Den fantastiska Mrs Pritchard
Brittiska serier är oftast väldigt bra. Till och med en del komedier kan vara bra, fast där finns det inga garantier. En del är väldigt konstiga, ur svensk synvinkel. En som jag har uppskattat väldigt mycket är Ett herrans liv (The Vicar of Dibley). Det handlar om en kvinnlig kyrkoherde i en hemsk byhåla i England. Kyrkoherden spelas av fantastiskt roliga Dawn French.
Det här var för ganska många år sen, men häromåret, gick en annan, mer aktuell serie – Den fantastiska mrs Pritchard (The Amazing Mrs Pritchard). Här har vi en annan fantastiskt rolig kvinna. Titelrollen spelas av Jane Horrocks som är känd från flera andra komediserier. Här spelar hon en kvinnlig föreståndare för ett varuhus som av en slump dras in i politiken och plötsligt blir Englands premiärminister.
Man har svårt att hålla sig för skratt, men det är inte en enbart komisk serie. Jag tycker att avsnittsförfattarna får in en och annan känga mot det politiska systemet och alla gamla idiotiska sedvänjor där.
Tyvärr har den populära Mrs Pritchard inte riktigt räknat med hur hårt en politiker – och värst av allt, hennes familj – blir granskade. Hennes man har ett och annat skelett i garderoben, och äldsta dottern klantar också till det. Bl a viker hon ut sig, vilket får rätt så enorma proportioner, bokstavligt talat. En morgon är en jättebild av henne projicerad mot parlamentsbyggnaden.
Pappan har klantat sig värre, och tyvärr kan han inte låta bli att berätta för dottern, som till slut berättar för mamman och så var den korta framgångssagan slut. Mr Pritchard spelas av Steven Mackintosh som varit med i flera tv-serier och filmer. En väldigt duktig skådespelare. Särskilt den yngsta dottern är väldigt rolig. Den äldre är väl rätt rolig också, men verkar mer ha blivit vald på grund av sitt utseende.
Flera biroller är också riktigt intressanta. Man skymtar flera bekanta ansikten. Mest kvinnor, men det finns också en riktigt gullig ung man som har en affär med en betydligt äldre kvinna.
Hur som helst, här är en kort, avgränsad serie som nog de flesta ska orka med att se.
Ursula Le Guin 2
Nu tänkte jag att det var dags att fortsätta mina kommentarer av Ursula LeGuins Övärlden-serie. Det blev ju till slut tre böcker till i serien, fast i många år trodde man att det inte skulle bli några fler. Den yttersta stranden verkade vara en typisk ”sistabok” i en serie. Inga direkta lösa trådar.
Hur som helst, efter många år kom det alltså en bok till i serien, helt oväntat – Tehanu. Den gången var det visst meningen att det skulle bli sista delen i serien. Som jag nämnde tidigare tog författaren upp mer om kvinnornas ställning i Övärlden.
Tenar från Gravkamrarna i Atuan dyker upp i den här boken igen. Nu är hon äldre och änka, vilket innebär att hon är mer eller mindre osynlig. Hon blir utkastad från sitt hem av sonen som återvänder oväntat efter många års frånvaro. Han har varit till sjöss. En gammal trollkarl har testamenterat sitt hus till Tenar, så hon flyttar dit istället.
Hon har på ett sätt fått gå i lära hos trollkarlen så nu är hon en ganska bra helare. En dag kallas hon ut för att ta hand om en liten flicka som har svåra brännskador. Det visar sig också att hon har blivit sexuellt utnyttjad och övergiven av sin familj. Männen som utnyttjade henne verkar ha varit medlemmar av hennes familj. Men egentligen har hon ett helt annat ursprung.
Tehanu – den lilla flickan – överlever och blir kvar hos Tenar men är numera väldigt blyg och tyst.
Jag inser plötsligt att jag inte kommer ihåg hela handlingen så bra. Det är några år sedan jag läste boken sist. Hur som helst får Tenar en förbannelse över sig och Ged också. Han har ju kommit tillbaka till henne och bor tillsammans med henne, efter att förlorat sina krafter. Tyvärr betyder det att han inte kan hjälpa Tenar.
Hjälpen kommer istället från ett oväntat håll. Till slut får Tenar och Ged veta vilket ursprung Tehanu verkligen har.
