Att skriva för minoriteten
Under årens lopp har jag haft bokstavligt talat tusentals läsare, men av dem, har nästan ingen lämnat en kommentar. Av de här få personerna, har några få gett mig väldigt positiv feedback. Frågan är, varför kommenterar inte fler av mina läsare? På sista tiden har jag kommit fram till att de flesta inte tycker om det jag skriver. En annan anledning kan vara att de tycker jag skriver för långa berättelser. En del kanske faktiskt gillar mina berättelser, men är för lata eller inte bryr sig tillräckligt mycket för att kommentera. Men även om det här är bidragande faktorer, kan jag bara dra slutsatsen att det jag skriver inte är omtyckt av särskilt många människor.
Det är nedslående, för jag skriver ju inte så här bara för att jag inte kan bättre, fast det kanske är en del av sanningen, det måste jag vara beredd på, men för att jag faktiskt tycker om den här typen av berättelser. Det är vad jag föredrar att läsa. Jag skulle läsa ännu mer liknande saker, om det fanns, och det gör det ibland. De böcker jag köper är ofta okända för den stora läsande allmänheten, fast jag läser ganska vanliga genrer och undergenrer – deckare, spänning, fantasy, historiskt.
Det finns inte mycket jag kan göra åt mina berättelsers popularitet, eller snarare brist på detsamma. Men jag vet i alla fall en sak: Jag tänker fortsätta skriva det jag tycker om att läsa. Om ingen annan tycker om det, så ok. Det kan jag leva med. Jag har faktiskt aldrig väntat mig något annat. Hoppats, men inte väntat mig.
Ledare eller efterföljare?
En förklaring till att en del människor är utanför och impopulära kan vara att andra inte förstår sig på dem. Det är klart att en anledning till det helt enkelt kan vara att personen är konstig. Eller med andra ord, bara väldigt annorlunda. Min teori är vi kanske inte är så olika varandra trots allt. Det är bara det att några av oss får fel på “koden”. Alltså de små, subtila signaler som vi sänder ut.
Jag ser det så här: för att folk ska tycka om en måste man antingen vara en stark ledare, eller en underdånig efterföljare – en “hovdam”, som jag brukar kalla dem. (Oavsett kön).
Men tänk om man inte kan vara någotdera?
Personligen tycker jag att det här kan vara en förklaring till varför jag känner mig så utanför. Andra människor kanske skulle ha lättare att tycka om mig om jag bara kröp till korset och blev deras slav – eller om jag kunde slå med piskan och göra dem till mina slavar?
Kanske. Om jag kunde ändra mig, skulle jag ens vilja det? Jag tror att ibland måste man bara acceptera sig själv som man är, även om det är att vara en förlorare, en av dem som “kunde blivit” något – enligt andras kriterier, inte nödvändigtvis mina egna.
För om jag måste välja mellan att låtsas vara någon annan än den jag är, och kanske bli lite mer omtyckt, eller helt enkelt vara mig själv, så måste jag ändå välja det senare. På gott och ont, det här är jag.
