Varför jag skriver
Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.
Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.
Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.
En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.
Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.
Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.
När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.
Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.
Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.
Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.
En slashberättelse blir till
Många gånger finns det manliga huvudpersoner i olika fandom som jag tycker är enormt sexiga och fascinerande, men jag skulle aldrig själv vilja ha dem, om de nu fanns, och jag hade en chans att få dem. Däremot skulle de passa bra ihop med en annan manlig karaktär. Det är ett av de motiv jag har för att skriva slash. Till exempel kan man ställa några frågor.
Är han snygg? Är han trevlig? Är han intressant i övrigt?
Ok. Om han är det, passar han ihop med en kvinnliga karaktär som jag kan identifiera mig med?
Även om det inte existerar någon sådan i fandomet, går det alltid att hitta en i ett annat fandom som passar bra ihop med den första killens. Det kallas crossover, förresten. Annars går det också bra att hitta på en originalkaraktär. Eller – det går kanske inte bra, men det går. Läsarna har en tendens att sakna intresse för originalkaraktären, och det har jag förståelse för. Ibland väljer jag ändå att använda mig av en. Det kan behövas en originalkaraktär av någon speciell anledning.
Men om det inte går, då kanske det finns en manlig karaktär i fandomet som man kan para ihop killen med. Jag går inte in på de fanfic som inte kräver någon sk pairing alls. Pairing innebär vilka två som blir ett par i ficet. Vissa typer av fanfic passar inte till het adult (heterosexuella relationer) eller slash. Men om det nu är ett som passar till någon form av pairing, kan det vara så att en man jag som sagt finner attraktiv, men ändå helt olämplig för mig, eller snarare mitt alterego, ändå kan passa ihop med en annan manlig karaktär.
Varför är svårt att förklara. En anledning kan vara att jag själv absolut inte kan tänka mig att vara undergiven i ett förhållande. Följaktligen kan jag inte tänka mig att beskriva ett sådant förhållande. Däremot kan jag, även om det inte alltid passar, ha en man som undergiven, i det här fallet till en annan man. Även om mannen i fråga inte är direkt dominant, kan han ändå vara för tuff och utåtriktad, och av samma anledning anser jag inte att han passar ihop med någon kvinna.
Mannen kan också ha en uppenbart homosexuell framtoning. Då ger sig naturligtvis pairingen av sig själv. Han måste ha en manlig partner.
Att definiera vad jag skriver
Det kan vara svårt att definiera det jag skriver. Särskilt eftersom jag inte skriver riktigt vanlig skönlitteratur. Om man pratar om åldersgränser för läsarna, som är vanligt när det gäller fanfiction, men också original, så brukar jag hamna lite mellan kategorier. På vad sätt då? Jo, den som vill ha något barntillåtet, blir oftast besviken, inte bara för att mina berättelser handlar om sex, vilket de kan göra ibland, utan också för att de behandlar andra ”vuxna” ämnen, våld, droger, självmordsförsök osv.
Däremot, de som helst läser s k slash eller i alla fall ”het adult”, dvs sexberättelser, blir nog oftast besvikna för att det jag skriver sällan är speciellt erotiskt. Det händer, men det jag mest skriver är s k angst, som alltså betyder att det handlar om olika typer av trauman som huvudpersonerna har utsatts för. Antingen i mina berättelser, eller vid någon tidpunkt innan min berättelse börjar.
En annan sak som gör att det jag skriver kan vara svårt att definiera är att det ofta rör sig om mellannivåer mellan subgenrer, eller i alla fall inte helt typiska exempel på en subgenre. För att vara lite mer exakt kan man säga att jag ofta skriver om sånt som utspelar sig antingen i en annan tid än vår, eller i en annan värld eller dimension skulle man kunna säga. Men bara för att en berättelse utspelar sig i framtiden, för att ta ett exempel, innebär det inte nödvändigtvis att det är fråga om science fiction. Inte enligt ”förståsigpåarna”. Jag skriver inte ens, i alla fall inte för det mesta, s k ”rymdopera” eller vad vissa SF-entusiaster kallar ”vildavästern i rymdmiljö”. Det jag skriver utspelar sig sällan i rymden eller på andra planeter. Vad är det då? Kanske helt enkelt ett drama som utspelar sig i framtiden, till skillnad från drama som handlar om vår egen tid.
Jag nämde förut att jag skriver om ”vuxna” ämnen. Det är sant, men jag försöker också vända lite på könsrollerna. Inte helt och hållet. Eller i alla fall inte för det mesta. Jag skriver t ex sällan om en värld som speglar vår egen men där könens ställning är den rakt motsatta än vad som gäller här. Det kan vara kul, men oftast brukar jag försöka att granska stereotyperna och ändra lite på dem. Jag vill inte påstå att jag skriver något helt unikt, men hur som helst skriver jag i alla fall om killar som inte alltid är superstarka hjältar, om tjejer som kanske är känslomässigt starka och tuffa, om par där kvinnan är äldre än mannen och ibland om trekanter där de tre inblandade är två män och en kvinna. Om någon är dominant i förhållandet är det helst kvinnan. Och så vidare.
