Ungdomsböckerna och jag

Jag läste just det här och tänkte att jag skulle skriva något om samma ämne. Tyvärr gav inlägget mig så många olika idéer att jag inte kom på något att skriva om, vilket får mig att känna mig riktigt dum i huvudet, fast jag hoppas att det bara är känslomässig överansträngning.

Hur som helst, ungdomslitteratur har alltid betytt väldigt mycket för mig, till och med på den tiden när jag inte var ung utan liten. Jag har faktiskt läst böcker för äldre ungdomar/unga vuxna sedan jag var ungefär fyra år och inte kunde förstå varför hjältinnorna i mina böcker ofta var upp till tio år äldre än jag.

På sista tiden har det slagit mig att de flesta vuxenböcker jag läser är lättsamma, roliga, glada berättelser (ofta med en mörkare underton, men i alla fall), medan ungdomsböckerna är mycket allvarligare och mörkare. Jag menar inte att det krävs mindre skicklighet för att skriva för vuxna, men på något sätt tror jag att författarna har olika målsättningar med sitt skrivande, och jag tror jag förstår varför.

När vi är unga är vi inte rädda för allvarliga ämnen, men när vi växer upp blir livet oftast hemskare och betydligt mer hotfullt än det en gång var. I (underhållnings-)litteratur vill vi ha lättsamt och distraherande.

Jag kan förstås inte avstå från ungdomsböcker heller, så jag brukar begrava mig i allvarliga, mörka historier ändå. Skillnaden mellan ungdoms- och vuxenlitteratur är att de flesta ungdomsböcker slutar lyckligt, så som vi vill med våra egna liv. (Lyckliga, i alla fall, inte att de ska sluta.)