Transamerica
Transamerica är en amerikansk film från 2005. Den handlar om Bree som bor i Kalifornien och går regelbundet hos en psykiater. Bree är nämligen en man som hoppas kunna få byta kön.
Hon/han behöver underskrifter från två olika psykiatrar för att få bli opererad. Allt verkar gå hur bra som helst, när hon plötslig, totalt oväntat, får ett samtal från en sjuttonårig pojke som har blivit arresterad för droginnehav och prostitution, i New York. Killen påstår att han är Brees son.
När Bree gör misstaget att nämna det här för sin egen psykiater, får hon veta att hon inte kommer att få göra operationen, om hon inte åker och hälsar på sonen och försöker få lite kontakt med honom. Det här gör inte Bree på gott humör, men hon åker iväg till New York.
Där får hon kalla fötter, så hon påstår att hon kommer från en kyrka – ”Den möjliga faderns kyrka”.Hon tar honom med tillbaka till hans lägenhet där hon hoppas kunna hitta någon form av bevis för att han inte är hennes son. Tyvärr finns istället ett foto på en tjej som han i sin manliga reinkarnation dejtade en period på college.
Där gick hennes plan att bara lämna killen i hans lägenhet och åka hem igen åt skogen. Hennes son vill följa med tillbaka till Kalifornien för att försöka få en filmkarriär.
Så blir hon övertalad att köpa en begagnad bil och köra tillbaka tiill Kalifornien och när hon ger sig iväg har hon sonen med sig.
När hon pratar med killen får hon veta att han har en styvpappa, så hon gör en omväg för att försöka återförena dem. Den planen fungerar heller inte, för hon får snart veta att styvpappan utnyttjade Toby sexuellt under flera år. Det var därför han rymde iväg till New York där han blev prostituerad.
Än en gång blir Bree besviken och när dessutom deras bil blir stulen tvingas hon åka hem till sina föräldrar. De blir överlyckliga att deras ”förlorade” son har fått en son själv mot alla förväntningar. Bree blir inte alls lika glad åt att vara tillbaka. Tyvärr blir hon och Toby ovänner, när han får veta vem hon egentligen är.
Bree åker tillbaka ensam och genomgår operationen. En dag dyker Toby upp igen. Man får intryck av att de kanske kommer att finna varandra trots allt, fast de är en riktigt udda familj.
Den här filmen förvånade mig genom att inte alls vara så sorglig som jag trodde. Jag tyckte faktiskt att den var både rolig och intressant. Båda huvudpersonerna och flera av birollerna var väldigt bra. Man blir verkligen engagerad i dem och vill veta hur det går för dem.
Det är flera scener som är riktigt komiska, och några som är rätt sorgliga och hemska, men helhetsintrycket är övervägande trevligt. En ”feelgood”-film på ett lite udda sätt. Fast du får förstås vara beredd på en del nakenscener och ”vuxna” situationer, men de är inte huvudsaken med filmen.
Jag tyckte riktigt mycket om den här filmen, och det kommer du nog också att göra. Var bara medveten om vad den handlar om.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Spirited Away
Spirited Away är en japansk film från 2001, släppt i Sverige 2003.
Den handlar om Chihiro som är en lite grinig tioårig flicka. Hon och hennes familj ska flytta in i ett nytt hus. Pappan väljer att ta en genväg till det nya bostadsområdet, och de åker vilse.
Ganska snart börjar Chihiro få onda aningar för hon får syn på fula, ganska skrämmande varningsfigurer. Men föräldrarna lyssnar naturligtvis inte på henne. Hon är ju bara en liten flicka.
De kommer fram till något som ser ut som ett övergett nöjesfält. Där finns en restaurang, full med en massa kött.Chihiros föräldrar börjar äta och förklarar att de ska betala senare. Men Chihiro vägrar. Hon tycker allt är skrämmande och olycksbådande.
