Italienska, latin och interlingua
Italienska är nog världens vackraste språk – åtminstone vissa dialekter. Många människor är överens om det, så det är inte bara min personliga uppfattning. Det är ungefär lika lätt (eller svårt, hur man nu vill se på saken) som spanska. Språken är ju också nära släkt. Precis som spanskan, härstammar italienskan från latinet, som talades i Romarriket under antiken. Italien var ju just romarnas kärnland.
Eftersom jag är intresserad av historia och närliggande ämnen, så är det speciellt roligt att kunna just italienska. I Italien skrivs en massa böcker om historia, arkeologi, konsthistoria med mera.
Italienska talas mest i Italien och så i en del av Schweiz. Fast jag råkar veta att på ön Malta, talas italienska av nästan alla människor, förutom deras eget språk maltesiska och deras ”adopterade” språk, engelska. Naturligtvis finns det ju människor som utvandrat och som fortfarande talar sitt gamla språk, och de kan finnas överallt i världen – mest i USA, Kanada och Australien, tror jag. Sammanlagt talas italienska av ungefär 60 miljoner människor, de flesta i Europa.
Och även om det inte har med språket att göra älskar jag italiensk mat. De olika pasta- och pizzasorterna har ju så enormt aptitretande namn. Ord som fettucine, lasagna, cannelloni och tagliatelli smakar väl nästan lika gott som pastan som heter så?
Latin har jag också läst, men det var väldigt svårt. Ett på en gång osofistikerat och svårt språk. Grammatiken är jobbig, men jag har hört att gammalgrekiskan ska vara svårare och ryskan och serbokroatiskan ännu värre. Latin är väldigt bra att kunna när man vill studera flera moderna språk. (Naturligtvis inte om du vill plugga kinesiska eller japanska, och inte heller arabiska, men flera europeiska språk).
Latinet har fått moderna efterföljare, ett så kallade skapade språk. Interlingua är ett av dem. Det är en förenklad men mer uttrycksfull version av latinet. Mest bygger det på spanska och italienska (med vissa inslag av franska och engelska, och några andra språk). Vad som är allra bäst med det här språket är att man egentligen inte behöver lära sig det för att förstå det. Om man har läst till exempel spanska eller italienska, så förstår man i stort sett allting utan att anstränga sig. Det blir förstås svårare att lära sig skriva och tala det själv – men så är det ju med alla andra språk också.
Eftersom interlingua har utformats så att inga svåra böjningsformer ska finnas, borde det vara lättare att lära sig än många andra språk. Jag har inte själv studerat interlingua, men jag kan försäkra att det är väldigt lätt att förstå skrivna texter på det.
Ibland hör man förslag om att latin skulle bli EU:s officiella språk. Den som föreslår det, kan nog inte ha försökt läsa latin – eller så är det någon latinprofessor som glömt hur svårt språket faktiskt är. Men nu när interlingua finns så skulle man ju kunna använda det istället. Eftersom språket är väldigt lätt att förstå, så skulle många människor kunna ta del av alla dokument och artiklar skrivna på interlingua utan några ytterligare språkstudier. Bara de som arbetar med att författa (eller kanske översätta) texterna måste lära sig interlingua. För övrigt verkar det inte alls svårt.
Jag misstänker att anledningen till att förslag som det där med latin som officiellt språk i EU kommer sig av att man inte vill använda ett modernt språk som fortfarande talas i något land. Det skulle ju ge landet i fråga ett kanske orättvist övertag gentemot andra. Men latin talas inte längre någonstans på allvar – utom i Vatikanen. Och ännu bättre- interlingua talas på ett sätt ingenstans och överallt beroende på var de som valt att studera språket nu bor. Rättvisare än så kan man väl inte tänka sig.
Språk – svenska
Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.
Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
Soligt men…
Jag var ute på en promenad nyss. Härligt väder. Tänk att våren har kommit så långt redan. Det är sorgligt att tänka sig att det egentligen beror på klimatförändringen. Men det är hjärnan som vet det. Kroppen suger bara åt sig av solljuset och njuter. Och, nej, jag har tyvärr inget foto, men det är verkligen soligt och vackert just nu. Ni får bara tro mig. 
