Varning: gnäll

På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.

Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.

En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.

Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.