Berättelser från Övärlden är en samling kortare berättelser som man kan höra på namnet. En av dem är längre än de andra. Den handlar om en flicka som vill bryta det manliga monopolet på utbildning i magi. Det lyckas inte, men då har hela världen ändrat sig drastiskt. Man får intrycket att mer är på väg. En riktig revolution.
Det är vad som händer i den absolut allra sista boken – Burna av en annan vind. Där får man en förklaring till vart drakarna har tagit vägen. Fast det fanns några få kvar när Ged blev Drakmästare. Det betyder helt enkelt någon som drakar talar med.
Som jag nämnt tidigare är Geds kultur baserad på magi – andra kulturer också, men deras är speciellt på ett viktigt sätt. Det har något att göra med deras fruktansvärda dödsrike. För länge sedan ingicks en pakt, men det fungerar inte längre. Förresten, vem vill hamna i ett sådant hemskt dödsrike?
Jag ska inte gå in på för många detaljer om den här boken. Läs den själv. Vad jag kan nämna är att den är ännu mörkare och mer ”vuxen” än de andra böckerna tillsammans, utom Tehanu. Den hade jag inte velat läsa när jag var omkring 11 år. Sexåriga flickor som blir våldtagna för att de är annorlunda. Det är ju sånt man drömmer mardrömmar om. Och den här boken är ganska lik en mardröm också.
Som jag nämnde tidigare, är till och med Ged rädd för dödsriket. Den här gången har han inget hopp alls om att undkomma med livet i behåll eller ens sin själ.
Men jag kan också berätta att jag avskyr böcker med olyckliga slut, och jag kan rekommendera den här boken, så du kan ju dra dina egna slutsatser av det. 
För det mesta när en serie visar sig bli lång – fler än tre till fyra böcker – brukar jag bli väldigt misstänksam. Lyckligtvis hade jag ingen anledning till det. Jag ångrar definitivt inte att jag läste hela serien och jag vet att jag kommer att läsa om den flera gånger. Vem som helst som tycker om välskriven fantasy borde uppskatta serien om Övärlden.
Bara en varning. Som jag redan påpekat ett par gånger är en del av böckerna väldigt mörka och tragiska. Trots det kan jag inte säga att de är deprimerande.
Jag kunde bara inte sluta läsa, för jag hade fäst mig så vid Ged och Tenar och Tehanu och jag ville veta hur det gick för dem. Ursula LeGuin kan verkligen vara stolt över vad hon åstadkommit. Det skulle jag ha varit om det hade varit jag. Om du inte har läst de här böckerna än, har du något att se fram emot. Sätt igång. jag är riktigt avundsjuk på dig.
Ursula LeGuin 1
En sommar när jag var liten var jag på ett bibliotek på Öland. Ett litet bibliotek som antagligen är nedlagt nu. Där hade jag en fantastisk bokupplevelse. En man som kanske var bibliotekarie, eller kanske lärare, jag vet inte säkert, började fråga mig vilka böcker jag brukade läsa. Jag berättade och så gick han bort till en av bokhyllorna och tog ut ett par böcker och räckte över dem till mig.
Det var två böcker i Ursula LeGuins serie om Övärlden. Det var nästan som magi. Den där mannen hade lyckats hitta böcker som passade mig perfekt.
Ganska snart köpte jag själv hela serien – då bestod den av tre böcker. Numera finns det några till.
Här har Ursula LeGuin skapat en fascinerande värld. Den är så väl uträknad och genomtänkt att man verkligen kan föreställa sig hela världen och de olika kulturerna.
Första boken, Trollkarlen från Övärlden, handlar om en liten getvaktande pojke vars mamma dör när han är liten. Ged visar sig ha talang för magi och får så småningom hjälpa byhäxan. En dag anfaller fiender ön han bor på och med hjälp av list och lite magi lyckas han rädda sin by. Då skickas han iväg för att gå i lära hos en trollkarl.
Ged träffar där en flicka som han försöker imponera på, och råkar illa ut. Magikern han går i lära hos skickar honom då till trollkarlsskolan Roke.
Men skuggan Ged släppt lös följer honom överallt. Resten av boken handlar om hur Ged lyckas rätta till det onda han orsakat i ungdomlig oförstånd.