Snart börjar det bli mörkt, och då dyker det upp ansiktslösa andar. Chihiro springer tillbaka till sina föräldrar, men hittar bara två stora grisar.
Hon börjar springa för att komma undan andarna, och till slut gömmer hon sig. Då ser hon en mystisk pojke, Haku, som lovar att hjälpa henne. Han ordnar ett arbete åt henne i ett badhus för andar och gudar. Det är ett rätt läskigt jobb, och folket är konstigt, men Chihiro kämpar på. Hon måste ju hitta ett sätt att rädda sina föräldrar som snart kommer att slaktas och bli mat på den där restaurangen. Med andra ord måste de ha ätit andra människor i grisform.
Det där var faktiskt ganska lustigt. Som vegan skulle jag själv inte ha varit frestad alls av allt det där köttet, och för övrigt skulle åtminstone inte jag börja äta utan att betala, vad det än var som bjöds. Men jag vet ju inte sederna i Japan. Å andra sidan kan man ju misstänka någon form av magi så föräldrarna kanske inte kunde hjälpa det de gjorde.
Hur som helst, filmen är rolig, spännande och fascinerande. Jag är ganska ny på det här med japansk tecknad film, men den här och Det levande slottet, tyckte jag i alla fall mycket om. Man ska inte tro att de är det minsta likt vanliga, västerländska tecknade filmer som verkar vända sig till små barn (före skolåldern). Nu tror jag inte att Spirited Away direkt vänder sig till alla vuxna, men det är definitivt en film för tonåringar och unga vuxna, eller alla som är unga inuti.
Det är inte en film som är full av blod, våld och hjärnsubstans, men kan nog vara lite skrämmande för yngre barn. Fast det är ju knappast filmens målgrupp. Jag tyckte om den i alla fall. Fantasy-, eller sagokänslan uppskattade jag mycket. Den är vältecknad och på alla sätt välgjord. Jag kan verkligen rekommendera den.
Mysterious Skin
När jag såg Mysterious Skin (lite brist på fantasi är det när man inte får en svensk titel, i Sverige, tycker jag), trodde jag faktiskt att det skulle vara mer UFO-relaterat.
Jag förstod att det skulle handla om barn som blev sexuellt utnyttjade så jag var ju lite förberedd på att den skulle vara hemsk. Det var den visserligen, men den var också fascinerande och gripande. Dessutom måste jag säga att jag uppskattade att det inte, som det nästan alltid brukar vara i böcker och filmer idag, var flickor som blev utnyttjade.
Jag vet inte vad jag ska säga om den här filmen egentligen. Den var väldigt bra och intressant, men också sorglig. Ändå hade den ett hoppfullt slut.
Jag kanske ska nämna lite om handlingen först. Huvudpersonen är Neil, en liten pojke som är son till en ensamstående mamma. Hon har olika pojkvänner och redan tidigt märker pojken att han blir sexuellt attraherad av mammans vuxna pojkvänner. Naturligtvis inte så att han vill ha en relation med dem, men han tittar gärna på när mamman har sex med dem.
En dag träffar han en man som visar sig vara betydligt mer intresserad av honom än andra vuxna män brukar vara. Det är hans baseballtränare. På den tiden – 1980-talet – var inte föräldrar misstänksamma på samma sätt som nu, så mamman är bara tacksam att det finns en manlig förebild i närheten som intresserar sig för hennes son.
Man förstår rätt snart att allt inte står rätt till med den här relationen. Jag läste att pojkarna som spelar två av huvudpersonerna som små, aldrig fick veta sanningen om vad filmen handlade om. De fick tro att det gällde pojkar som blev bortrövade av aliens. I en speciell scen vet jag inte hur det var möjligt att upprätthålla lögnen.
Neil har en bästa kompis (en faghag), Wendy, som hänger med på alla hans äventyr, tills hon försvinner iväg till New York for att få ett bättre, och intressantare liv. Typiskt för filmen är att fast hon ”bara” blir servitris är det inte hon som blir utnyttjad, utan hon klarar sig bra.