Allt det här verkar avskräcka en del läsare. De flesta killar t ex, och kanske också vissa kvinnor. Och är det så, får de väl låta bli att läsa det jag skriver. Det som gör att jag älskar att skriva så mycket som jag gör, är just att jag får en typ av berättelser som jag sällan eller aldrig kan hitta ute i handeln.
Inspiration
Vad får dig att vilja skriva fanfiction? Jag har tänkt rätt mycket på det och jag har kommit fram till att man måste tycka om fandomet men inte för mycket. Varför det då? Jo, därför att om jag inte engagerar mig i fandomet alls är det ju ingen idé att ägna tid åt att hitta på berättelser. Det kommer inte att hända. Där finns inget som sätter igång min fantasi. Å andra sidan, om jag älskar serien/filmen alltför mycket finns det liksom inget att tillägga. Då blir jag naturligtvis inte inspirerad heller.
Och vad är det som inspirerar mig då? Bra karaktärer i första hand. Om de inte är intressanta, engagerande, attraktiva – eller kanske fantasieggande obehagliga, blir jag mer intresserad än om karaktärerna är dåligt utvecklade. Det är klart att jag också kan utveckla dem ännu mer… Dessutom är typen av serie viktig också. Till exempel, jag blir oftast inspirerad att skriva deckargåtor som bygger på polisserier och när det är science fiction kan jag utvidga valet av handling. På ett sätt är ju vad som helst möjligt. Det kan ju också begränsa idéerna. Om allting går att göra, vad kan jag då tillför fandomet?
Jag har diskuterat det här på annan plats, men jag antar att jag kan nämna det igen. En viktigt motivation för att skriva fanfiction är att göra en ”död” karaktär levande igen. Naturligtvis brukar många också para ihop karaktärer som inte vanligtvis får vara ett par. Det är oftast två killar (eller två tjejer) men kan lika gärna, i alla fall när det gäller mig, vara en kille och en tjej (eller en tjej och två killar…) Jag brukar föredra lite ovanligare heterosexuella par (eller trekanter…).
På tal om typ av serie, förresten. Jag har upptäckt att när atmosfären, undertexten i serien (eller filmen) inte tilltalar mig, blir jag inte inspirerad. Det går ju inte att ändra för mycket när det gäller ”andan” i fandomet. Bortom en viss nivå är det bara inte värt besväret.
Att lära sig skriva bättre
Säg att du känner dig lite osäker på stavning och grammatik. Vad gör du då? Det beror på. Bryr du dig? Vill du förbättra ditt skrivande? Om du gör det, så finns det en massa du kan göra.
Det viktigaste av allt är att inse problemet och vara beredd att ändra sig.
1. Använd stavningskontrollen i ditt ordbehandlingsprogram. (Men glöm inte att utländska program kan stava fel).
2. Läs igenom ett par extra gånger. Det ser inte bra ut om du bara slänger ut det du skrivit färdigt utan att läsa igenom det.
3. Du kan be en kompis att läsa igenom det du skrivit. Två personer hittar fler fel än en. Det här är något väldigt lätt. Om du inte har någon kompis som är bättre på det här än du, så be en lärare, förälder, annan släkting eller be att få en s k betaläsare på nätet.
4. Du kan låna (eller köpa) någon eller några böcker om stavning och/eller grammatik. Läs på lite. Det behöver inte vara tråkigt. Du bestämmer ju själv hur mycket du orkar ta in på en gång. Ingen lärare kommer att betygsätta dig. Det är bara du som bestämmer när det räcker.
5. Kanske kan du gå på en kurs i svenska språket någonstans? Eller engelska om du föredrar att skriva för en större publik. Det kanske är det jobbigaste du kan göra, men också det mest användbara, förutom nästa tips som kommer här.
6. Det bästa du kan göra på längre sikt är att läsa en massa böcker. Fackböcker och skönlitteratur. Allt möjligt går bra egentligen. Jane Austen. En deckare. Harry Potter. Läs det du tycker är kul.
Att läsa hjälper dig inte bara med att bli bättre på språket, du får också mer att skriva om. Fast en sak måste du vara medveten om. Det är svårt, kanske nästan omöjligt att skriva science fiction eller en thriller om du själv bara läser kärleksromaner och tvärtom. Skriv om det du kan säger man ju.
Det behöver inte betyda att du måste ha upplevt allt själv. Du kan skriva om det du läst mycket om också. Eller hört talas om av andra. Fast då menar jag inte lite löst skvaller utan t ex om du vuxit upp med någon som kan mycket om ett speciellt land, yrke eller någon udda hobby. Man kan förstås forska innan man skriver (det här gäller framför allt romaner). Men då läser man ju antagligen om vad det nu är man tänker skriva om förstås.
