Ledare eller efterföljare?

En förklaring till att en del människor är utanför och impopulära kan vara att andra inte förstår sig på dem. Det är klart att en anledning till det helt enkelt kan vara att personen är konstig. Eller med andra ord, bara väldigt annorlunda. Min teori är vi kanske inte är så olika varandra trots allt. Det är bara det att några av oss får fel på “koden”. Alltså de små, subtila signaler som vi sänder ut.

Jag ser det så här: för att folk ska tycka om en måste man antingen vara en stark ledare, eller en underdånig efterföljare – en “hovdam”, som jag brukar kalla dem. (Oavsett kön).

Men tänk om man inte kan vara någotdera?

Personligen tycker jag att det här kan vara en förklaring till varför jag känner mig så utanför. Andra människor kanske skulle ha lättare att tycka om mig om jag bara kröp till korset och blev deras slav – eller om jag kunde slå med piskan och göra dem till mina slavar?

Kanske. Om jag kunde ändra mig, skulle jag ens vilja det? Jag tror att ibland måste man bara acceptera sig själv som man är, även om det är att vara en förlorare, en av dem som “kunde blivit” något – enligt andras kriterier, inte nödvändigtvis mina egna.

För om jag måste välja mellan att låtsas vara någon annan än den jag är, och kanske bli lite mer omtyckt, eller helt enkelt vara mig själv, så måste jag ändå välja det senare. På gott och ont, det här är jag.