De har en kompis till, Eric, en uppenbar bög, men som själv aldrig blivit utnyttjad som liten, och som därför inte är lika störd i sitt beteende som Neil. När Neil (som Eric är kär i) försvinner till New York for att hälsa på Wendy, lär Eric känna en annan kille, Brian, som verkar totalt asexuell. De blir kompisar, men Eric förstår snart att hans nye vän letar efter svar på vad som hände honom som liten. Han har mystiska minnesluckor och råkar ibland ut för näsblod utan någon förståelig anledning. Det visar sig att de två pojkarna – Neil och Brian – har något gemensamt.
Jag ska inte berätta hur det går i filmen, men jag tycker ändå att det inte slutar så olyckligt som man kunde vänta sig, trots att det handlar om småpojkar som blir sexuellt utnyttjade, en ung kille som säljer sex till äldre män och innehåller en homosexuell våldtäktsscen. En varning för den senare. Det ser verkligen otäckt ut.
Istället vill jag nämna en biroll. Brian träffar under sitt sökande på en kvinna som tror att hon har blivit bortrövad av aliens. Avalyn Friesen. Hon är en verkligt tragisk figur, som kan framstå som komisk, men jag tycker i alla fall fruktansvärt synd om henne. Man anar att hon också har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och att hon inte klarat av att minnas det och istället skapat en massa långsökta förklaringar till det som inte går ihop i hennes minnen. Det är en väldigt bra rollprestation, tycker jag.
Alla skådespelarna gör för övrigt ett väldigt bra jobb. De har synts i andra filmer och tv-serier tidigare. Neil som vuxen spelas av Joseph Gordon-Levitt, från Tredje klotet från solen. Wendy (som vuxen) spelas av Michelle Trachtenberg, känd från Harriet, spion och Buffy. Hon som spelar den tragiska Avalyn, har varit med i 24.
Jag kan verkligen rekommendera den här filmen, men tänk på att det finns en del otäcka scener i den.
Monsunbröllop
Monsunbröllop är en indisk film från 2001. När jag såg den hade jag redan läst lite om den, så jag var rätt säker på att jag skulle tycka om den. Jag blev inte besviken. Det var inte bara handlingen, fast den var allt intressant också, eller ens skådespelarna – levande karaktärer som man engagerar sig i. Jag tror att en anledning till att jag älskade den här filmen var färgerna, de myllrande folkmassorna i bakgrunden, och alla aspekterna av kulturen som arkitekturen, religionen, de olika språken och så vidare.
Filmen handlar om en grupp släktingar och vänner som är bjudna till ett bröllop. En ung kvinna ska gifta sig. Gästerna kommer från hela landet och andra länder också. Den unga blivande bruden har en affär med en tv-presentatör. Det känns lite ovanligt i en indisk film.
’
Huvudpersonerna är brudens närmaste familj. Hon har en kusin som bor i huset efter sin pappas död och en lillebror.
Man märker snart att kusinen är upprörd över att se en av gästerna. Hennes oro ökar när hon inser att han visar speciellt intresse för en liten flicka i släkten. Under resten av filmen får man reda på att gästen i fråga en gång utnyttjade kusinen sexuellt. Hon är besatt av oron för den lilla flickan och till slut blir det en rejäl konfrontation och hennes hemlighet avslöjas för större delen av familjen.
Brudgummen får reda på att hans blivande fru har varit involverad med en annan man. Det komplicerar naturligtvis deras relation.
En annan karaktär som intresserar mig är tjänsteflickan Alice. Medan hon arbetar hårt för att passa upp på gästerna, iakttar hon bröllopsförberedelserna och man får intrycket att hon tycker att det börjar bli dags för henne att gifta sig också. Chefen för bröllopsarrangemangen är den som hon fokuserar på.
