute efter Rosa, bordellmamman, eller ligger något annat motiv bakom?
En av de få sakerna som faktiskt störde mig lite i den här mycket välskrivna boken, var att nästan ingen ifrågasätter att barnmorskan plötsligt har blivit detektiv. Det är bara två av hennes söner som ens kommenterar det!
En annan sak jag har undrat lite över är att allt är så modernt. Serafina har studerat på universitetet. Hon och hennes väninna och några av barnen åker på idylliska små utflykter med tåg. Alla verkar känna till väldigt mycket om vad som händer i Amerika, fast i rättvisans namn, emigrerar väldigt många sicilianare och många andra har antagligen släktingar där som håller kontakten regelbundet. Just det kanske inte är så förvånande egentligen. Men hur som helst, även om miljön är lite för modern, spelar det ingen roll. Det här var en så fantastisk läsupplevelse att jag inte vill ifrågasätta detaljerna. Författaren måste ha forskat ordentligt så det är väl troligast att hon vet mer om tiden och platsen än vad jag gör.
Jag kan definitivt rekommendera den här boken, för alla som tycker om historiska kriminalromaner.
Anno 1790
Nu när jag har sett hela serien Anno 1790, tänkte jag komma med några synpunkter (här finns lite mer info och här). Eftersom jag älskar historiska serier och (bra) polisserier kan jag bara säga att jag är jättenöjd. Det här är faktiskt ett trendbrott. Inte på många år har jag sett något svenskt som är så bra.
En viktig anledning till det är Freund, Dåådhs vän/kalfaktor. Gulliga killar bidrar alltid till att jag gillar en tv-serie, film eller bok. Kärlekshistorien mellan Dåådh och fru Wahlstedt verkade kanske i början ganska tråkig, men det är inget som stör, och under seriens gång har den utvecklats lite och känns inte alltför onödig. En sak som bidrar till att göra den mer acceptabel är det faktum att Freund själv också är förälskad i henne, men inser att han inte har någon chans. Han ogillar situationen, men tycker tillräckligt mycket om Dåådh att han till och med skyddar honom.
I övrigt är det sena sjuttonhundratalet en epok som intresserar mig mycket. Lustigt nog har jag av en ren slump hållit på att läsa en bok om just den tiden samtidigt som serien gick. Så här långt ser det ganska realistiskt ut – kanske med undantag av fru Wahlstedts drömmar om självständighet. Men faktiskt fanns det verkliga historiska kvinnor som hade samma dröm, så egentligen är det väl inte helt okänt.
Alla huvudpersonerna har sitt intresse och jag tycker att skådespelarna har gjort ett bra jobb med att gestalta dem. Dessutom är de flesta ganska okända, vilket bidrar till att man inte tänker ”det där är ju den och den från den och den serien”, t om med de få som jag sett tidigare i andra sammanhang. Miljöerna är fina och ser åtminstone äkta ut i mina ögon. Jag undrar dock vilken stad som får föreställa Stockholm under det sena sjuttonhundratalet. Är det en datorgenererad miljö? Eller kanske någon mer välbevarad och mindre stad, kanske i Finland? Även om vissa händelser kanske i verkligheten inträffade något eller några år senare eller tidigare, men det här är faktiskt en dramaserie, inte en dokumentär. Jag har inga problem med att avsnittsförfattarna tar sig vissa friheter.
Så småningom kanske det till och med blir lite fanfiction. Här finns det ju ganska mycket att jobba med, än en gång, mest tack vare Freund.
Slutligen kan jag säga att det gläder mig att det troligtvis blir en andra säsong.
Anno 1790
Nu har jag sett första avsnittet av Anno 1790. Jag hade läst en del negativt om serien innan och var rädd att den skulle bli en besvikelse. Annars är historiska serier något av en favoritgenre för mig, så jag hade kanske väl stora förhoppningar. Men, trots det tyckte jag riktigt bra om den. Jag ska nog skriva en mer detaljerad recension senare, när jag sett fler avsnitt, eller helst hela serien. Men åtminstone så här långt, är jag riktigt nöjd.
Kanske är jag miljöskadad av mina år inom fanfiction, men jag såg genast intressanta slashvibbar mellan två av personerna. 😉 Hehe. ”Officiellt” ska det i stället vara något mellan Dåådh (fältskären) och polismästarens fru. Helt platoniskt, förstås, vilket kan verka lite tråkigt, men med tanke på tiden, inte alls orealistiskt.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Bleak House
Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.
Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.
Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.
En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.
Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.