Nästa bok, Gravkamrarna i Atuan, handlar om en ung prästinna utan namn. Hon tjänar namnlösa gudar och lever ett tråkigt och lite skrämmande liv. En dag dyker det upp en man – de enda män hon tidigare sett är eunucker, utom vissa krigare som hon sett på håll. Hon blir genast fascinerad av mannen som vågat tränga sig in i det allra heligaste.
Hennes uppgift är att döda mannen, men hon känner sig konstigt ovillig att göra det. Hon kan inte motstå att söka upp honom och prata med honom, trots att hon inte borde göra det. Arha – den ätna – kan inte glömma honom och så småningom leder det till en stor omvälvning i hennes liv. Ged – för det är Ged som dykt upp igen, nu som Ärkemagikern från Roke – ger henne tillbaka hennes namn och för henne bort från gravkamrarna där hon tillbringat hela livet, så långt tillbaka hon kan minnas.
Ged hade ett uppdrag, som han lyckas fullfölja, samtidigt som han hjälper Tenar – den före detta prästinnan.
Man anar att hon blivit förälskad i honom, men en trollkarl måste leva i celibat så han lämnar henne. Visserligen blir det i en ganska fördelaktig situation, men livet för en kvinna är inte särskilt positivt någonstans i Övärlden.
Tredje boken, Den yttersta stranden, är betydligt mörkare. Magin börjar sina i Övärlden. Efter som allt är genomsyrat av magin, går inget annat så bra heller. Ged får sällskap av en ung prins som fått i uppdrag att försöka rädda sitt land. Snart upptäcker Ged att det som händer inte skett av en slump. Någon ligger bakom krisen. Spåren leder honom hela vägen till dödsriket. Det är en fruktansvärd värld, där mamman inte bryr sig om sitt barn och allt är uttorkat och dammigt. En ändlös tillvaro av plågor. Till och med en trollkarl är rädd för döden.
Men eftersom det finns fler böcker i serien inser du nog att Ged på något sätt klarar sig. Han går dock inte oförändrad ur upplevelsen. När allt är över är hans hår grått och hans krafter uttömda. Istället är det den unge kungasonen som stiger fram som en ny typ av härskare – magikerkungen.
Ged förs medvetslös till Tenars hem. Hon har hunnit med att gifta sig, få barn och bli änka. Eftersom Ged förlorat sina krafter får han älska en kvinna.
Jag återkommer till resten av böckerna i serien.
Om du tycker om väl utvecklade fantasyvärldar med en hel mytologi och historia, och – en viktig detalj – kartor, kommer du nog att uppskatta Ursula LeGuins Övärlden-serie. Karaktärerna är minnesvärda och man har lätt för att tycka om dem.
Första boken är på många sätt mer en barn/ungdomsbok än de övriga.
Andra boken, Gravkamrarna i Atuan är på ett sätt en kärlekshistoria, väldigt romantisk och sorglig, men om du inte tycker om det, så är den också mycket annat.
Den tredje boken är mer vuxen och som sagt, mörk. Dödsskräcken är påtaglig. Man förstår vad som väntar Ged och de andra i hans värld – fast inte Tenar – hon kommer från en annan kultur, och av någon anledning innebär det att hon inte behöver frukta det otäcka dödsriket.
Man lever sig verkligen in i Övärlden och fascineras av de olika öarna med sina kulturer. Det finns till och med människor som lever hela sina liv ute på öppna havet. Alltsammans skildras skickligt och medryckande av LeGuin.
Om jag ska nämna något som jag upplever som negativt, är det att hela Övärlden är ganska kvinnofientlig. All fast egendom ägs av män. Kvinnor räknas knappast, mer än som barnaföderskor och arbetare.I början kommenterar inte författaren det här på något sätt. Man får intrycket av att hon tar det som självklart. Det kanske inte är så konstigt. Hon är född på 1920-talet..
Längre fram i serien verkar det som hon fått upp ögonen för det här problemet och man får lite synpunkter på det, utifrån Tenars synvinkel. Det blir mer i de böcker jag ska berätta om senare.
Den här serien är bland mina absoluta favoriter, så jag vågar mig på att rekommendera den. Hoppas du kommer att ha lika mycket nöje av den som jag har haft och fortfarande har.
Flickdetektiver och skadskjutna kråkor
Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.
Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.
Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.
Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.
Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av ”Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.
Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på ”tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.
Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små ”tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.
Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. ”Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.
Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig ”hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.
Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag ”läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.
Är det för mycket begärt?
Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.