Också för henne blir det komplikationer innan hon får sin dröm uppfylld.
En annan karaktär som är intressant är en ung man som just återvänt från Australien. Han har färgat hår och tycker om att gå ut på klubbar och dansa. Man anar sig till en viss kulturchock, men man kan missta sig. Trots allt är färgat hår, klädstil och dansklubbar bara ytliga detaljer.
Den här filmen fascinerade mig. En anledning kan vara att jag alltid har varit väldigt intresserad av indisk kultur och andra asiatiska kulturer. Jag tror att det är en film som kan uppskattas av många olika människor. Kanske inte de som bara tycker om komedi eller action, men man får faktiskt lite av varje här, utom specialeffekter. Se den! Njut! Du kommer antagligen att älska den.N
Medium
På sista tiden har det varit väldigt mycket intresse för det övernaturliga. Bland annat har det gjorts flera tv-serier som handlar om det. Just nu ska jag inte gå in på till exempel The Chronicle, Länkar till det okända eller Supernatural, men däremot tänkte jag säga några ord om Medium.
Den senare är faktiskt en riktigt bra serie, för att vara amerikansk. Nu var jag där igen och generaliserade, men Medium var i alla fall i första säsongen en riktigt bra serie. Jag vet faktiskt inte hur långt vi har kommit nu. Kanske har vi just sett färdigt andra? Så småningom tröttnade jag, men så där i början tycker jag serien var riktigt bra, som sagt. Hur som helst, för den som inte känner till serien börjar jag med en liten sammanfattning.
Den handlar om mediet Alison Dubois. Som jag fattar det har hon i många år försökt bolla privatliv (hon är gift och har tre döttrar) med karriär/utbildning, samtidigt som hon har kämpat emot skräcksynerna i sina drömmar. Hela tiden har hon hoppats att allt bara är ovanligt verkliga drömmar. Men trots att hon dricker rätt mycket för att hålla visionerna i schack, måste hon till slut inse att hon är synsk.
Hon har försökt utbilda sig till advokat, men det har inte gått så bra. Nu är hon lite drygt trettio och tror inte att det är någon idé längre. Hon vill ändå försöka göra en insats, och när hon tack vare sin man, Joe, får reda på att hon faktiskt har sett något verkligt, åker hon först till Texas för att hjälpa Texas Rangers – vad de nu är för några – att lösa att knepigt fall.
Först tror inte chef-Rangern, eller vad han är, Kenneth Push – han dyker upp senare i serien också – ett dugg på Alison, utan tror istället att hon är utskickad av försvararen till den misstänkte. Men Alison lyckas övertyga Kenneth Push och dessutom lösa fallet.
Därefter söker hon jobb på åklagarmyndigheten i Phoenix där hon bor.
Genom sitt jobb kommer hon i kontakt med flera fall där de döda kan hjälpa henne och hon dem. Fortfarande måste hon försöka klara av hemlivet också. Men det gör hon, bland annat tack vare sin lojale, men något skeptiske äkta man, Joe. Joe kan vara lite nedlåtande, antagligen för att han egentligen är rädd för allt hon ser.
Åtminstone två av döttrarna har ärvt Alisons talang. Alla tre egentligen, fast äldsta dottern är lika motvillig som pappan.
Själv är jag inte så pigg på det övernaturliga, men den här serien är bra av flera anledningar. Det är väldigt skickliga skådespelare. Till exempel. Alison Dubois spelas av Patricia Arquette, alltså en av de kända skådespelande syskonen Arquette.
En annan anledning är dialogen. Den är kul, jordnära och realistisk, till skillnad från de i flera andra amerikanska serier som jag skulle kunna nämna.
