Min svenska boksamling
Jag har bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att köpa böcker på svenska. Det är faktiskt inte så enkelt längre. När jag var liten fick jag massor av bra böcker på födelsedagar och jul. Min mamma köpte så många böcker på bokreor, innan jag ens kunde läsa, så jag har redan en ganska fin samling. Numera måste jag verkligen kämpa för att hitta bra böcker på svenska. Den så kallade topplistan består inte som man kanske kunde tro av böcker som säljer bäst. I stället är det böcker som de största förlagen vill ska sälja bäst. Och vad jag har märkt så är deras kriterier för att ge ut en bok inte kvalitet utan säljbarhet (kan ni stava till Thomas Bodström?)
Hur som helst gör jag mitt bästa att leta efter bra svenska barnböcker, ungdomsböcker, facklitteratur och – naturligtvis – fantasy, science fiction och deckare. De är vanligtvis dyrare än motsvarande böcker på engelska, helt naturligt, eftersom upplagorna är mycket mindre. För det mesta kan jag inte hitta böcker av den allra högsta kvaliteten heller. Det är sorgligt men sant. Men jag vill verkligen ha en svensk boksamling så det kommer att vara värt det till slut. Jag vill också gärna ha mindre samlingar av böcker på franska och tyska och kanske andra språk också. Lyckligtvis är de oftast inte så mycket dyrare än engelska/amerikanska böcker. Uppenbarligen är franska och tyska tillräckligt stora språk för att ge upphov till tillräckligt stora upplagor av varje titel.
Min ’policy’ när det gäller att köpa böcker är att välja böcker på originalspråket och om jag inte kan läsa originalspråket, på det språk jag kan bäst. Jag gör ett undantag om översättningen är väldigt mycket billigare än originalversionen. För några år sen fanns det en kinesisk bok som jag gärna ville läsa. Eftersom jag naturligtvis inte kan läsa något kinesiskt språk, började jag leta efter en engelsk översättning (det fanns ingen svensk översättning, vilken inte direkt var en överraskning), men det fanns ingen. Lyckligtvis fanns det en på franska, så jag köpte den.
Ungdomsböckerna och jag
Jag läste just det här och tänkte att jag skulle skriva något om samma ämne. Tyvärr gav inlägget mig så många olika idéer att jag inte kom på något att skriva om, vilket får mig att känna mig riktigt dum i huvudet, fast jag hoppas att det bara är känslomässig överansträngning.
Hur som helst, ungdomslitteratur har alltid betytt väldigt mycket för mig, till och med på den tiden när jag inte var ung utan liten. Jag har faktiskt läst böcker för äldre ungdomar/unga vuxna sedan jag var ungefär fyra år och inte kunde förstå varför hjältinnorna i mina böcker ofta var upp till tio år äldre än jag.
På sista tiden har det slagit mig att de flesta vuxenböcker jag läser är lättsamma, roliga, glada berättelser (ofta med en mörkare underton, men i alla fall), medan ungdomsböckerna är mycket allvarligare och mörkare. Jag menar inte att det krävs mindre skicklighet för att skriva för vuxna, men på något sätt tror jag att författarna har olika målsättningar med sitt skrivande, och jag tror jag förstår varför.
När vi är unga är vi inte rädda för allvarliga ämnen, men när vi växer upp blir livet oftast hemskare och betydligt mer hotfullt än det en gång var. I (underhållnings-)litteratur vill vi ha lättsamt och distraherande.
Jag kan förstås inte avstå från ungdomsböcker heller, så jag brukar begrava mig i allvarliga, mörka historier ändå. Skillnaden mellan ungdoms- och vuxenlitteratur är att de flesta ungdomsböcker slutar lyckligt, så som vi vill med våra egna liv. (Lyckliga, i alla fall, inte att de ska sluta.)
Språk: spanska och portugisiska
Mitt nästa språk var spanska. Precis som franska var det rätt så lätt att lära sig. Det är ganska likt latinet, som på sätt och vis var antikens engelska. I Europa talas spanska framför allt i Spanien. Ibland sägs det också att det talas i Andorra (men det beror visst på att det bor många spanjorer där). Spanska talas också i Nordafrika och i Filippinerna, och naturligtvis i Latinamerika (Mexiko, Centralamerika, vissa öar i Västindien och i Sydamerika).
Enligt vissa beräkningar talas spanska – eller kastiljanska som spansktalande utanför Spanien föredrar att kalla det – , av ca 250 miljoner människor. Det är bara på ett ungefär, men en sak är säker, spanska är ett språk som är bra att kunna. Antagligen kommer det strax efter engelska när det gäller allmän ”användbarhet”.
Några boktips när det gäller spanska: Gabriel Garcia Marquez har skrivit flera bra böcker. Än så länge har jag inte hunnit läsa några av dem på originalspråket, men det ska jag göra, så fort jag kan. Speciellt Hundra år av ensamhet. Jag har läst Kärlek i kolerans tid, och med vissa undantag var den riktigt bra. Tyvärr läste jag den på svenska.
Inom den latinamerikanska litteraturen är den så kallade magiska realismen vanlig. Det betyder helt enkelt att de skriver lite fantasy-eller sagoaktigt. Många rekommenderar Isabel Allendes bok, Andarnas Hus. Jag har inte läst den själv än, ens på svenska eller engelska, men den lär vara bra.
Eftersom jag läst spanska och italienska, skulle det vara kul att läsa lite portugisiska också. Portugal är ett ganska litet land, men portugisiska talas också i Brasilien. Dessutom i ett par länder i Afrika, och i Asien – i Macao. Portugal var liksom Spanien, Nederländerna, England och Frankrike bra på att kolonisera och kriga. Portugisiska talas av ca 10 miljoner i Portugal, och nära 180 miljoner i Brasilien. Alltså är det nog ca 200 miljoner människor i världen som talar portugisiska sammanlagt.
Kvinnors syn på män (i litteratur och annars)
För att återgå till yaoi som jag nyligen läst en mycket intressant artikel om, visar det sig att japanska kvinnor idag – i yaois hemland – hellre skulle vara gifta med en homosexuell man än en heterosexuell, om de inte helt enkelt avstår från att gifta sig eller ens ha ett förhållande. Männen väntar sig att passas upp som deras fäder och farfäder under en tidigare epok.
Det sägs att japanska män av idag vill gifta sig med gårdagens kvinnor och kvinnorna vill gifta sig med morgondagens män. Lycka till med det säger jag bara. Tyvärr tror jag inte att det är fullt så lätt som de här kvinnorna tror, att vara gift med en homosexuell man om han nu över huvud taget vill gifta sig, och i så fall med en kvinna.
Bortsett från äktenskap och andra fasta relationer tror jag att vi har kommit fram till något nytt. Kvinnor vill konsumera unga, vackra, underdåniga män på ett helt annat sätt än förr, t ex i form av skådespelare, sångare och rollfigurer i böcker, tv-serier och filmer. Vi kanske äntligen har frigjort oss från den gamla seden att gifta sig som en form av karriärmöjlighet. Idag vill vi ha ut något mer av livet än bara att bli försörjda. Än så länge i alla fall, är vi inte beroende av mannens råstyrka för att bli beskyddade från andra män som under så många tidigare århundraden. Vi får hoppas att situationen i världen stabiliseras så att det inte blir så igen.
