Språk – svenska

Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.

Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.

En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?

Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.

Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).

Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).

Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.

Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).

Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.

Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.

Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.

Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.

Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.