För övrigt är verklighetens Alison Dubois konsult för serien. Ja, hon lär finnas på riktigt och serien bygger på hennes liv. Bara en sådan sak…
Jag har faktiskt sett lite av två andra, liknande serier. Det finns en brittisk serie, Afterlife, som också handlar om en Alison (Mundy). Hon är också ett motvilligt medium, men hon har liksom inget val. Andarna söker upp henne och till slut måste hon hjälpa dem. Anhöriga och poliser jagar henne också, liksom en ganska skeptisk och ironisk psykolog, Andrew Lincoln.
Andrew har själv en tragedi med sig i bagaget, och vill verkligen inte intervjua ett medium. Han har tidigare ägnat sig åt att avslöja liknande personer som bluffmakare. Nu vill hans chef att han ska skriva en bok om Alison.
De två blir genast ovänner, men man anar att det finns en viss attraktion dem emellan.
Det här är också en bra serie, med bra skådespelarinsatser och i och för sig bra dialog också, fast det väntar man sig ju när det gäller brittiska serier. Alison Mundy spelas av Lesley Sharp, en duktig brittisk skådespelare, som varit med i flera olika filmer och tv-serier. Andrew Lincoln har jag också sett i flera andra serier. De jobbar bra tillsammans.
Slutligen har jag sett lite ur en annan amerikansk serie, Ghost Whisperer. Det här handlar också om en kvinna som kan tala med de döda, men där slutar likheten. Jag tycker att Ghost Whisperer, med Jennifer Love Hewitt i huvudrollen är riktigt dålig. Avsnitten är skrivna utifrån följande utgångspunkter – att göra dem så kusliga som möjligt och så snyftiga och religiösa som möjligt. Flera gånger får man se de stackars spökena ”gå in i ljuset”. Inte ett öga förblir torrt.
Patetiskt. Ett pyttelitet plus för Melindas (så heter detta glamorösa medium) man. Han är riktigt gullig. Annars är det svårt att hitta något positivt att säga om serien.
Interstate 60
Här kommer nästa film i min serie kommentarer/recensioner av tv-serier och filmer jag nyligen sett. Interstate 60 hade jag aldrig hört talas om förrän en kompis rekommenderade den.
Den handlar om en kille som fyller år. Han råkar träffa på en äkta ”trickster” – en av de få inhemska amerikanska varelserna som uppfyller önskningar. Alltså inte en ande – som den grinige gubben i reklamen som hatar Lotto – utan en människoliknande typ som kallar sig O W Grant (One Wish Grant – enönskningsuppfyllning).
Men som alla tricksters är Grant opålitlig. Hans önskningar är oftast sammanlänkade med en inneboende fälla. Många som fått en önskning uppfylld blir dödad eller på något annat sätt lurad. En man som man får se, blir överkörd av en bil, alldeles efter han fått sin ogenomtänkta önskning uppfylld. En annan ville kunna äta så mycket han ville, men tänkte inte på hur hungrig han ständigt skulle bli och hur dyrt det skulle komma att bli.
Huvudpersonen i filmen, Neal Oliver, önskar sig ett svar på vad han ska göra med sitt liv. Det här intresserar för en gångs skull O W Grant så han skickar ut killen på en lång resa genom ett USA han inte riktigt känner igen. Ett alternativt universum kan man säga.
Här hittar Neal en stad där droger är lagliga – i alla fall en – och den gör alla till zombies som lever för att dansa på klubbar och på dagen går omkring som robotar och sköter gatsopning, papperkorgstömning mm i staden. En skillnad mellan den här staden och andra är att här blir ungdomar myndiga vid 16 års ålder. En desperat mamma liftar med Neal för att få tillbaka sin sextonårige son, men när hon inser att hon inte kan få det, mot hans vilja, tar hon också av drogen och sedan är hon lycklig, men totalt borta.
Man träffar också på en tjej som blivit besatt av att hitta det perfekta ligget. Hon försöker först få Neal, men när han inser att han bara ska bli en siffra i hennes anteckningsbok, vägrar han och hävdar att han kommer att bli den hon alltid minns, för att hon inte fick honom.