Så läs mycket. Inte bara böcker förresten. Deckardrottningen Agatha Christie ansåg att man borde läsa dagstidningarna och facktidskrifter regelbundet. Det kan definitivt inte skada. Nuförtiden finns också radio, tv (inklusive text-tv) och internet. Håll reda på vad som händer. Gå på bio eller se på video/DVD också.
7. Jag har själv inte prövat att vara med i en grupp som diskuterar varandras berättelser. Tyvärr känner jag bara en person som skriver i verkliga livet, på nätet ingen alls egentligen. Annars kan det nog vara väldigt bra. Feedback är viktigt. Försök få någon/några personer att läsa det du skrivit, och lyssna och ta till dig av kritiken/synpunkterna. Men den här andra personen är ju ingen gud. Om du på allvar tagit till dig kritiken och fortfarande inte håller med, så strunta i det. Men först är det nog bra att vara öppen för konstruktiv kritik. Man föds inte som litteraturpristagare.
Varför fanfiction?
Varför skriva fanfiction? Det är en fråga många människor nog ställer. Och det är faktiskt en bra fråga. Det beror lite på vad du är ute efter. Om du vill bli publicerad av ett förlag på papper, då är det naturligtvis inte så användbart att skriva fanfiction. Samma sak gäller om du bara vill verka skicklig och bli beundrad för ditt skrivande.
Å andra sidan, vad du än vill med ditt skrivande är det alltid nyttigt att skriva, vad det än blir. En del skriver dagbok ock liknade (bloggar!). Andra skriver “övningstexter” som inte går att använda till något mer än den övning man får. Och så, om du tycker det är kul och tillfredställande, kan du lika gärna skriva fanfiction som något annat.
Och det är faktiskt många som tycker jättemycket om den här typen av berättelser, antingen som läsare eller som författare eller både och.
Har du kul med andra människors karaktärer så känn dig inte skyldig för det. Kul är inte dåligt, det är faktiskt bra för dig. Och om du lär känna andra som har samma intressen så är det bra också.
Det kan finnas anledningar att inte skriva fanfiction eller typer av fanfiction du kanske borde undvika, men det är andra ämnen som får tas upp någon annanstans.
Revolutionen
En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.
I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.
I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.
Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.
En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.
En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.
Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.
Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.
Länge leve bloggen!
När jag började skriva
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, när jag började skriva, men det var ganska snart efter jag lärde mig läsa – i treårsåldern. Jag hade en massa små skrivblock där jag hela tiden skrev små berättelser, som byggde mycket på den typen av böcker som jag läste då, eller som de vuxna läste för mig. Alla de där små berättelserna är borta nu, och det är kanske lika bra. Det lilla jag kommer ihåg var inte så bra. Det var väldigt enkla små historier.
Efter det fortsatte jag att skriva, men jag tror inte det finns något kvar av det jag skrev före tioårsåldern. Jag skrev förstås uppsatser i skolan, men det är ju inte samma sak. En av dem fick min lärare att be min mamma komma till skolan för ett samtal. Tydligen hade jag skrivit något om att skolan var som ett fängelse…
Flera år senare, skrev jag en annan berättelse om hur jag kände det inför skolan. Den handlade om en liten myra som hölls fången av sina fiender…
Hade jag några förebilder? Några, i alla fall. Om man inte räknar de författare jag läste när jag var liten (en del av dem läser jag gärna fortfarande), så hade jag inte så många förebilder. Men jag hade i alla fall mina föräldrar.
Mamma brukade berätta jättebra sagor. Jag önskar att hon hade skrivit ner dem. Nu de senaste åren har hon börjat skriva väldigt fina berättelser för barn, flera av dem handlar om att respektera både djur och människor.
Pappa brukade också skriva, när han var liten. Mest artiklar till skoltidningen, men också en del dikter. En gång vann han en tävling på sin skola, med de där dikterna. Jag har hört att han också skrev några äventyrsberättelser, antagligen om rymdresor. Hans storasyster fick hjälpa till med illustrationer. Hon var en väldigt snäll syster. Även om hon varit ute till sent kvällen innan ställde hon alltid upp för lillebror.
Särskrivningar
En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.
Skriver original igen
Men det blev inte så bra som jag hade hoppats. Kanske höll inte idén jag hade, fullt ut. Jag får kämpa på. Skriva mer original, innan jag kan koppla av igen med fanfiction.
En period var jag rätt nöjd med det mesta jag skrev. Jag hade flyt. Men nu har jag visst tappat det.
Om bara kreativiteten kommer tillbaka, ska jag förhoppningsvis få fler, intressanta idéer som fungerar. Jag får hoppas det.
Fast jag kanske ska se det på ett annat sätt. Nu har jag ju kommit igång i alla fall. Den här första novellen var bara lite uppvärmning. Nästa blir jag nog lite mer nöjd med.