Då försöker hon förföra Grant, men får en otäck chock. Jag ska inte gå in på exakt vad det är. Filmen är full av galna, drastiska, skruvade skämt, men det finns en underliggande röd tråd.
När Neal vaknar – för han verkar ha drömt alltihop, men ändå inte – har han sitt svar. Han vet vad han ska göra med sitt liv.
Filmen är på ett sätt rätt episodisk, men alltihop hänger ihop och för övrigt är det mesta roligt och intressant. Jag kan rekommendera alla att se den här filmen, fast jag vet ju inte om alla kommer att tycka lika bra om den som jag gjorde. Ta chansen i alla fall.
Heroes
Heroes är en amerikansk science fiction-serie.
Vad kan jag berätta om den här serien då? Till att börja med, efter att ha sett trailern med den där blonda hejaklacksledaren som hoppade från en bro eller vad det nu var, och slog axeln ur led och så vred hon tillbaka den igen, ja då hade jag inte alls tänkt se serien.
Jag tänkte, ok, bara en Buffyserie till ungefär. Gäsp. Men så märkte jag att nästan alla killarna i serien var jättesnygga eller åtminstone gulliga eller kul och charmiga. (Gissa vilken som är vilken haha).
Naturligtvis är handlingen jätteintressant också. Mycket intressantare än jag trodde. Jag tycker jättebra om de flesta killarna – Mohinder, Peter, Isaac och självklart Hiro. Till och med hejaklacksledarens polare är rätt gullig på sitt lite töntiga sätt.
Men jag tycker inte om tjejerna alls. De är bara – jag vet inte – så äckliga. Men det är ju bara som jag ser det. Jag är säker på att de flesta killarna och många tjejer också kommer att tycka om dem. Och även om du inte gör det är serien bra i alla fall.
Om du inte har sett den än, handlar den om en grupp människor, de flesta unga, som plötsligt märker att de har ovanliga förmågor (”superkrafter”). De försöker komma till rätta med hur deras liv har ändrat sig, och de kommer snart att tvingas bestämma sig för om de vill vara goda eller onda. Om det låter spännande, passa då på att se serien. Jag tror du kommer att gilla den.
Dr Who
Dr Who är en brittisk science fictionserie. Om du inte har sett den så kanske du är nyfiken på vad den handlar om. För det första: den är väldigt annorlunda än de amerikanska serierna. Engelsmännen har en lite ovanlig humor som det tar ett tag att vänja sig vid.
På grund av att jag inte är riktigt van än, inte bara vid humorn utan stilen i allmänhet, tycker jag att kvaliteten på avsnitten är lite blandad. Vissa är både hemska och sorgliga, andra faller lite platt. En del är faktiskt rätt så obehagliga. Men nu när jag har hunnit ganska långt i serien börjar jag faktiskt vänja mig.
Om du får chansen att se den här serien och inte är säker på om du vill följa den, så föreslår jag att du ger den en chans. Se ett par avsnitt innan du bestämmer dig.
Här kommer en kortfattad beskrivning av vad serien handlar om.
I första avsnittet får man lära känna en engelsk tjej som heter Rose. Hon upptäcker att det håller på att hända något konstigt på varuhuset där hon arbetar. Skyltdockorna beter sig lite ovanligt, för att inte säga hotfullt.
Plötsligt dyker en man i fyrtioårsåldern upp, i alla fall ser han så ut. Han hjälper henne komma undan de läskiga skyltdockorna. Snart får hon veta att de där dockorna bara är en del i ett större problem.
Mannen presenterar sig som Doktorn. Det visar sig att han brukar dyka upp när jordens befolkning är i fara. När allt har ordnat sig för den här gången, erbjuder han Rose att följa med honom i sitt telefonhyttliknande rymdskepp, TARDIS. Det kan både resa i rymden och i tiden, så Rose tackar ja. Hon råkar ut för en massa faror tillsammans med Doktorn.
Mer ska jag inte säga om handlingen. Men som sagt. Ge serien en chans. Som alla brittiska serier håller den bra kvalitet. Sen får man säga vad man vill om den speciella humorn.
Serien är något av en kultserie i hemlandet, åtminstone den ”gamla” serien som började på 1960-talet och höll på ända fram till slutet av 1980-talet. Av någon anledning, kanske att Doktorn alltid är rätt så fjollig, är den särskilt populär bland homosexuella män.
Det levande slottet
Filmen Det levande slottet – Howl’s Moving Castle – av den japanske filmskaparen Hayao Miyazaki, bygger på den walesiska författaren Diana Wynne Jones’ bok Det levande slottet. Det har blivit en ganska annorlunda historia än boken filmen bygger på. Många av DWJ:s fans hatar filmen. Vissa har aldrig läst boken och vet inte vad som saknas. Jag tillhör de få som tycker om båda. Visserligen är det mycket som saknas i filmen jämfört med boken, men det är ändå fascinerande att få ”se” allt det man bara tänkt sig tidigare.
Howl – som har ryckte om sig att stjäla unga flickors hjärtan – är verkligen så fåfäng och metrosexuell som han framstår i boken. Väldigt söt. Egentligen stjäl han bara flickornas hjärtan på det sättet att han förför dem, får dem att älska honom och så lämnar han dem.
Det som spelar den viktigaste rollen i filmen är nog titelns slott. Tänk att bo i ett slott som kan vandra omkring vart man vill? Dessutom, slottet kan byta form när Howl vill. Anledningen är en elddemon som heter Calcifer. Han lever på ett sätt i symbios med Howl eller snarare med hans slott. Det är Calcifer som får slottet att ”leva”.
Men jag kanske ska börja med en kort resumé av vad filmen handlar om. Huvudpersonen – om man inte räknar Howl – är en tjej som heter Sophie. Hon är dotter till en numera död hattmakare. Mamman dog tidigt, men pappan gifte om sig, så Sophie har en styvmor. I boken finns det två systrar, men i filmen bara en. Det är lite svårt att förstå allt på grund av det, men å andra sidan får väl inte allt plats i filmen.
Sophie vet att det aldrig kommer att gå väl med en äldsta dotter i en familj, så hon väntar sig inte mycket. Däremot har hon mycket sunt förnuft och båda fötterna på jorden.
En dag träffar hon både en mycket vacker ung man, som hjälper henne att ta sig till konditoriet där hennes syster jobbar, och en häxa – Ödehäxan – som lägger en förbannelse över henne. Plötsligt är Sophie inte en hattmakarlärling längre, utan en gammal tant. Eftersom hon inte vill visa sig för resten av världen så där vandrar hon istället iväg.
Ute i ödemarken dit Sophie tar sig får hon se det berömda slottet men också en fågelskrämma som dyker upp vart hon än går. Fågelskrämman hjälper henne ta sig in genom slottets bakdörr och där anställer hon sig själv som Howls hushållerska/städerska.
Hon hoppas kunna få sin förbannelse bruten, men för att få det, måste hon lösa Calcifer, elddemonen, från sin förbannelse. Det är ganska komplicerat, allt som händer. Mer komplicerat blir det av att allt känns lite avhugget, på grund av att filmskaparen måste försöka få in hela handlingen i filmformatet.
Trots det tycker jag att Det levande slottet är en väldigt spännande och bra film. Om du gillar fantasy och tecknade filmer, kommer du nog att tycka om den här. Men det är nog bäst att du läser boken också.
Jag ska bara nämna att en del av rösterna görs av Vanna Rosenberg, Kim Sulocki och Johan Ulvesson. Den senare är perfekt som den gnällige Calcifer. I den engelskspråkiga versionen gör Billy Crystal Calcifers röst. Det måste också passa bra.
